Storslagen enkelhet på Åreskutan.

Det finns eftermiddagar och så finns det superenkla eftermiddagar som i sin enkelhet blir alldeles, alldeles fantastiska. Igår var det en sån eftermiddag, på det allra enklaste vis skapade Sara och jag en äventyrsupplevelse som räckte långt in på kvällskvisten.

Igår hade Sara och jag hade bestämt att vi skulle ses för att dra ut på fjälle. Det fanns några olika alternativ för var fjällturen skulle ta oss men det blev Åreskutan. Det var länge sedan jag var upp dit under barmarkssäsongen så jag var inte svårövertalad till att ta kabinen upp för att sedan gå ner till Åre by. Redan på väg upp med kabinbanan kände jag att det skulle bli en grym eftermiddag. Genom kabinens stora fönster såg jag större delen av Åredalen och långt borta tornade den svenska fjällkedjan upp sig. Jag önskar att jag kunde peka ut alla toppar som jag ser för det vore häftigt kunna berätta vilken topp som är Syltoppen eller Helagstoppen. Allt ser så nära ut och det känns lyxigt att ha en hel fjällvärld att upptäcka.

Inne i kabinen var det soligt och varmt men så snart som vi klev ut från toppstationen slog vinden emot oss. Enligt tjejen i kassan vid dalstationen blåste det 16 sekundmeter på toppen och det märktes. Den starka vinden blev en häftigt kontrast till solen som letade sig fram mellan molnen. Jag älskar väder och för min del gjorde det inget att det blåste så mycket, det fick mig bara att känna mig ännu mer levande. Från toppstationen kan man välja två vägar till Åreskutans topp, antingen den lite kärvare som går över bergsklipporna eller enklare stig utan klippor. Igår fick det bli den enklare stigen och ganska snabbt var vi uppe på toppen. På en topp där det blåste rejält och ibland hade jag svårt att hålla balansen i den starka vinden.

Fotokred: Sara Rönne

En av många saker som jag uppskattar med Åre är att det finns enkla kartor som beskriver vilka leder som finns i Åredalen. Sara hade med sig en riktig fjällkarta som vi då och då tittade på men vi följde leden på den lilla gratiskartan från Skistar. Igår valde vi led 215 från toppen via Totthummeln ner till byn. Den leden är markerad som svart och det beror nog på att den bitvis är rätt knölig med en massa klippor som ska passeras. Här och där är leden ganska brant så det gäller att ha koll på var man sätter fötterna. Jag tycker inte att man ska avskräckas av att leden är markerad som svart för den är väldigt fin med häftiga skiftningar i naturen. Den är inte alls jobbig att gå utan bara rolig och lite utmanande.

Efter en hel del rolig klippvandring hade vi kommit ner en massa höjdmeter. Vinden var fortfarande stark men vi hittade ett ställe på Lillskutan där det var lä och det fick bli vårt middagsställe. Med utsikt över Åredalen tillagades maten och jag njöt av att vara ute i det fria. Jag hade svårt att slita mig från middagspausen men till sist blev det lite för kyligt. En sak som är bra med att vara på fjället är att även om man lämnar ett fint ställe så dyker det upp ett nytt vackert ställe. Oavsett var vi gick fanns det mäktiga vyer.

Under tiden som solen började gå ner bakom berget letade vi oss ner mot byn. Samtidigt som vi nådde stigen vid Totthummeln blev det knäpptyst. Vinden hade helt försvunnit och det var som hela fjället lugnade ner sig inför natten. Skogsstigen vid Totthummeln var lummig och genom trädkronorna lyste solens kvällsstrålar. När vi nådde byn igen hade det hunnit bli kväll och vid kabinen sa jag hej då till Sara för att köra tillbaka till Östersund.

När jag körde hem till Östersund hade jag en skön känsla av att det varit en grym eftermiddag och kväll. Jag uppskattar när ett äventyr är storslaget genom sin enkelhet, precis som igår. Att sticka upp på Åreskutan är enkelt, att ha med sig mat för att äta utomhus är enkelt och att ta dagen som den kommer är enkelt. För mig är det innehållet i upplevelsen som räknas mer än något annat. Just gårdagen innehöll allt som jag uppskattar när jag är ut på tur; vackra vyer, kloka samtal med härligt sällskap, stressfritt och god mat. Ett äventyr helt i min smak och för att förstärka den grymma känslan jag tog med mig från Åre så möttes jag av ett sagolikt norrsken när jag klev ur bilen i Östersund. En fulländad dag!

 

Topptur på en måndag – Hällberget, Offerdal

I måndags var det dags för en av sakerna på min sommarlista, att gå upp på Hällberget. Jag och en kompis hade lyckats pricka in att vi båda kunde den kvällen och vilken bra kväll vi hade prickat in. Solen följde oss hela kvällen och solstrålarna glittrade vackert bland rallarrosor, träd, vatten och fjälltoppar. En fin kväll med trevligt sällskap, god middag i toppstugan, härlig natur och vackra vyer över min hembygd, Offerdal.

Turen upp till Hällbergets topp följer en tydlig stig och det är lätt att hitta upp till toppen. Bitvis är det brant men jag hade förväntat mig en betydligt kärvare tur. Uppe på topp syns stora delar av Jämtlands fjällvärld. Offerdalsfjäll, Suljätten, Åreskutan och Bydalsfjällen, alla syntes och lockade på mig. Med kikare och en än klarare kväll syns nog även Härjedalsfjällen.

Hur mycket jag än älskade vyn från bergets topp så var jag minst lika förtjust i vandringen upp på berget. Stigen slingrade sig sakta uppför berget och det var en sån där perfekt ridstig. Bitvis var skogen tät och trollsk. Då och då gick stigen över öppna fält med rallarrosor och midsommarblomster. Färgerna var starka och luften fylld med energi från naturen. När vi knatade ner från toppen började daggen att lägga sig på marken och luften blev kyligare. När vi kom fram till bilen kände jag mig himla nöjd med turen, en lagom måndagstur helt enkelt.

Drömmen om Sarek!

Sedan barnsben är jag en boknörd som läst mycket. Jag tycker att böcker är vackra och rofyllda. Böckernas värld tar en med på upptäcktsfärder i många världar, både verkliga och fantastifulla.

Många är böckerna som har lästs genom åren men det finns en bok som fastnat i minnet mer än andra. Den dök upp i pappas bokhylla när jag var rätt liten, kanske runt 10 år. Av någon anledning fascinerades jag av boken och jag blev så betagen av den att jag haft en inneboende längtan till den vildmark som boken handlade om, Sarek.

För ett tag sedan plockade jag fram den gamla boken och bläddrade länge i den. Även om bilderna är från en svunnen så blir jag fortfarande lika betagen av den miljö som bokens författare visar upp. Längtan till Sarek finns fortfarande kvar, det är den kärva vildmarken och ensamheten som lockar.

Jag hyser stor respekt för att Sarek är ett område som kräver mer av sina besökare än vad Jämtlandsfjällen gör. Framför allt beror det på att det finns få utmarkerade leder, färre besökare och färre fjällstugor. Det är helt enkelt en tuffare miljö och det gäller att man är väl förberedd innan man ger sig ut i Sareks vildmark.

Oakttat detta växer min dröm och längtan till Sarek sig större och större. Jag vill vandra där i flera, flera dagar för att få uppleva det mäktiga som  jag som barn läste om i pappas bok. Få känna den storhet som jag tror finns bland topparna i Sarek, få känna mig liten i en storslagen natur.

Drömmen om Sarek är stark. Så stark att jag vill lyssna på den och börja planera för ett äventyr som jag tänkt på sedan barnsben.

Höstvandring i Bydalsfjällen.

Under färjeturen mellan Isön och Norderön var sikten obefintlig, dimman låg tät över Storsjön. Mellan Norderön och Håkansta fortsatte dimman att ligga som ett lock över sjön och först med några meter kvar till stranden såg man land från färjan. Så plötsligt, strax efter första uppförsbacken i Hallen öppnade sig dimridån och himlen blev klarblå. Någon kilometer senare tornade Bydalsfjällen upp sig och jag visste att jag hade en grym fjälldag framför mig.

 

 

En höstdag som var som gjord för att njuta lite extra. Pausen blev timslång, utsträckta i fjällsluttningen med solen i ögonen. Det var svårt att bryta upp från pausen men längre upp på fjället väntade en panorama över Storsjöbygden och Jämtlandsfjällen.

Långt i fjärran syntes Skäckerfjällen med alla dess toppar, ett område som är ett av Jämtlands vackraste. Lite närmare finns Åreskutan, svårt att tro att det snart åks skidor där.

Delar av Storsjön var fortfarande täckt i ett lätt dimhölje. Långt därborta finns vägen till Östersund, helt otroligt att få bo så nära den här fjällvärlden.

På andra sidan sjön finns Drommen med Dromskåran och tittar man riktigt noga så ser man den, ungefär i det soliga partiet på bilden. Dromskåran är en otroligt mäktig naturformation och bör upplevas. Oavsett om man går i den eller ser den på håll så framkallar den en häftig känsla.

Mot slutet av vandringen hade det hunnit bli eftermiddag och solen började leta sig ned bland fjälltopparna. Strax innan bilen tänkte jag att idag var en sån dag då jag hade kunnat stannat på fjället hur länge som helst. Vilken löjligt bra fjällhöst det är!

Lingonröda tuvor och blåbärsgiganter.

Efter en lugn och skön lördagsmorgon var det dags för en dagstur i Björnrikes närområde. Med tanke på den klarblåa himlen och solens varma strålar kändes det helt galet att åka flera mil till något annat fjäll när det finns härliga fjäll precis ovanför stugan och där fick dagens vandringstur börja.

Tanken var att göra en favorit i repris och gå via Björnrikestugan till Varggransstugan på andra sidan fjället. En sån där lagom tur som innehåller skön högfjällsterräng och varierade vyer. Redan vid Björnriksstugan märktes det att den vackra höstdagen lockat ut fler personer på fjället. Runt stugan och eldstaden var det fullt med människor, alla såg ut att njuta av höstsolens varma strålar.

Den tänkta turen slutar egentligen här vid Varggranstjärn men idag kändes det på tok för kort. Superfina dagar som denna ska nyttjas till max och efter en snabb överläggning fortsatte vandringen ner mot Vemdalens by istället för ner till Vemdalsskalet.

Precis som förra helgen var fjällsluttningarna färgsprakande. På den här sidan berget dök blåbärsgiganterna upp. Ris efter ris var nedtyngt av otroligt stora, härliga och goda blåbär. Jag har aldrig sett så stora blåbär ute i naturen, lite American-style men med betydligt tydligare och godare smak. Snabbt fylldes handen med blåbär till ett näringsrikt mellanmål.

Blåbären hade fått fint sällskap av klarröda lingon som lyste upp marken. Lingontuva efter lingontuva kantade den smala grusvägen ner till Vemdalen. En grusväg som var som gjord för fartfylld galopp på en pigg häst och som verkade var ett populärt cykelstråk.

Tänk vad många grymma aktiviteter man kan göra i fjällmiljö och jag kan inte bestämma vilken som är min favorit. Vilken är din?

Söndagsutflykt i Ullådalen.

Ullådalen i Åre bjöd på regn, vind och härliga höstfärger idag. Få fjällområden är så lättillgängliga som Ullådalen, några få meter från parkeringen börjar lederna upp på fjällen.

Jag har länge spanat på en tur upp på Mullfjället men med tanke på att sikten var nästintill obefintlig idag så sparade jag den turen ett tag till. Istället följde jag stigarna runt Ullån och mot Lillåstugan. Det finns många stigar att välja på, alla vältrampade och enkla att följa.

Idag fick det bli lite kors och tvärs mellan lederna. Följde en led en bit, tog den slut så vände jag om och testade en ny. Såg jag en stig som verkade mer spännande eller vackrare så letade jag mig dit. Det är så man upptäcker nya fjällpärlor!

Både marken och träden börjar skifta i olika färger och snart blir det den där färgbomben som jag väntat på. Naturen är otroligt vacker på hösten, och på vintern, och på våren, och på sommaren!

Ullån forsade fram, det var svårt att tro att jag badade i den förra gången jag var till Åre. Likt Forsaån är Ullån en härlig å, full av liv och rörelse, oavsett årstid.

Ullådalen är verkligen att grymt ställe, jag blir aldrig less på att åka hit. Vandra, bada, topptura, åka längd eller turskidor. Möjligheterna är oändliga och det är bara fantasin som sätter gränser.

Brukar du vara i Ullådalen? Och vad hittar du helst på där?

Guldtur i Funäsdalen

Förra helgen när jag var i Funäsdalen för Via Ferrata-äventyr såg jag att Funäsdalsberget hade en massa fina stigar som jag ville upptäcka. Gärna under barmarkssäsong för att kunna reka inför vinterns turer.

Idag kändes som en bra dag för en fjälltur (vilken dag är inte bra för fjälltur?) och Funäsfjällen lockade mest. Ryggsäcken packades med mjukstut, termos och extra tröja. Den nyinköpta kartan över Funäsdalen och Ramundberget hamnade i det yttersta facket på ryggsäcken. Efter det väntade en biltur på 9 mil men med tanke på att det är bra mycket längre från Östersund till Funäsdalen så kändes det som dagens fjälltur låg nästgårds.

Framme i Funäsdalen såg jag att byn var fylld med andra fjällfarare. Riktigt skoj att se att det även finns gäster i byn under barmarkssäsongen. Det kan jag verkligen förstå eftersom det finns mängder av aktiviteter att välja på. Dessutom är byn väldigt mysig att bara strosa omkring i. Men nu var det ju inte i byn som fjällturen skulle gå utan uppe på Funäsdalsberget.

Ibland kan man göra det enkelt för sig genom att nyttja liftsystemet upp på fjället och idag fick det bli Funäsgondolen upp. På vägen upp spande jag efter Via Ferrataleden och ibland syntes den längs klipporna. Nu har jag testat två olika sätt att ta mig upp på berget, får se vad det blir nästa gång! Topptursskidor kanske?

Likt Södra Årefjällen har fjällbyarna kring Funäsdalen markerat upp ett stort antal leder och med beskrivningar finns dessa samlade i en vandringsguide. Vandringsturerna kallas Guldturer, totalt 30 stycken och jag tror att alla gör skäl för namnet Guldtur!

Dagens tur blev en egenkomponerad tur med en blandning av Guldtur 5 och och omarkerade stigar. Till största del blev det omarkerad led eftersom en bergskam såg mer lockande ut än kryssleden. Bergskammen var bitvis ganska smal med brant stup åt ena hållet och mjuk fjällsluttning åt andra hållet. Riktigt häftig miljö att vandra längs och en dimfri dag är utsikten säkert magisk. Hit vill jag igen för se om det går att trixa sig över till bergskammen på andra sidan fjällsluttningen. Idag satte vädret stopp för dom planerna men fjället står kvar för nya försök.

Höstens starka färger börjar sakta men säkert ta över fjället. Björkarna är fortfarande ganska gröna men marken skiftar mer och mer åt rödorange. Snart kommer fjället att explodera i häftiga höstfärger.

Både luften och marken var fuktig av dagens regn. Titt som tätt dök regntunga moln upp och med vindens hjälp piskade regndropparna mot kinden. Härligt, jag älskar verkligen väder och den här typen av väder gör mig pigg i själen samtidigt som jag blir härligt trött i kroppen.

Dagens tur blev verkligen en Guldtur. Otroligt fin miljö, häftigt att vandra på en bergskam och väldigt rofyllt då fjället var öde. Vägen ned från fjället blev aningen tråkigare när leden tappades bort och det blev till att knata nedför slalombacken istället. Men, det är sånt som händer och nästa gång är det bara till att läsa kartan bättre. För ett som är säkert är att det blir fler besök till Funäsfjällen!

Friluftsmat.

Som jag berättat i några andra inlägg så uppskattar jag att laga mat utomhus när jag är ute på vandring eller något annat äventyr. Så långt som möjligt väljer jag bort frystorkad mat, då bär jag heller lite extra. Samma sak gäller på dagsturer, om möjligt brassar jag käk utomhus istället för att bara äta mackor. Förra helgens tur var inget undantag och det här var lite av vad vi dukade upp: 

Rökt fläsk är en given följeslagare på mina utflykter, supergott att ta fram vid vilopauser. Den här gången hade jag köpt fläsk från Änge Slakteri, ett lokalt slakteri. Förra helgen var det aningen varmt men det kändes inte som det var några som helst problem att ha med matvaror som egentligen behöver vara i kylen. Rökta produkter brukar ofta hålla sig bra och därför har jag ofta med mig sådana mat.

Oftast får det bli förrätt när jag är ute på tur, oavsett årstid och miljö. Den här gången bjöds det på älgkorv, fransk lantbrie, Gruyèreost, ölkorv från Undersåkers Charkuteriefabrik och Finn-Crisp. Riktigt gott att mumsa på i väntan på varmrätten som första kvällen blev kycklingfajitas.

Kvällen innan hade jag fryst kycklingfiléer och när jag packade på morgonen fick dom ligga i en extra plastpåse. När det var dags att laga mat var filéerna fortfarande kalla och delvis frysta men tinade snabbt. Kycklingen skars i bitar, stektes och när den var genomstekt fyllde vi på med lök, svamp och paprika som frästes på innan vi hällde i en påse fajitaskryddor. När det blandats ihop var allt klart att äta i medhavda fajitasbröd. Hur snabbt, gott och enkelt som helst. 

Den ena av våra två luncher lyckades jag fånga på en halvdan bild. Rökt lax, lök och svamp som stektes tillsammans med grädde. Till det hade vi Quinoa som kokades halva tiden i vatten och halva tiden tillsammans med laxröran. En rätt som tar lite längre tid och förbrukar mer gas. Kanske inte ett bra alternativ en kall vinterdag men den här gången funkade det kanon. Under en så här pass kort tur gör man av med rätt lite gas och då tycker jag inte att det gör något om vissa rätter tar längre tid. Några funderar säkert på att vi hade med oss grädde men packar man den smart så håller den kylan och när vi plockade fram den var den fortfarande ganska kall. Självklart väger den mer än mjölk/gräddpulver men på den här vandringen var vikten inget som vi behövde oroa oss för så därför valde vi färskt framför pulver.

Den andra lunchen blev superenkelt och supergod. Färsk tortellini som kokades i tomatsoppa, smakrikt och snabblagat. Soppa som man förstärker med färskpasta funkar alltid.

Till frukost åt vi havregrynsgröt och jag hade Varma Koppens hallon/blåbärssoppa till min gröt. Mjukost och mackor fick förstärka frukosten. Jag tycker att frukost är den måltid som är svårast att få till på ett bra sätt men något typ av fruktsoppa till gröten var ett vinnande koncept så det kommer jag fortsätta med.

Givetvis hade vi även med oss småsnacks såsom choklad, nötter och kakor. Te och Varma Koppen finns alltid i ryggsäcken, det känns lika viktigt som karta och kompass.

Med hyfsat enkla och lätta ingredienser fick vi till riktigt goda måltider, väl värt varenda extra gram som vi fick bära. På en kort tur som denna funkade det kanonbra, det gäller bara att använda hållbara och lätta produkter. På längre turer får man minimera vikten mer men med lite fantasi går det få till bra maträtter även där.

Mat smakar otroligt mycket godare utomhus så ut och laga mat i naturen!

Tälttur – Jämtlandstriangeln.

Ibland går det inte med ord eller bilder beskriva hur grymt bra en fjälltur blev. Orden räcker inte till och bilderna gör inte naturen rättvisa. Precis så känns det nu när jag vill berätta om vandringen av Jämtlandstriangeln, en glädjetur av rang.I vanlig ordning vägrar jag hetsa när det gäller fjällupplevelser och det innebar att vi startade från Storulvån betydligt senare än vad andra kanske skulle ha gjort. Med tanke på att det var enormt många bilar på parkeringen vid Storulvåns Fjällstation när vi kom dit i torsdags så kändes det som rätt val. Många andra vandrare hade redan knatat iväg och vi var förhållandevis ensamma på väg mot Sylarna. Däremot mötte vi otroligt många som var på väg från Sylarna. Det blev en hel del hejande efter leden, jag tror att jag aldrig har sagt hej så många gånger under en fjälltur. Det märktes direkt att Jämtlandstriangeln är ett populärt område.

Det var en herrans massa år sedan jag vandrade i trakterna av Sylarna, så länge sedan att jag bara kommer ihåg ån Lillulvån och att det var sjukt mycket mygg där vi tältade. Jag kommer inte ihåg att jag såg Sylmassivet den gången och därför var det en mäktig känsla när massivet tornade upp sig. Det är häftigt att på långt håll se målet för dagsetappen.

Vandringen från Storulvån till Sylarna var förhållandevis lätt, självklart var det kuperat som det så ofta är i fjällen. Däremot saknades den där mjuka fjällstigskänslan eftersom leden är vältrampad. Vi kunde se leden slingra sig längs fjället, en led fylld med andra vandrare.

Över ån Lillulvån finns det en lång hängbro som inte är av trä som många andra broar i fjällmiljö. Just den hängbron och kraftledningen som leder el till Sylarna känns malplacerade mitt ute på fjället. Det blir stora kontraster på bilder, det moderna i en annars hyfsat orörd natur.

Med risk för att bli tjatig kan jag inte låta bli att skriva att Jämtlandsfjällen bjuder på fantastiska miljöer. Det finns liksom inget slut på härligheten. Fjälltopparna avlöser varandra, bäckarnas friska vatten släcker törsten och fjällhedens grönska doftar av ljung.

Första övernattningen blev vid Sylens vindskydd, ett par kilometer från Sylarna fjällstation. Middagen fixades på stormkök och maten kryddades nog med en eller annan mygga som intresserade sig för just vår mat. Solnedgång mellan fjälltoppar och dagen var fulländad.Fredagens vandring skulle gå mot Blåhammarens fjällstation, en något tuffare dagsetapp. Vi åt frukost i lugn och ro. Allt medan tåget av andra vandrare passerade förbi. Efter vi packat ihop tältet började även vår tur mot Blåhammaren. Redan tidigt bestämde vi att vi skulle vara noga med pauser eftersom det var otroligt varmt och kroppen skulle behöva en hel del energipåfyllnad. Vi hade ingen tid att passa så det kändes smartare att ta det lite lugnare för att hinna njuta mer av dagen.

Vid Enkälens vindskydd lagade vi lunch och den behövdes efter etappens första stigning. Efter vindskyddet blev det ett flackare parti innan nästa stigning började, höjdmeter efter höjdmeter för att komma till Blåhammaren. Vyerna lika vackra som tidigare. Ständigt dyker nya toppar, fjällsjöar och bäckar upp. Dagen hann nästan blivit tidig kväll när vi kom fram till Blåhammarens Fjällstation. Vi slog upp tältet en bit nedanför stationen och snabbt fick vårt tält sällskap av andra tält. Trerättersmiddagen på Blåhammarens Fjällstation sägs vara grymt god men vi valde den enklare Farstumiddagen som serverades vid receptionen. Gulasch med surdegsbröd och kladdkaka till efterrätt, väldigt gott!

Sensommarkvällen på Blåhammaren bjöd inte bara god mat och trevligt sällskap utan även ytterligare en vacker solnedgång över fjällen. Nöjda med dagen kröp vi in i tältet för vakna utvilade inför ännu en vandringsdag. Under natten drog vinden in över fjället och slet i tältduken. Lite svårt att sova men samtidigt häftigt att ligga och lyssna på den vinande vinden, nästan lika mysigt som när regnet smattrar på tältduken.På lördagsmorgonen valde vi återigen en långsam frukost för att låta andra vandrare komma iväg före oss. Dessutom var dagens etapp den kortaste och lättaste så vi väntade in i det längsta med att ge oss av, allt för att njuta av fjälldagen så länge som möjligt. Att plocka ihop tältet i halvstorm gick bra men det gällde att hålla hårt i prylarna så att vi fick med oss allt. När ryggsäckarna var packade började vi vandra ner till Storulvån.Strax ovanför Ulvåtjärns vindskydd kan man göra ett vägval, antingen ta den vältrampade leden mot Ulvåtjärn eller att ta en mindre stig längs Getryggen. Vi valde den mindre stigen och helt plötsligt hittade vi den mjuka fjällstigen. Det verkade också som vi var ensamma om vårt vägval, vi såg inga andra fjällfarare längs stigen förutom två ensamma löpare. Efter den här stigen hittade vi också ett mysigt ställe vid två bäckar, där passade vi på att laga lunch. 

När vi kom fram till Storulvåns Fjällstation var det med många känslor. Otroligt nöjd med min fjällupplevelse, glädje över att jag har förmånen att leva nära naturen och en grym känsla från energifyllda dagar. Flera gånger under vår vandring kom jag på mig själv att ha ett stort leende på läpparna, precis som det ska vara!

Medan vi åt en Piggelin så klurade vi lite på vår fjällvandring. Vi båda var otroligt nöjda, taggade att hitta på flera äventyr tillsammans och rörande överens om att Jämtlandstriangeln hade lite för många vandrare för vår smak. Så nästa gång får det bli ett mindre välbesökt område. Däremot kan jag tänka mig att knata upp till Sylarna för en toppbestigning för det hann vi inte med den här gången. Ja, uppslag på äventyr och upplevelser finns det alltid!

Fredagslyx!

Soligt, varmt, härliga vyer och grymt sällskap. Livet är på topp!