Ut på tur, aldrig sur!

Jag har ännu inte skrivit någon fysisk lista på utflyktsmål eller önskeupplevelser men det innebär inte att det inte finns någon. Istället för en lista på papper finns listan för tillfället i mitt huvud och den byggs på dag för dag. Det finns otroligt många platser och upplevelser som jag vill upptäcka. Jag funderar starkt på om jag borde sätta listan på pränt för att tydligare se det jag har att välja mellan men det bär mig lite emot, då känns det som att det blir ett krav och en ”bocka-av”grej. Hmm, det finns fördelar och nackdelarna med båda varianterna och jag tror att jag kanske ska omvärdera mitt val att bara ha en lista i huvudet. Vem vet, det kanske passar mig perfekt att ha en handskriven lista?

Hur som helst, länge har Hållfjällets fjällstation funnits bland mina utflyktsmål. Hållfjällets fjällstation är en privatägd fjällstation som byggdes på 40-talet och mycket av det gamla har behållits genom åren. Jag har varit dit på sommaren i samband med att jag var funktionär på AXA Fjällmaraton och det som slog mig då var att fjällstationen ligger väldigt vackert mitt ute på fjället. Att det dessutom inte finns någon vanlig elektricitet gör stället ännu lite mysigare. När jag var dit i somras var fjällstationen stängd och redan då bestämde jag mig för att jag skulle skida dit när den var öppet under vintersäsongen.

I söndags fanns det möjlighet att ta en tur på mina turskidor. Mitt sällskap överlät valet av utflyktsmål till mig och jag valde snabbt Hållfjällets fjällstation. Kruxet var att jag inte gjort tillräckligt bra efterforskningar gällande vägval och det visade sig senare påverka hur turen blev. För att komma till fjällstationen kan man antingen utgå från Ottsjö eller från Edsåsdalen. Från Ottsjö är det mer öppet och det innebär att turen blir mer väderutsatt medan turen från Edsåsdalen bitvis är genom skogen, det är mer skyddat från vind. Med den utgångspunkten valde vi att utgå från Edsåsdalen.

Under första delen av turen kändes vägvalet rätt eftersom skogen skyddade oss från den annalkande vinden. Men så fort vi hade gjort delen i skogen insåg vi att vi nog var ensamma om att skida från Edsåsdalen eftersom det inte fanns ett enda skidspår att följa. Jag kan ha gnällt om att det inte finns någon snö i år men tro mig, på kalfjället finns det snö och det blev till att spåra sig fram. Att spåra i mjuk, fluffig snö går långsammare än att skida fram på en välpistad led. Vi startade sent på dagen, skidåkningen tog längre tid än tänkt och flurvädret drog in bland fjälltopparna. När jag blickade bakåt mot Edsåsdalen och Renfjället var himlen mörk likt den är vid åskoväder. Jag fick erkänna att det hade varit smartare att utgå från Ottsjö där det sannolikt hade varit pistat och dessutom 3 kilometer kortare till fjällstationen.

När vi förstod att vi inte skulle hinna fram innan stängningsdags bestämde vi oss helt enkelt för att vända tillbaka mot Edsåsdalen. Vi hade tänkt äta lunch på fjällstationen eftersom deras trattkantarellsoppa är vida känd i Södra Årefjällen men som tur var hade jag i sista minuten slängt ned några mackor i ryggsäcken. Man vet aldrig när man behöver lite extra energi. Istället för lyxlunch på fjällstationen blev det en enkel fika i ett vindskydd och det var minst lika bra.

När jag kom hem på kvällen funderade jag lite på dagen. Borde jag vara besviken på att vi inte hann skida upp till Hållfjället? Borde jag vara frustrerad över att jag valde Edsåsdalen som utgångspunkt istället för Ottsjö? Borde jag ha dåligt samvete gentemot mitt fjällsällskap för att det blev en kortare tur än tänkt? Och det svar som jag kommer fram till är ett tydligt nej, det finns ingen anledning till besvikelse, frustration eller dåligt samvete. Alla tillfällen ute på fjället är bra tillfällen, oavsett väder. Gårdagen var bra på alla sätt och vis, en riktigt kvalitativ dag fylld med energi och kloka tankar. Ut på tur, aldrig sur!

En isig lördag.

Häromdagen skrev jag om att det känns svårt att hinna med allt roligt som man kan göra på vintern. Igår fanns det som vanligt ett uppsjö av alternativ, var och en med sin charm. Eftersom som det såg ut att bli flurväder till fjälls föll valet på isklättring i Rise, Offerdal. I Rise finns det flera isfall som ligger hyfsat skyddat från vinden och det gör att det går att vara där även om det är riktigt dåligt väder.

Det var ett tag sedan jag klättrade is, senaste gången var i december och det märktes verkligen. Mina armar dog på en gång, det var sjukt tungt att klättra och samtidigt hur kul som helst. Det finns en hel del skillnader mellan isklättring och klippklättring. Jag tycker att den största skillnaden är att isen är föränderlig, det är i princip en ny is varje gång eftersom nederbörd och värme/kyla påverkar isen. Bergsklipporna är oftast likadana varje gång och det gör att man kan traggla en led om och om igen tills dess att den sitter. Med is går det inte göra på det viset utan det är nya tag varje gång. En utmaning som gör det hela än mer spännande.

Igår var det tungt att klättra men samtidigt var det väldigt energigivande, isklättringen kändes kraftfullt och starkt även om jag kände mig svag. Det var motpoler som möttes och som i slutändan blev styrka och energi. Förutom att klättra spanade jag såklart in vyerna, fikade lyxmackor, snackade friluftsplaner och pulsade i den djupa snö. Klart bra lördag!

Vinterns lyxproblem.

Precis som varje år vid den här tiden dyker det upp en frustration hos mig. En frustration över att vintern går på tok för fort och att jag inte riktigt hinner med. Jag tokälskar både vintern och vårvintern eftersom det är så vackra årstider. Möjligheterna till roliga aktiviteter är oändliga och det är där mycket av min frustration kommer ifrån. Hur ska jag få chans att uppleva och upptäcka allt som jag vill göra den här vintern och vårvintern?

Varje ledig dag står jag inför ett kvalfyllt val om hur jag vill tillbringa just den dagen. Skidåkning i pisten, toppturer på fjället, isklättring, skridskoåkning på Medvinden eller besöka en massa härliga utflyktsmål eller fjällstugor med turskidorna. Därtill vill jag testa snöskor och även hinna med vinterritter med hästarna. Och bara sitta i en solgrop på fjället och njuta av solens varma strålar.

Frustrationen är som sagt stor, möjligheterna och tiden går liksom inte ihop. Idag när jag sent omsider knatade hem från jobbet funderade jag på om jag inte borde lägga större delen av min semester på vinterhalvåret istället för under sommaren. På så vis skulle kanske en del av den där irriterande känslan av frustration försvinna.

Så många äventyr och så lite tid. Vad vill du hinna med den här vintern? Tipsa gärna också om det är något speciellt som jag inte får missa under dom härliga månaderna som vi har framför oss.

Bergsstugan vid Fröå Gruva, Åre.

Det finns en hel del bra matställen på små avkrokar i både Jämtland och Härjedalen. Även om jag gillar lyxen av att äta på restauranger i stadsmiljö eller i Åre så uppskattar jag lika mycket att hitta guldkorn på mer avsides platser. Ett sådant ställe är Bergsstugan vid Fröå Gruva som ligger en bit ifrån Åre.

Till Bergsstugan hittade jag första gången när jag jobbade i Åre för ett gäng år sedan. Då letade jag efter ett mysigt middagsställe som var annorlunda och med få gäster. Jag blev jätteglad när jag hittade deras anslag på Preem i Björnänge utanför Åre. På anslaget stod det om Bergsstugans fondueafton och då blev jag såld. Lyckades ragga skjuts till restaurangen eftersom en god fondue kräver ett gott vin. Just den kvällen kan vara en av mina bättre matupplevelser. Om det beror på maten, miljön, upplevelsen eller en kombination av alla delar ska jag låta vara osagt eftersom det var rätt länge sedan.

Hur som helst är jag glad att jag upptäckte Bergsstugan och har sedan dess försökt att åka dit när det finns möjlighet. Eftersom det bara är restaurangverksamhet där under vintersäsongen så är gäller det att pricka in när det är öppet. Det finns allt från gofika som våfflor och morotskaka till dagens rätt med en stor salladsbuffé. Vissa kvällar serveras fondue med renkött eller nötkött. Det finns alltså något för alla tillfälle, oavsett vad man är sugen på. Passa på att besöka Bergsstugan om ni är i Åre, det är lätt värt att den extra omvägen.

I söndags när jag var på skidtur mot Bjelkes Gruva parkerade jag bilen nedanför Bergsstugan. Efter skidturen unnade jag mig en riktigt god lunch på Bergsstugan. Dagens rätt var rödingfilé och det kunde jag inte motstå, passade bra som avslut på en fin fjälltur. Dessutom var det grymt väder och jag kunde sitta ute när jag åt min lunch, riktigt njutningsfullt.

 

En helt vanlig söndag i februari

Länge har jag längtat efter en helt vanlig fjälltur på turskidorna. En sån där tur som gör gott i själen och som etsar sig fast i minnet. Idag fick jag till en sån tur när jag skidade från Fröå Gruva och bort mot Bjelkes Gruva på baksidan av Åreskutan. Snön som föll i natt hade bäddat in naturen i en mjuk, fluffsnö som skidorna lätt skar igenom. Bitvis fick jag spåra själv och det är en skön känsla, först ut på just den här turen.

Det är lätt att texterna i mina inlägg bara består av en massa superlativ och positiva beskrivningar. Det är jag fullt medveten om, men det är svårt att inte vara positiv dagar som denna. Men eftersom jag själv känner att det börjar gå inflation i vissa ord så låter jag bilderna förmedla känslan istället.

 

 

 

 

 

 

En helt vanlig söndag i februari.

Vinterpromenad till Lillåstugan.

Igår var en gnistrande, solig vinterdag som blev en stor kontrast till idag. Blåsigt, grått och allmänt flurväder var det som Åre leverade en lördag som denna. Jag älskar väder, framför allt när det är lite kärvare väder. Sällan känner jag mig så levande som då och sällan känns naturen så mäktig som när vinden sliter i träden. Nu var det inte några slitande stormvindar idag men flurigt det var det, precis vad som behövs då och då för att påminnas om naturens styrka. 

Från parkeringen i Ullådalen går det en led till Lillåstugan där det finns ett litet våffelbruk. En väldigt lagom tur som de allra flesta klarar av och idag gick det fint att gå dit på den välpistade leden. Jag gillar när det finns utrymme för både skidspår och promenadspår på samma led. Det gör naturen tillgänglig för alla och då krävs det inte utrustning i form av skidor eller snöskor. Ett par rejäla vinterskor, varma kläder och du är redo.

Förutom härlig fjällmiljö och gott fika så bjöd dagens utflykt på trevligt och roligt sällskap. Positiv energi, glada skratt och alla möjliga samtalsämnen. En lördagseftermiddag helt i min smak och rakt in på pluskontot. Ser fram emot fler turer som denna!

Gnistrande start på helgen

Strax efter att solen hade gått upp svängde jag in till stallet. I hagen tog hästarna en kort galopp och under mina kängor knarrade snön.

En stund senare var både hästar och ryttare redo för en morgontur runt Bynäset. Så snart jag kommit upp i sadeln kände jag att det skulle blir en härlig tur. Islandshästen Glöd verkade pigg, precis som vanligt trots att hon är till åren kommen.

Så fort vi svängt ut från stallplanen visade Bydalsfjällen upp sig. Helt galet vad vackert det är att blicka ut över Storsjön med fjällen som fond.

Nere i skogen var det lika vackert. I träden gnistrade det likt diamanter och lugnet var totalt. Bara vi, hästarna och några rådjur.

I den första galoppen sprack mitt ansikte upp i ett stort leende och det höll i sig under hela ridturen. Att galoppera fram i snön är en obeskrivligt skön känsla. Mjuk och kraftfullt på en och samma gång.

Innan vi vände tillbaka mot stallet red vi ner till Storsjön för att spana in fjällen. Bydalsfjällen åt ena hållet och Åreskutan åt andra hållet. Jämtland är vackert!

När vi närmade oss slutet av ridturen kände jag mig fylld av härlig energi. Klart bra sätt att starta fredagen på och nu ser jag fram emot att få se vad resten av helgen bjuder på.

Glädje, en livsviktig känsla.

Glädje kan vara väldigt mycket och bero på många olika saker. Glädje är både personligt och gemensamt. En känsla som är stor samtidigt som den inrymmer pyttesmå glädjeämnen i vardagen.

Just nu finner jag glädje i vintern, utomhusaktiviteter, min inre trygghet, naturen och kloka samtal med olika personer. Glädje som ger energi och kraft att hantera mindre glädjefylld delar av mitt liv. För så är det, livet består inte bara av underbara upplevelser utan också av en del utmaningar som berör på sätt som inte alla får ta del av.

För mig är glädje livsviktig och jag vill att den ska få ett stort utrymme i mitt liv. En ständigt närvarande känsla som ibland får mer eller mindre plats beroende på vad som händer. Men, det är bara jag som ansvarar för glädjen i mitt liv och det är, precis som mycket annat, en fråga om inställning.

Lika viktig som jag tycker att min personliga glädje är, lika viktig tycker jag att det är att ha förmågan att känna glädje för andra människor. Att glädjas för deras liv, lycka, framgång och upplevelser. Jag tycker att det är betydelsefullt att uppmärksamma andra när bra saker händer i deras liv, oavsett relation. Väl värt att tänka på!

Det behövs så lite för att glädja andra. Idag dök det upp ett knöligt kuvert till mig. Eftersom jag inte beställt något blev jag fundersam på vad det var. När jag öppnade det spred sig ett leende på mina läppar och jag blev glad långt in i själen. I kuvertet låg en strut Årechoklad och en kort, fin hälsning från en omtänksam person. En gest som betydde otroligt mycket för mig och som gick rakt in i hjärtat.

Var hittar du din glädje? Och vad var det senaste du gjorde för att glädja någon annan? Berätta!

Mitt drömäventyr

För ett tag sedan hade jag en släng av inspirationsbrist och fick då bra hjälp av både Katta och Kari som kom med förslag på önskeinlägg. Två av deras förslag liknade varandra, det ena var mitt drömäventyr och det andra var min drömdag. Det kan tyckas att dessa två skulle gå att kombinera men det tycker inte jag så det blir två inlägg och först ut är Karis förslag; mitt drömäventyr.

Jag ska inte sticka under stol med att det är svårt att bara välja ett äventyr som mina drömmars äventyr. Det finns otroligt många häftiga upplevelser och ställen att besöka att det känns orättvist att välja bara ett enda. Dessutom är det nästintill omöjligt att bestämma vad som är ett drömäventyr, är det dom stora, höga bergen eller är det livets små vardagliga äventyr som gör livet lite mer spännande varje dag? Eller är det att ta sig an ett utmanande jobb eller att flytta till en annan ort? I min värld kan äventyr vara väldigt varierande och det är bara en själv som kan bestämma vad just mitt äventyr är.

Om jag blundar och försöker visualisera mitt drömäventyr så är det självklart ett berg som dyker upp. Så länge som jag kan minnas har jag velat vandra och klättra i dom stora bergen, gärna dom största och länge var det Nepal som fanns högst upp på önskelistan. Tänk att få vara omgiven av världens högsta berg, att få vandra på stigar mot base camp av Mount Everest. Jag läste allt jag kom över i bokväg som handlade om Nepal och Mount Everest. Givetvis var Göran Kropps bok ”Göran Kropp 8000+” en av dessa och jag bläddrade längtansfullt i den, drömde mig bort till höga bergstoppar.

Så blev jag äldre (japp, tro det eller ej) och började umgås med en del bergskunniga personer. Vandring och klättring blev aktiviteter som jag gärna gjorde och som jag uppskattade stort. I takt med att jag lärde mig mer om framför allt klättring ju mer insåg jag att större bergsväggar kräver mer och då gick det ganska lätt att lista ut att dom stora bergen kräver sin äventyrare. Jag tror även att jag blev mer realist och tänkte att ett äventyr av den storleken är ett åtagande som jag inte längre vet om jag är villig att ta. Förutom den fysiska och ekonomiska biten så finns det ytterligare en aspekt, hänsynen till nära och kära. Att bege sig upp på höga, krävande toppar är en stor risk och där beslut kan vara förenat med livsfara. I dagsläget är jag inte villig att utsätta mig eller mina anhöriga för sådana risker. Men självklart, drömmen finns kvar men kanske något modifierad. Jag drömmer inte längre om att bestiga de allra högsta bergen men gärna en trekkingtopp eller att få stå högst uppe på Mont Blanc. Det vore helt magiskt!

Som jag skrev i början har jag svårt att välja mitt drömäventyr, jag kan helt enkelt inte bara skriva om ett. Förutom Mont Blanc finns det några andra äventyr som lockar väldigt mycket. Hästtjej som jag är så vill jag uppleva de amerikanska vidderna från hästryggen, mer amerikanskt än så kan det knappast bli. En ranch i Montana eller Arizona med vildmarken runt hörnet. Jag tror att det skulle vara en upplevelse som jag skulle uppskatta fullt ut och njuta av varje ögonblick. Än mer övertygad blev jag när jag läste Emmis inlägg om hennes ridresa i Arizona.

I Sverige finns det ett äventyr som lockat mig sedan barnsben och som jag skrivit om tidigare. Att få vandra i Sveriges största vildmark, Sarek. Jag blir lyrisk bara jag tänker på hur storslaget det skulle vara. Vidderna, naturen och friheten, allt det som jag vill att ett äventyr ska innehålla. Jag hoppas innerligt att jag lyckas locka med mig någon bra person med mig till Sarek för just det äventyret vill jag uppleva tillsammans med någon annan. Dels för att det är roligt att uppleva saker tillsammans och dels för att jag både är björnrädd och mörkrädd, en dålig kombo om man ska vandra helt ensam i Sarek.

Mina tre drömäventyr är inte på något vis omöjliga att genomföra, det enda som krävs är rätt träning, lite planering och sparande. Spontant känns det som Sarek ligger närmast till hands och det äventyr som jag kommer att få uppleva först. Det är ju också det äventyr som jag drömt längst om så det känns passande att det är först ut om jag ska ta tag i att genomföra ett riktigt drömäventyr.

 

 

En rastlös helg.

Det finns i stort sett bara fördelar med att vara en person som är hyfsat aktiv, allmänt påhittig och äventyrssugen. Jag har sällan tråkigt och det finns alltid nya ställen av upptäcka och saker att uppleva. Hur bra som helst!

Den här helgen har jag upptäckt en nackdel med att vara en aktiv friluftsperson. Att jag har ingen som helst aning om vad man hittar på när man inte kan vara aktiv. Speciellt inte när man även har sällskap av en miniäventyrare som inte heller kunde vara aktiv. Kombon dunderförkylning och skada gjorde att helgens fjällplaner försvann i ett nafs och kvar stod vi, två fjällsugna äventyrare. Vad hittar man på när kroppen vägrar samarbeta vid minsta lilla fysiska aktivitet? Ja, det har jag funderat på hela helgen och jag har insett att Östersunds utbud av icke-aktiva happenings är väldigt få.

Jag fick trösta mig med det kloka som miniäventyraren sa till mig när jag började bli rastlös: ”ibland måste man ha tråkigt för att uppskatta allt det roliga”. Exakt så är det!

Berätta gärna vad ni hittar på när ni inte kan vara ert vanliga aktiva jag.