Bäckravinen i skogen.

Några få steg från grusvägen i Björnrike finns det en träbro över en ravin. För den ouppmärksamme så leder bron bara över till nästa väg. Stannar man istället upp och tittar ner i ravinen så ser man något helt annat.

Långt där nere finns det en sagolik skog som man kan kliva in i. När man går längs den sligriga stigen märks ingenting av civilisationen. Det enda som hörs är naturens ljud, löv som prasslar och bäcken som forsar fram.

Även i hösttider är stigen härligt lummig, grönskande och full av liv. Blåbärsris och lingonris bjuder på mogna bär som äts direkt i skogen. Det finns fler sorters mossor än jag kan namnen på.

Den här stigen är ännu ett ställe där jag trivs, kombinationen av bäck och skog är nästintill oslagbar. Hit blir det fler promenader!

Bortom tid och rum.

Gång efter annan förundras jag över hur avkopplad och bortkopplad jag blir av att vara ute i naturen. Oavsett om det är vandring, ridning, skidåkning, hänga på Andersöns strand eller dricka en kopp te på utsiktsplatsen. Det är som tid och rum försvinner. Ibland känns det som en annan värld.

Upplevelser och närvaro i fokus, alla sinnen får chans att komma till sin rätt.

Hoppas alla fått en bra start på veckan!

Upptäcker Härjedalsfjällen.

Onekligen finns det många bra saker med att ha nyckeln till en fjällstuga i Härjedalen. En är att det numera finns oanade möjligheter till dagsturer i Härjedalsfjällen. Helt plötsligt har en helt ny fjällvärld öppnat sig för mig och jag upptäcker den med glädje.

Igår föll valet på att utforska Lofsdalen, en by som jag mest besökt på vintern när några goda vänner är där. Sist jag var där såg det ut så här och så här.

Fredagskvällen tillbringades med att studera fjällkartan över Lofsdalsområdet. Jag valde mellan två fjälltoppar, Sömlingshogna eller Digervålen. På bilden ovan syns Sömlingshogna, en något kärvare och längre tur. Eftersom det blev sovmorgon på lördagen blev det en sen ankomst till Lofsdalen. Med tanke på att vädret skulle bli rufsigare på eftermiddagen föll valet på den kortare turen, den upp på Digervålen.

Egentligen var det inte bara väderaspekten som spelade in. Enligt kartan startade vandringen till Sömlingshogna med en hel del skog medan turen till Digervålen startade på kalfjället. Ett ganska lätt val att ta den tur som bjöd på fjällvandring från första steget.

Efter en ganska enkel vandring nåddes toppen på Digervålen, eller i alla fall vad jag tror var toppen. Det är ju lite kruxigt med fjällen i Jämtland och Härjedalen, topparna är inte alltid supertydliga. Digervålstoppen var platt med mängder av topprösen och självklart lade jag en sten på ett av alla rösen.

Att stå på en fjälltopp är en grym känsla, frihet i dess enklaste form. Oavsett åt vilket håll man blickar så hänför landskapet. Naturen är en otrolig kraftkälla, på alla sätt och vis.

 

Ibland finns det inte ord nog att beskriva bilder som kameran fångar. Precis lika magiskt som det är att stå på en fjälltopp, precis lika magiskt är det att vandra bland fjällbjörkar, ljung och myrmarker.

Min förhoppning är att kunna vara ute i naturen i hela mitt liv. Precis som två äldre damer som jag mötte på fjället i lördags. Den första, minst 75 år, kom gåendes helt ensam med sina gåstavar. Hälsade glatt och berättade att det var blött på fjället. Den andra damen, också runt 75-80 år hade sällskap av sin hund och hade plockat en fjällbukett. Hon ville passa på att plocka lite blåbärsris och färgglada björkkvistar till altanen innan frosten tog vid. Även hon var glad och tog tillfället i akt till en pratstund. Himla härligt med dessa oväntade möten på fjället.

Invigning av eldstad.

Redan första gången jag var till fjällstugan kände jag att den inte var helt komplett. Det saknades en eldstad utomhus. Speciellt med tanke på den fina miljö och utsikt som finns framför stugan.

Under några helger har det samlats stenar till eldstaden och igår påbörjade N och jag bygget. På väg hem från dagens fjälltur hämtade vi grus för att fylla eldstaden med. Strax innan middagsdags var den tillräckligt färdig för att invigas. Några fler stenlager behövs som vindskydd men det är ingen panik med det.

I kvällssolens sken stektes middagen på Muurikkapannan. Strimlad älgfransyska, lök, svamp, paprika och zucchini fick fräsa tillsammans med kryddor. Doften från god mat blandades med lukten av öppen eld.

När köttet var genomstekt hällde jag på grädde som fick puttra tillsammans med woken en stund. Därefter serverades allt tillsammans med faijtabröd, riven ost och egengjord rabarberchutney. En enkel och god lördagsmiddag.

Rikigt härligt att laga mat utomhus vid en sprakande eld. Det känns som det kommer bli en eller annan måltid som tillagas vid eldstaden framöver. Det känns bra!

Härlig höstdag

Färgerna, luften, morgondimman, sjöröken, solen, stjärnorna och regnet. Allt dyker upp i en salig blandning. Hösten när den är som bäst!

Vem kan motstå fjällen i höstskrud? Inte jag i alla fall och tittar på kartan över Lofsdalen för att hitta en fin lördagstur.

Ännu har jag inte fått se något Norrsken och smyger därför titt som tätt ut på altanen för spana. Tids nog lyckas jag pricka in att stå under en färgsprakande himmel.

Hur ser just dina lördagsplaner ut?

Filmtajm!

Med risk för att jag verkar helt ”Hej Främling” betagen så tipsar jag om dem här filmsnutten.

Simon Jaktlund är fantastisk på att sätta ihop grymma filmer. Jag erkänner att jag hade några tårar i ögonvrån när jag såg filmen från Hej Främlings tur till Sylarna. Glädjen och lyckan hos deltagarna är så uppenbar, vilket härligt minne att få bära med sig.

Jag tror jag tipsat om två av Simons filmer tidigare men länkar till den här igen eftersom det är sån fin inspiration inför stundande skridskoturer. 

Små saker med stort innehåll.

Något som gör mig väldigt glad är oväntade saker eller gester från andra personer. Det behöver inte vara några stora grejer utan det lilla räcker. Det lilla med ett innehåll som känns stort och viktigt. Små saker som gör mig varm i själ och hjärta.

Små saker som att tokskratta tillsammans med en god vän, som att få en liten present som tack för ett bra jobb. Som att få känna att man är en självklar och viktig del i andra personers liv. Som att bli omnämd i en annan blogg eller som att få ett mms från kvällens U2-konsert. Sånt gör mig glad!

Ibland behövs det väldigt lite för att göra andra personer glada. Har du gjort någon glad på ett enkelt sätt? Berätta!

Årefunderingar.

Vissa dagar får jag för mig att jag borde bo i Åre. Exakt hur det skulle se ut vet jag inte men någon smart lösning finns det säkert. Många tänker säkert att det handlar om närheten till fjällen men för mig handlar det om andra saker. Som att det finns mängder av resturanger, schysst shopping och en levande bykärna med varierat utbud av aktiviteter. Lite storstadspuls i miniformat. Fjällen finns alltid i min närhet, oavsett var jag bor i Jämtland.

Tills jag klurat klart och kommit på en eventuell smart lösning så nöjer jag mig med att åka upp några dagar då och då. Det i sig är superlyxigt!

Söndagsutflykt i Ullådalen.

Ullådalen i Åre bjöd på regn, vind och härliga höstfärger idag. Få fjällområden är så lättillgängliga som Ullådalen, några få meter från parkeringen börjar lederna upp på fjällen.

Jag har länge spanat på en tur upp på Mullfjället men med tanke på att sikten var nästintill obefintlig idag så sparade jag den turen ett tag till. Istället följde jag stigarna runt Ullån och mot Lillåstugan. Det finns många stigar att välja på, alla vältrampade och enkla att följa.

Idag fick det bli lite kors och tvärs mellan lederna. Följde en led en bit, tog den slut så vände jag om och testade en ny. Såg jag en stig som verkade mer spännande eller vackrare så letade jag mig dit. Det är så man upptäcker nya fjällpärlor!

Både marken och träden börjar skifta i olika färger och snart blir det den där färgbomben som jag väntat på. Naturen är otroligt vacker på hösten, och på vintern, och på våren, och på sommaren!

Ullån forsade fram, det var svårt att tro att jag badade i den förra gången jag var till Åre. Likt Forsaån är Ullån en härlig å, full av liv och rörelse, oavsett årstid.

Ullådalen är verkligen att grymt ställe, jag blir aldrig less på att åka hit. Vandra, bada, topptura, åka längd eller turskidor. Möjligheterna är oändliga och det är bara fantasin som sätter gränser.

Brukar du vara i Ullådalen? Och vad hittar du helst på där?

Sol, vind och vatten.

Ibland är det otroligt skönt att slippa köra mil efter mil för att komma ut i naturen. Speciellt när det finns härliga skogsområden som Andersön alldeles nära Östersund.

Redan när jag körde över Vallsundsbron insåg jag att jag hade en blåsig utflykt framför mig. Bilen krängde i vinden och på Storsjön slog vågorna höga. Jag älskar verkligen alla typer av väder så jag såg fram emot en vindpinad promenad på Andersön.

Stigar finns det gott om på Andersön, härligt mjuka men man får se upp för tallarnas rötter som ibland vill sätta krokben. Skogen är tätt inpå stigarna, Storsjön likaså.

På ena sidan ön är det utsikt mot Frösön men idag valde jag att slå mig ner på den andra sidan. Solsidan, där solen sakta började gå ned över Bydalsfjällen.

Vågorna slog mot strandens stenar, solljuset reflekterades i Storsjön och vinden blåste rejält. Vädrets makter visade upp sig.

Jag är otroligt glad att Andersön är ett naturreservat, alla får vara här och njuta av härlig natur och fina vyer. Idag var jag nästintill ensam men varma sommardagar är strandkanten fylld med människor som solar och badar. På vårvintern fylls isarna med skridskoåkare och doften av grillad korv sprider sig med vinden.

Just idag var det skönt att få sitta ensam på strandkanten, lyssna på vågorna, spana ut över Storsjön, Norderön och Bydalsfjällen. Se solen och regnmolnen tävla om vem som ska synas mest. Stunder som dessa gör gott i själen.