Vissa ställen…

…fyller alltid mig med ett stort lugn och en massa energi. När dessa ställen dessutom kombineras med att umgås med en person som är energisk, ger många skratt och delar med sig av kloka funderingar blir det helt enkelt grymma dagar. Dagens miljöombyte med lite fjälluft och sprudlande sällskap var precis vad jag behövde. Det behöver inte vara mer avancerat än att bara ses och umgås. Närvarande utan en massa måsten eller krav på stora äventyr. Enkelt och bra, det gillar jag!

Åresjön och Mullfjället. Snart kan det finnas nog med snö för att åka skidor på Mullfjället. Ett av den kommande vintersäsongens utflyktsmål.

Åresjön. Långt där borta är starten för duo/stafettlagen på Åre Extreme Challenge. Någon gång vill jag delta i den tävlingen!

Få saker är så vackert som skymningshimmel. När himlen börjar anta en mörkt blå färg, strax innan den blir svart. Den eller en stjärnklar himmel är vackraste himlarna. Ikväll hann jag se båda!

Tack för en bra dag, Åre och mitt trevliga sällskap 🙂

 

 

 

Risken med…

…att berätta om olika planer och utmaningar är att man får skämmas lite när man inte lyckas fullt ut. Just det har nu hänt mig eftersom jag misslyckats med ett helt gäng månadsutmaningar. Det enda som genomförts som planerat var longboard-åkningen. I och för sig bytte jag ut augustis utmaning till fotomedverkan i Drommen så jag får väl räkna den också. Om jag är riktigt snäll med mig själv kan jag väl säga att oktobers utmaning nästan genomförts men med en annan dans. Tanken var att lära mig rumba men det blev hip-hop istället. Jag kan dock erkänna att jag är rejält missnöjd med att inte ha genomfört resten och jag har verkligen ingen bra ursäkt. Med andra ord skäms jag och tycker det är aningen pinsamt att jag inte fullföljt mina planer.

Det hjälper dock inte att gräma sig över det som hänt utan det är bättre att blicka framåt. Det är snart dags för november och ny utmaning. Jag funderar på att köra en dubbelutmaning men ska klura lite mer på det. Det ordinarie utmaningen kvarstår, att köra en semi-vegetarisk månad och skippa allt kött. Jag har valt att inte ta bort fisk, ägg och mejeri under den här månaden. Dessutom har jag ytterligare ett undantag, att äta det som bjuds hos andra som inte har koll på mitt försök att lyckas med en hel månad utan kött. Det känns ovant, jag är ju helt såld på gott kött och vad ska jag nu ha med mig på mina utflykter istället för rökt fläsk?

Tur att det inte är så många fjällturer i november. Då skulle jag nog sakna det rökta fläsket för mycket. 

 

Precis som alltid…

…blir jag lika besviken när jag märker att en ridtur börjar lida mot sitt slut och idag var det givetvis inget undantag. För första gången, på jag vet inte hur länge, var jag iväg på turridning idag. De senaste tio åren har jag haft förmånen att ha fri tillgång till ridning och därför inte behövt lägga pengar på turridning. Ja, förutom mina två gånger på Island men det räknas inte!

Hur som helst, tillbaka till dagens ridtur som var i Aspås hos Anna som driver Aspås Turridning. För några veckor sedan skickade jag iväg en förfrågan till Aspås Turridning och till ett annat ridföretag för att få prisuppgifter. Vi var tre stycken som skulle rida och jag berättade för företagen att vi hade varierande erfarenhet av ridning och varierad ålder. Båda företag var snabba på att svara men vårt val föll på Annas företag eftersom hon, till skillnad från det andra företaget, utlovade mycket ridtid. Med det menas att hon inte räknade in hästpyssel i den tid som vi betalade för. Det andra företaget räknade in hästpyssel i den totala tiden och det skulle innebära att vi endast skulle vara på hästryggen i lite mer än en timme men betala för två timmar.

Visst är han fin! Det är något speciellt med hästar som är en skäck (den första hästen i bild)

Efter en stund med hästpyssel var det dags att bege sig ut på vår tur, totalt var vi 10 ekipage. Precis som vanligt vid turridning blev det en lugn start med mycket skritt för att lära känna hästarna. Lite senare var det dags att rida in i skogen på en smal, slingrig stig som bar iväg både uppför och nedför. Jag blir alltid lika fascinerad över hur säkra hästarna är i oländig terräng, det är bara att hänga med och se upp för trädgrenarna så fixar hästarna resten.

När vi börjat bli varma i sadeln var det dags för det som Islandshästarna är mest kända för, tölt. När man lyckas få till en riktigt bra tölt med den häst man rider är det bland det bästa man får uppleva på en ridtur. Det är en helt fantastisk gångart, snabb och bekväm. Idag fick vi chans att tölta mycket och min häst var riktigt duktig på att tölta. Idag var också första gången som mina två, små följeslagare red på en längre ridtur utan vuxen som ledde hästen. Att de dessutom fick sina hästar att tölta var roligt men framför allt modigt gjort. Hästarna är ju trots allt lite tyngre och starkare än oss ryttare.

Mot slutet av ridturen märktes det att vi ryttare kände oss säkrare och hästarna var piggare eftersom vi var på väg hemåt. Det är alltid samma sak, oavsett vilken häst man rider eller vart man rider, hästarna vet alltid när det är dags för hemfärd. Farten ökas och öronen är lite mer framåt. Idag var inget undantag. Anna märkte såklart detta och frågade om vi kände oss redo för dagens första galopp och det var vi givetvis. Jag har då aldrig tackat nej till en galopp, så sagt och gjort, det blev en galopp i en lätt uppförsbacke. Det är faktiskt löjligt roligt att galoppera och jag satt med ett stort leende på läpparna. Tölt i all ära men galopp är min absoluta favorit vad det gäller hästens gångarter. Som tur var fick vi chans till ytterligare en galopp innan dagens ridtur var slut. När vi började närma oss gården igen hade det började skymma och blivit lite kyligare. Så fort hästarna stannande var det en stort moln av ånga runt oss eftersom hästarna hunnit bli ganska svettiga under vår ridtur.

Jag brukar vara rätt kräsen vad det gäller turridning men jag kan varmt rekommendera Aspås Turridning. Dels för att det var mycket ridning och dels för att Anna var serviceinriktad, pedagogisk och hade en bra hästhållning. Det är inga som helst problem att rida med barn på det här stället eftersom Islandshästarna oftast har ett lugnt humör och är inte så stora. Anna anpassar turen efter den som har minst ridvana men erbjuder möjlighet att pröva alla gångarter när hon märker att ryttarna blivit vana och törs pröva på lite fart.

Vi hade bokat en två-timmars ridtur men vi var ute i två och en halv-timme. Bonustid helt enkelt och vi var alla tre otroligt nöjda med dagen. Det är alltid roligt att rida, jag gör det bara på tok för sällan. Jag var grymt imponerad av mitt sällskap, modiga och lättlärda. Det finns en stor chans att det kommer bli fler ridturer tillsammans, det ser jag fram emot.

Extremt svårt att fota bra hästbilder. I förgrunden är det hästen som jag red. I bakgrunden är det återigen skäcken, han reds av Anna och var majestätisk ute i skogen. Fjällen syns långt bort i fjärran

 

Förra veckans minusgrader…

…bådade gott för att isarna skulle lägga sig men blev det plusgrader igen. Oftast uppskattar jag att det inte är svinkallt ute men just nu önskar jag att det i alla fall är minusgrader på nätterna eller runt småsjöarna. Jag vill att det ska bli is eftersom jag vill åka långfärdsskridskor. Med tanke på att jag redan testat det där med isvak vill jag gärna att isen ska vara lite tjockare än ett par centimeter för att slippa plurra och då får jag nog vänta några veckor till. Förra vecka var det tydligen bra isar både på Norderåssjön och Mosjön och jag blev extremt inspirerade efter jag sett den här filmen. Titta och njut!

Svartsjöarna är verkligen ett guldkorn nära stan och förhoppningsvis lägger sig isarna inom ett par veckor och då gäller det att passa på innan snön kommer. I väntan på isen får det bli en bild från fjolårets skridskopremiär.

Svartsjöarna, 2:a december 2012. En fin skridskodag även om det fanns ett lätt snötäcke som skymde den svarta isen. 

På tal om isvak och att plurra hittade jag en bild från utbildningstiden i Stockholm där det ingick att vi skulle testa isvak. I min klass var vi två jämtländska tjejer och den andra tjejen, E var först ut i klassen med att hoppa ned i isvaken. Hon rörde inte en min, snabbt i och snabbt ur isvaken utan att skrika eller verka det minsta bekymrad. Givetvis kom kommentarerna om att vi jämtar var van och aningen kärvare än resten av klassen. När det var min tid kände jag ingen som helst press på att vara lika oberörd som E, eller?! Självklart hade jag lite att leva upp till men jag vill minnas att jag vare sig tvekade när jag skulle i eller skrek när jag var i isvaken. Jämtland dominerade den lektionen helt enkelt!

På väg upp från den kalla vaken i Edsviken. Grymt bra erfarenhet att veta hur man reagerar när man hamnar i iskallt vatten.

När regnet öser…

…ner är det lätt att bara kura ned sig i soffan och drömma om olika resor eller äventyr istället för att hitta på saker där regnet inte spelar någon som helst roll. Idag hade jag förmånen att hänga med gänget, vi brukar försöka vara ute men idag var det lite väl mycket regn för att det skulle vara skoj. Oavsett väder skulle mellis fixas, det var min uppgift. Precis som vanligt fanns det val att ta ställning till och den här gången var det att antingen fixa något hemma eller köra den lätta varianten genom att lyxa till det ute. Lyxlirare som jag är valde jag den senare. Till mitt försvar vill jag poängtera att det fanns även andra som röstade på det senare förslaget 🙂

Dessvärre har jag verkligen tröttnat på fikaställena inne i stan. Under sommaren är vi rätt bortskämda med mysiga sommarcaféer vilket gör att stadens fik blir aningen trista nu på hösten. Som tur är finns det dock några små guldkorn som har öppet hela året och dagens utflykt fick bli till ett av dessa, Frösötornet.

Öppet alla dagar i veckan, året runt.

Fika kombinerat med uppfärd i utsiktstornet är inte fy skam på en regnig torsdag. Givetvis syntes inte fjällen men då kunde vi istället fokusera på närområdet. Regnet smattrade på taket och vinden var påtaglig högt uppe i tornet. Jag gillar verkligen regnsmatter på tak, mysigt och påminner om barndomsnätter i husvagnen när det regnade. En bra eftermiddag helt enkelt! Just ja, Frösötornets våfflor är verkligen värd varenda spänn. Ingen mix från Ekströms där inte utan mest troligt en hel del hederlig grädde i smeten.

Jag gillar att det finns en karta i varje väderstreck där man kan se olika landmärken.

Kanske inte årets bästa fotografi. Dels var det regn på utsidan av fönstret och dels blev det reflektioner från tornets interiör.

 

Stadsbo som jag…

…är brukar jag säga att jag inte vill bo på Frösön. Jag får dock erkänna att Frösön har både utsikt och vackra naturområden som staden inte har. På ön finns oanade möjligheter till diverse äventyr och upptåg.

För övrigt tycker jag att det är skoj att smida planer tillsammans med PTn. Som hon skrev i sin blogg härom dagen,det här kan bli riktigt bra 🙂

Även år 2013…

…finns det personer som på olika vis blir eller blivit ifrågasatta för att de inte lever upp till uppsatta och förväntade normer i olika situationer. Jag fascineras av att det fortfarande finns väldigt tydliga normer som man förväntas rätta sig efter, både vad det gäller privatliv och yrkesliv. Givetvis handlar det både om förväntningar från andra och från den enskilda personen men tyvärr är det oftast andra som skapar dessa förväntningar mer än den enskilda personen. Jag blir uppriktigt ledsen och smått förbannad när personer runt omkring blir utsatta för detta.

Som bekant tillhör jag inte skaran som är gift, har 2.3 barn, Volvo och villa.  Jag har heller inte haft den mest spikraka vägen i mitt nuvarande yrke och har haft både en och två utmaningar i de mer praktiska delarna av yrket.  Jag har dessutom tidigt valt ett karriärspår som borde komma långt senare i min karriär. Fler än en gång har jag blivit ifrågasatt för dessa olika val, både de privata och de yrkesmässiga. Många har säkert funderat över min situation i all väl mening men ibland har det varit av ren ignorans och oförmåga att se, förstå eller acceptera personers olikheter. Det här inlägget är inget ”tycka synd om mig” inlägg utan ett försöka att påminna oss om hur viktigt det är att vi faktiskt förstår och accepterar varandras olikheter och val i livet. I vissa lägen kan det även vara på det viset att det inte är ett eget val utan andra omständigheter som har styrt en persons liv till att bli på just det viset.

Det är min fasta övertygelse att alla personer inte behöver leva upp till den förväntade normen om den traditionella kärnfamiljen som bor i ett idylliskt bostadsområde. Jag tror att personer som bryter denna norm, omedvetet eller medvetet, frivilligt eller av andra anledningar, är minst lika värdefulla i vårt samhälle som de som lever enligt traditionella normer. Jag är glad, stolt och tacksam över att jag har personer i min närhet som lever ett liv som passar just dem även om det kanske nödvändigtvis inte är vad andra runt omkring har förväntat sig eller hoppats på. Det krävs mod och integritet att bryta de traditionella förväntningarna som finns kring våra privatliv.

Jag har en precis lika fast övertygelse om att mitt yrke behöver personer som vågar vara sig själva, som vågar ifrågasätta uppsatta förväntningar på hur vi ”ska vara” istället för att slå knut på sig själv för att passa in och vara tuffare än vad som behövs. Med det inte sagt att vi inte ska våga utveckla oss själva eller ta till oss av konstruktiv feedback. Det behövs en balans mellan dessa två aspekter. Förutom denna balans krävs, återigen, mod och personlig integritet för att vi ska kunna fortsätta att bryta de traditionella normer som finns i mitt nuvarande yrke.

 

Min vardag består inte bara av en massa fjällturer eller andra äventyr utan en stor del av mitt liv tillbringas tillsammans med en hel del kloka personer. Dessa personer inspirerar mig, var och en på sitt sätt och ibland avspeglas det i min blogg. Som min presentation säger, den här bloggen handlar om det största äventyret som vi ger oss ut på…livet, med allt vad det innebär.

 

 

Höstens kanske sista…

…fjälltur blev i ett av de mäktigaste fjällområden som jag har besökt, Skäckerfjällen. Igår var både jag och fjällkompisen Jenny lediga. Vi hade bestämt oss för att åka till fjälls. Eftersom vår senaste tur tillsammans var helt suverän kändes det som att det kunde bli tufft att toppa den, vi hade svårt att bestämma oss för vart vi skulle åka och under veckan hade vi tittat på olika turer.

Båda jag och Jenny har länge pratat om att vi vill vandra i Skäckerfjällen men det har inte riktigt passat, det tar trots allt nästan två timmar att köra dit. Igår morse när vi satte oss i bilen hade vi fortfarande inte bestämt oss, det enda alternativ som vi egentligen hade var en topptur på Mullfjället men ingen av oss var helt sålda på den idén. Jag vet inte vem av oss som sa det men den andra var inte svårövertalad när Skäckerfjällen kom på tal i bilen. Sagt och gjort, snabb omväg för att hämta rätt karta hos Jenny och sen bar det av mot Kallsedet, en kort bilfärd på någon timme.

En av anledningarna till att jag inte varit till Skäckerfjällen tidigare är just den långa bilresan men igår gjorde den verkligen ingenting. Det var en vacker höstdag och på vägen upp såg man fjäll efter fjäll. Jag tyckte lite synd om Jenny som körde och var tvungen att hålla ögonen på den bitvis slingriga vägen. Strax innan byn Anjan svängde vi av från den allmänna vägen och åkte någon kilometer på en skogsbilväg innan vi parkerade bilen. Strax innan vi klev ur bilen påtalade båda nästan samtidigt att vi kanske borde prata rätt mycket under turen. Inte för att vi var pratsjuka utan snarare för att hålla eventuella björnar på avstånd. Min förhoppning var dock att björnarna hade börjat leta sig till sina vinteriden.

Gårdagens tur blev fram och tillbaka till Strydalen. Nästa gång får det bli övernattning så att vi kan nå fram till Sockertoppen.

Under bilfärden upp hade jag också passat på att titta på kartan för att hitta en lämplig dagstur. I vanliga fall vill jag helst gå en runda istället för samma väg fram och tillbaka men igår fanns inte den möjligheten. Bara att gilla läget och just igår gjorde det inget eftersom vyerna var lika storslagna oavsett vilket väderstreck vi vände oss mot.

Fjäll, fjäll och åter fjäll.

Vi började vandra strax innan kl.11.00 och då var det fortfarande frost på marken. Det knastrade härligt under kängorna.

I vanliga fall brukar slutet av oktober och november var lite halvtråkiga fjällmånader eftersom det är för blött och kallt för vandring men den här hösten har verkligen bjudit på vackra höstdagar i fjällen. Igår var inget undantag, det var vindstilla och inte allt för kallt. Jag behövde bara en underställströja och jacka när vi gick. Det är väldigt ovanligt i oktober eftersom jag är en fryslort utan dess like. Det märktes att hösten sakta men säkert övergår till vinter och på vissa ställen börjar bäckar och sjöar att frysa till is.

Ju längre in i fjällvärlden vi vandrade ju mer is fanns det i bäckarna och sjöarna.

Om någon månad kan man använda vinterleden över det här vattendraget.

Vår ursprungliga plan var att luncha vid Strydalens vindskydd, en sträcka på 6 km men av någon märklig anledning tog den första delen av turen rätt lång tid och vi blev hungriga innan vi ens var i närheten av Strydalen. Det är dumt att tjura på och gå bara för att man bestämt ett lunchställe när man istället kan stanna och njuta av utsikten precis vart som helst på fjället. Vi slog oss ned vid Silvertjärnarna och dagens lunch serverades. På meny fanns givetvis varm choklad, mjukstut och rökt fläsk.

Silvertjärnarna låg spegelblanka.

Precis till vår fikapaus lyckades solen bryta sig genom molntäcket.

Efter fikapausen fortsatte vi mot vindskyddet. Det var ganska blött och en hel del vattendrag efter den här delen av leden men vi gick upp på höjderna och klarade oss från att bli blöta. Inte nog med att vi slapp plumsa i vatten, vi fick även en, om möjligt, ännu bättre utsikt. Jag vet inte hur många gånger jag hörde Jenny tjoa något superlativ om vår fjälltur. Jag kan inte annat än hålla med henne, det här området är ett fantastiskt område. Öde och storslaget med enorma vyer. Ett fjäll helt i min smak.

Uppe på höjd var utsikten ännu bättre. Långt där nere syns ledkryssen.

Sista biten ner mot Strydalen. Dimman börjar lätta, fler och fler fjälltoppar syns. Ser ni ledkryssen?

Väl framme i dalen fikade vi lite igen och funderade på nästa tur i det här området. Nästa sommar hoppas jag på att göra en flerdagstur här och då gå vidare genom passet mellan fjälltopparna till nästa vindskydd.  Jag hoppas självklart på en vintertur här men det kräver betydligt mer utrustning än vad jag har i dagsläget. Det här är ett snörikt område, det blåser ofta här och vinterfjäll är respektingivande.  Jag tror inte att man ska vistas här på vintern utan lavinutrustning eller utan erfarenhet av vinterfjäll. Med andra ord behöver jag ha med mig någon som har denna kunskap.

Strydalens vindskydd. Strax nedanför rinner Styrån. Enligt tips är den en bra tur vintertid eftersom den är mer vindskyddad än kalfjället. Givetvis gäller det sig att hålla sig på kanten om ån för att undvika ett ofrivilligt vinterdopp.

Vindskyddet är väl förankrat i marken. Det behövs säkert när det stormar som mest!

Gårdagens tur blev ungefär 12 kilometer, en lagom dagstur som bjöd på frisk luft och trevligt sällskap. Vi var helt ensamma på fjället, inte ens en lite lämmel ville göra oss sällskap. Klockan hann bli ganska mycket innan vi var nere tillbaka vid bilen och det var häftigt att se hur ljuset började förändras. Den sista bilden jag tog innan vi nådde bilen var nog även den finaste vyn på hela dagen. Tyvärr är det otroligt svårt att ta bilder med mobilkameran, bilderna blir inte alls lika bra som verkligheten. När vi körde tillbaka mot Järpen låg Kallsjön spegelblank och Åreskutan omgavs av en rosa solnedgång. Vare sig jag eller Jenny ville åka hem men förhoppningsvis får vi chans att göra en ny fjälltur snart igen.

Eftermiddag i fjällen.

Kallsjön.

Efter en dag i delar av Skäckerfjällsområdet är jag såld, det här är mitt nya favoritfjäll och jag längtar redan tillbaka. Jag har svårt att förstå varför det är förhållandevis få vandrare i det här området och samtidigt är jag glad över det. En av de främsta anledningarna till att jag trivs i fjällen är känslan över att vara ensam i naturen och den känslan hittar jag inte i exploaterade fjällområden som Åre eller Helags. Å därför är jag glad att det fortfarande finns fjäll där man kan vara helt ensam om man vill. Precis lika glad är jag också att det finns turistvänliga områden som Åre och Helags så att även ovana fjällgäster får möjligheten att uppleva den fantastiska fjällvärld som vi har.

Jag trodde aldrig…

…att jag skulle säga att Tjurruset inte var lika jobbigt som jag trodde och att jag är lite besviken på banan i sig. Tjurruset har länge varit ett lopp som jag velat genomföra men tyvärr varit för otränad för. I år var det dock dags att utmana mig själv och således sprang jag loppet igår.

Herrarnas start.

Anledningen till att jag sneglat på just det här loppet är att Tjurruset är känt för att vara superjobbigt,smustigt,obanat och en massa oväntade hinder. Att springa ett vanligt terränglopp har aldrig tilltalat mig utan jag vill få bli lite smutsig och göra saker utöver det vanliga springandet.

I fredags kom banbeskrivningen ut på hemsidan. En vän rekommenderade att jag inte skulle läsa den och en annan vän ansåg att jag borde läsa den för att mentalt förbereda mig. Förslaget från vän nummer 2 vann och jag läste med skräckblandad förtjusning igenom informationen. Arrangörerna utlovade sjö, kuperat, lera, sand och bäverdamm. Den beskrivningen gjorde mig inte speciellt lugn men tillsammans med vännerna konsterade jag att banan knappast kunde vara mer kuperad än Åre Trail. Frågan var bara om resten av banan kunde vara jobbigare än Åre Trail.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös när vi anlände till Tullinge flygfält på lördag förmiddag. Tjurruset är ju trots allt känt för att vara grymt jobbigt. Väl på plats fanns det inte så mycket att välja på än att värma upp och ställa sig i startfållan. Att backa ur är som bekant inget alternativ…

Det blir ingen recension av hela loppet men en del av banan vill jag självklart berätta om. Första kilometerna var klassad som flack med mycket gyttja. På något magiskt vis måste jag ha missat all gyttja, såvida de inte syftade på den torra åkern som vi sprang över! Den första rejäla utmaningen var när banan helt plötsligt gick ut i en sjö och det resulterade i att vi fick vada i midjehögt vatten. Aningen, aningen kallt och jag som inte ens badar på sommaren. Väl uppe ur sjön var benen iskalla och det var tur att nästa utmaning var en slalombacke som gjorde att jag fick upp värmen igen.
Tyvärr blev nästa del av loppet tråkigare eftersom det blev mycket grusvägar innan det blev utmanande hinder igen. Självklart dök det upp mindre hinder efter vägen men tyvärr,jag tycker inte att meterlånga diken är någon större utmaning efter förra helgens myrlöpning. Arrangörerna hade dock hittat ett stort sandtag där vi fick springa några hundra meter uppför i sand. I slutet av backen dök mjölksyran upp som ett brev på posten. Väl uppe var det skönt att få fast mark under fötterna men strax efteråt dök det upp ännu mer sand så mjölksyran dök upp igen.

Kilometrarna hade tickat på och det var bara en kort bit kvar till mål. Vid det här laget var jag högst förundrad över att jag fortfarande var förhållandvis ren. Förundrad och aningen besviken på den uteblivna smutsen. Det dröjde dock inte speciellt länge innan dagens största och gyttjgaste hinder dök upp. Några hundra meter innan mål fanns det en stor bäverdamm som var fylld med iskallt vatten,gyttja och nedfällda träd. Det fanns inga andra alternativ än att hoppa i för att vada igenom dammen. Jag är glad att jag badat isvak tidigare eftersom jag visste hur kroppen reagerade på en hastig nedkylning av iskallt vatten. Givetvis var känslan densamma, kroppen fick en chock och det var svårt att andas normalt men det gick över ganska snabbt. Efter det var det bara att jobba vidare i dagens roligaste hinder. Titt som tätt försvann botten och innan jag kom upp ur dammen var jag täckt från topp till tå med lerigt vatten. Grymt roligt! Väl uppe var det bara att skaka igång benen igen och springa vidare in i mål några hundra meter bort.

Först ett litet kryphinder innan spruten in i mål.

Känslan i mål var tudelad. Det var skönt att jag genomfört loppet men samtidigt var jag besviken på att det inte var mer obanad terräng med kärvare hinder. Jag hade nog högre förväntningar på själva banan och i dagsläget är jag osäker om jag anmäler mig nästa år. Min tid var helt ok med tanke på att jag uppenbarligen lämnat mitt pannben hemma. Jag får ta och träna upp det mer tills nästa år. Någon som har några effektiva tips på pannbensträning?!

Väl i mål var jag rejält smutsig men det syns tyvärr inte på kortet.

Grymma skor gav en hyfsad tid och en medalj.

Kanske dags att sova så jag orkar detta…

http://www.tjurruset.se/start/content.cfm?Sec_ID=4569&Rac_ID=259&Lan_ID=1