Ridupplevelse de luxe – Trumvallens Fjällridning

Upplevelser är bland det bästa som finns i livet. Ibland passar upplevelserna bara för en själv, att man behöver få vara ensam för att verkligen kunna uppskatta just den upplevelsen. Men allt som oftast blir ett äventyr eller utflykt så mycket roligare om man får dela det med andra. Av den anledningen ger jag hellre bort upplevelsepresenter än saker och därför blev jag så himla glad att Katta delade samma uppfattning när vi i våras firade Sarahennes blogg hade tioårs-jubileum. Katta och jag hade tillsammans klurat ihop några bra upplevelser för Sara, varav en var Kattas förslag om att ordna en solnedgångsritt hos Trumvallens Fjällridning. I torsdags var det äntligen dags för oss att skapa nya, fina minnen tillsammans och tack vare Kattas förslag fick vi en fjällkväll som jag sent kommer att glömma.

Vi hade alltså bokat en solnedgångsritt och med tanke på fjällvädret var det en stor chansning. Hanna som äger Trumvallens Fjällridning hade koll på väderprognoserna under veckan och mailade uppdateringar inför torsdagen. Hanna hade också planerat tiden för ridturen så att det skulle vara största möjliga chans till solnedgång. Supergulligt av Hanna att vara engagerad och serviceinriktad, det är det som gör skillnaden mellan ett bra företag och ett riktigt bra företag.

När vi åkte ner till Härjedalsfjällen i torsdags eftermiddag avlöste regnskurarna varandra, molnen var mörka och jag trodde inte att vi skulle få uppleva någon solnedgång. Men efter en god middag på stugaltanen i fjällstugan började molnen att skingra sig och solen att lysa igenom regnmolnen. Då kände jag att det fanns stora chanser att få den upplevelse som vi alla hade sett fram emot. Vi hoppade in i den lilla blå bilen och körde iväg till Trumvallens Fjällridning. Längst in på en avlägsen grusväg finns Trumvallens ranch och det var där kvällens äventyr skulle börja.

Utanför stallet stod ett gäng stora hästar, sadlade och redo för vår tur ut på fjället. På Trumvallens Fjällridning är det westernridning och det är något som jag aldrig tidigare har prövat. Bara det gjorde att ridturen kändes extra spännande. Skillnaden mellan western och ”vanlig” ridning är bland annat att sadlarna är riktiga westernsadlar, dvs cowboy-style och att ryttaren använder andra sätt att jobba med hästen än den traditionella ridningen. Jag fick en stor, fin fux som jag bekantade mig med. På väg upp på fjället berättade vår guide att den häst som jag red var 30 år gammal men det märktes då rakt inte.

När alla kände sig redo så satt vi upp på hästarna. Så snart jag satt ner i sadeln så kom ett leende i mitt ansikte och det var kvar prick precis hela kvällen. Vi red ut genom hästhagen till en skogsbilväg som ledde upp mot fjället. Det var samma skogsbilväg som jag skidade tidigt i vintras. På en vändplan slutade skogsbilvägen och istället red vi längs en slingrig stig i skogen. Snart började naturen att skifta karaktär, vi vara nära fjället och plötsligt red vi ut bland ljung och fjällbjörkar. 

IMG_2189

Vår guide Camilla sa till oss att sprida ut oss på fjället för att spara på naturen och jag var inte sen att lyssna på henne. Jag älskar när jag får hitta egna vägar tillsammans med den häst som jag rider. Att sitta på en hästrygg på fjället och välja var vi ska gå är en sån maxad frihetskänsla. Den är beroendeframkallande och svår att förklara.

Efter en stund var vi framme vid kvällens lägerplats på Oxsjövålen med utsikt mot fjällkedjan. Hästarna fick vila vid varsin fjällbjörk. Vi njöt av utsikten och konstaterade nöjt att solnedgången var på gång. Camilla gjorde upp en eld för att koka kaffe och te till oss. Camilla bjöd på hembakade bullar och livet kändes oförskämt bra. Hon trollade även fram en liten flaska bubbel till Sara för att fira henne. Lyx och äventyr, ja det kan verkligen gå hand i hand. IMG_2146

IMG_2152

IMG_2157

IMG_2159

Precis som en välregisserad film började himlens skådespel just efter vi hade fikat klart och elden brunnit ut. Hästarna väntade på oss vid träden och bakom hästarna lyste solen stark bland fjälltopparna. Det var som om fjällen visade upp sig från sin allra vackraste sida. Där och då, var min känsla så otroligt starkt, vi är så otroligt lyckligt lottade som har naturen med alla dess upplevelser bara runt knuten. Jag satt upp på min häst och från hästryggen var det om än vackrare. Frihetskänsla de luxe!

IMG_2171

IMG_2182

IMG_2186
IMG_2192

Så började vi rida ned längs fjället, i skenet av solnedgången. Precis som i en cowboyfilm så red vi bort mot solnedgången och kvällen hade inte kunnat vara bättre. Det var precis den här upplevelsen som Katta och jag hade i tanke när vi gav den till Sara i våras. Det kändes lyxigt och ofattbart att vi prickade just den här kvällen för ja, den var verkligen magisk.

IMG_2196

Äventyr med guldkant.

Ibland känns det lite uttjatat att skriva att jag älskar kontraster och att jag gärna lyxar lite på mina äventyr i naturen men det är lätt att förespråka något som jag gillar. Oavsett om det är vid en bergsklippa, på fjället eller vid vatten så ser jag ingen som helst anledning till att inte unna mig det där lilla extra som sätter en extra guldkant på turen. Det är ofta väldigt enkelt och ger ett sånt fantastiskt mervärde att jag ser till att unna mig det.

För mig handlar guldkant på turerna ibland om att ha riktigt bra mat, gärna lokalproducerat och färsk mat så långt som möjligt. Men det finns andra sätt att höja turerna till en extra nivå och här kommer några av mina tips:

Nu framemot sensommaren börjar det skymma. Om man bor i stugor så märks det extra tydligt att det börjar att bli mörkare men även om man sitter utanför tältet så blir det lite skumt framemot kvällen. Då är det både mysigt och lyxigt att plocka fram värmeljus ur ryggsäcken. Att sitta på fjället med tända ljus, det är svårslaget och det är lätt att fastna i ett meditativt humör när man tittar in i lågans sken.

Välja tältplats med omsorg. Känslan av att vakna på morgonen och titta ut på en magisk vy är underbar. Länge, länge finns minnet av de bästa tältplatserna kvar. Om jag hittar en fantastisk tältplats så har jag svårt att slita mig därifrån.

20140906_174408_3

Att tillåta turen att ta den tid den tar. Det är bättre att bestämma sig för att man kommer fram när man kommer fram istället för att stressa igenom turen. En guldtur är den tur där det finns möjligheter att stanna på fina utsiktsplatser, oavsett hur många det blir. Tiden är oväsentlig på vandringar och den enda gången som jag känner att det finns anledning till att skynda sig är när det är flurväder.

Stanna upp, pausa och låta alla sinnen få ta del av naturen. Sällan är mina sinnen så skarpa som ute i naturen. När jag ligger ner på fjällheden hör jag allt i den stora tystnaden. Min kropp känner sig avslappad och tar in alla intryck, stora som små. Vinden, dofterna, färgerna, ljuden, vyerna och smakerna. Sinnena är på topp i naturen och det är en av dom främsta anledningarna till att jag trivs så bra där. Avkopplingen är oftast totalt och sällan känner jag mig så levande som jag gör i naturen.

Ta med en pocketbok ryggsäcken eller i kajaken. Jag tycker det är otroligt lyxigt att ligga i tältet eller ute i naturen och läsa. För mig är det avslappnade att läsa och det i kombination med naturupplevelse är en oslagbar kombination. Ibland har jag valt bort toppturer för att ligga vid fjällets fot och läsa en bok. Jag har inte känt att jag missat något utan snarare tvärtom, att jag fått en härlig kvalitativ stund för mig själv.

20130903_154248

Mitt absolut bästa tipset är att välja turer som passar dig och välja en miljö där du trivs. Personligen försöker jag välja områden där det är färre personer som vandrar. Det är betydligt lättare nu på sommaren oftast inte är lika väderberoende som på vintern. Jag har ett arbete där jag jobbar med människor och därför är det skönt att koppla bort civilisationen när jag är ute på äventyr i naturen. Det är det allra bästa sättet för återhämtning.

 

 

Semesterförhoppningar. 

Om mindre än 24 timmar får jag en efterlängtad och välbehövlig semester. Jag har medvetet valt att ha en sen semester, det beror på att jag älskar sensommaren. Här i norr hinner det nästan bli höst innan jag är tillbaka på jobbet och det gillar jag. Den tidiga hösten i Jämtland är en klar favorit. 

Ofta är semestrar starkt förknippade med en massa skyhöga förväntningar och det ska hinnas med så mycket som möjligt. Inget fel med det men jag försöker skruva ner förväntningarna och bestämt mig för att hinna det jag hinner.

 Livet är ingen tävling om att samla på sig flest äventyr eller flest besökta ställen. Jag inspireras av olika personer som gör härliga äventyr och besöker spännande ställen. Men mest av allt inspireras jag av personer som har förmågan att njuta av upplevelsen, oavsett om det är på en stadsnära bergstopp eller om det är längs en öde väg på natten. Personer som ser upplevelsen för vad den är och som känner närvaro i det dom gör. 

Min semester börjar imorgon och jag vill fylla den med upplevelser som ger mig energi. Jag har inga måsten eller bocka av grejer att göra på semestern. Men jag har några förhoppningar. Det är att träffa goda vänner i södra Sverige, vila när kroppen säger att den behöver det, tillbringa tid utomhud, sova så länge som jag behöver och vara totalt närvarande i de upplevelser som jag får vara en del av. Min förhoppning är också att koppla bort allt vad jobb heter samtidigt som jag börjar klura på vad framtiden ska innehålla. 

Semester, som jag ser fram emot den och så skönt det ska bli att bara vara. 

Ibland är nära tillräckligt långt borta.

För något år sedan tältade jag med miniäventyrarna vid Nulltjärn och samma år fick jag ett fint presentkort. Att tälta i Nulltjärn tillsammans med miniäventyrarna. I helgen var det äntligen dags att lösa in mitt presentkort. Vi hade hittat en helg som passade och alla var laddad till tänderna. Men, så drog det stora åskvädret in över Jämtlandsfjällen och Nulltjärn kändes som ett mindre bra alternativ. Efter ett rådslag tillsammans med miniäventyrarna enades vi om att tälta på Bynäset istället. Betydligt närmare hem om det skulle vara helt omöjligt att tälta. Det blev helt enkelt samma koncept men ny plats.

När vi kom ner till Bynäset på Frösön insåg jag snabbt att vi inte var ensamma om att vilja hänga på stranden, en solig lördagsdag som det var igår. Bil efter bil stod uppradade längs vägarna. Som tur var vet jag var guldkornen är och på ett av dessa ställen var det helt tomt. Det lönar sig att kunna sina ridvägar på Frösön. Vi hittade en folktom strand och efter en del dividerande bestämde vi oss för att tälta längst upp på stranden istället för en bit in i skogen. Det var ju strålande sol, vindstilla och spegelblankt vatten.  Vi såg framför oss en solnedgång från tältöppningen och att vakna upp till solens strålar genom tältduken.

SONY DSC

Innan det var dags att slå upp tältet testade vi om det gick bra att ligga där vi tänkte ha vår tältplats. Det är en sån där bra grej som jag försöker att göra om vädret tillåter. Det är bara att lägga sig på marken och känna efter om det är tillräckligt platt för en natt i tält. Det är ju också en fördel om det inte är en massa stenar, rötter eller kottar precis där en ska sova. Den uttänkta tältplatsen fick godkänt och det var dags att resa tältet.

Igår hade vi ett lånetält, ett fyramannatält som Hilleberg tagit fram till den svenska militären. Ett rejält och rymligt tält. Eftersom det är ett stort tält blir vikten därefter och jag hade inte valt det här tälten på flerdagars fjälltur. Just igår funkade det bra att ha med sig det eftersom vi inte behövde bära långt då vi tältade nära en skogsbilväg. Men, kruxet med utlåningstält är att det gäller att personen innan haft koll på prylarna och så var det inte den här gången. Givetvis borde jag ha kollat innan jag drog iväg men jag förutsatte dessvärre att man berättar om hälften av tältpinnarna saknas eller om en av tältstängerna är trasiga. För så var det igår. Ett stort tält behöver tältpinnar och det fanns bara sju stycken. Det räckte knappt runt och det gällde att prioritera vilka delar av tältet som var viktigast. Det fick bli en tältpinne i varje hörn, en på vardera kortsida och så en på ett annat bra ställe. Eftersom ena tältstången var trasig fick vi strunta i att resa absiden. Med hjälp av stenar och träpinnar spändes tältlinorna upp så gott som möjligt.

SONY DSC

SONY DSC

När tältlägret var på plats var det dags att rodda med mat. Mitt trogna stormkök var såklart med och med hjälp av det blev det en god middag med färsk pasta, bacon och ädelostsås. Riktigt, riktigt gott. Precis när pastan kokat klart drog stormen och regnet in. Middagen serverades således i vindskyddet medan regnet smattrade på taket. Fascinerade hur en strålande solskensdag kan övergå till en regnstorm som påminde om höststormar.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

När middagen var uppäten var det full storm. Disken fick vänta till söndagen och alla kröp in i tältet. I pannlampans sken mumsade vi godis och spelade Ap-bingo. Utanför levde vinden om, kottar studsade på tälttaket och vågorna slog mot strandens stenar. Trots få tältpinnar och halvdant spände tältlinor kändes tältet tryggt.

Några timmar senare sa vi godnatt och kröp ner i våra sovsäckar. Långt borta hördes musiken från Yrans krogstråk men till sist somnade jag till ljudet av vatten och vind.När jag vaknade på morgonen var det knäpptyst ute, då och då hördes en fågel. Jag låg länge och bara lyssnade på tystnaden. Några gånger bröts tystnaden av morgonpigga löpsteg.

Frukosten lagades också på stormköket och jag försökte göra en repris på midsommarens pannkakor. Den här gången gick det inte lika bra och det blev mer kolbullar än pannkakor. Det spelade mindre roll för det är något speciellt med att äta frulle utomhus efter en natt i tält. Det är mysigt att fixa med frukosten och låta det få ta tid. Det är rofyllt att blicka ut över Storsjön i väntan på att vattnet ska koka. Och som jag skrivit tidigare, mat smakar så mycket bättre utomhus.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Tänk, det här finns mindre än femton minuter från centrala Östersund. Vi var helt ensamma på vår strand och det kändes som vi var långt borta från civilisationen. Ibland räcker det med att åka en kort bit för att få ett äventyr och en fin upplevelse. Ibland är nära tillräckligt långt borta.

Välkommen till min barndomsvärld!

Det här är Offerdalsbygden sett från toppen av Hällberget. Det här är grunden till min kärlek för skog, fjäll och natur. Det är här jag är född och uppvuxen.

Där är slalombacken där jag åkte slalom första gången. Där är kyrkan där jag upplevt lycka och sorg. Där är hembygdsgården där vi bakar det godaste mjukbrödet. Där är myltmarkerna som pappa markerade på en karta för att vi skulle hitta dom när han inte fanns längre. Där är mitt barndomshem vid skogens kant. Där är ängarna som vi ridit på och kört skoter på. Där är skogen där mamma plockade lingon med oss.Där är fjällen där vi åkte skidor på vintern och såg spår av järv. Där är jaktskyttebanan där pappa lärde oss skjuta. Där är den igenvuxna skogsvägen som vi cyklade på sommaren till Bångåsen. Där är sjön där vi badade. Jag ser allt när jag spanar ut från toppen av Hällberget.

Ja, det här är min hembygd där jag lärde mig älska allt som naturen kan ge oss.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Topptur på en måndag – Hällberget, Offerdal

I måndags var det dags för en av sakerna på min sommarlista, att gå upp på Hällberget. Jag och en kompis hade lyckats pricka in att vi båda kunde den kvällen och vilken bra kväll vi hade prickat in. Solen följde oss hela kvällen och solstrålarna glittrade vackert bland rallarrosor, träd, vatten och fjälltoppar. En fin kväll med trevligt sällskap, god middag i toppstugan, härlig natur och vackra vyer över min hembygd, Offerdal.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Turen upp till Hällbergets topp följer en tydlig stig och det är lätt att hitta upp till toppen. Bitvis är det brant men jag hade förväntat mig en betydligt kärvare tur. Uppe på topp syns stora delar av Jämtlands fjällvärld. Offerdalsfjäll, Suljätten, Åreskutan och Bydalsfjällen, alla syntes och lockade på mig. Med kikare och en än klarare kväll syns nog även Härjedalsfjällen.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Hur mycket jag än älskade vyn från bergets topp så var jag minst lika förtjust i vandringen upp på berget. Stigen slingrade sig sakta uppför berget och det var en sån där perfekt ridstig. Bitvis var skogen tät och trollsk. Då och då gick stigen över öppna fält med rallarrosor och midsommarblomster. Färgerna var starka och luften fylld med energi från naturen. När vi knatade ner från toppen började daggen att lägga sig på marken och luften blev kyligare. När vi kom fram till bilen kände jag mig himla nöjd med turen, en lagom måndagstur helt enkelt.

Ett äventyr i taget – Lyckans läger.

Som jag skrev förra vecka så gillar jag sprida ut upplevelser och inte bara invänta helger eller lediga dagar för att hitta på något skoj. Självklart är det svårt att få till längre äventyr mitt i veckan men det behöver inte vara flerdagsturerna eller långväga upplevelser för att det ska vara ett äventyr. Ibland är färre timmar på fjället värt så mycket mer än att vänta in det perfekta tillfället för att få ihop en flerdagarstur. Miniäventyr i vardagen, helt enkelt.

Förra vecka lyckades jag flexa ut lite, lite tidigare en eftermiddag och körde upp till Edsåsdalen där jag mötte Sara. Vi hade bestämt att vi skulle övernatta i Lyckans läger, mitt under en arbetsvecka. Efter lite ompackning av utrustning och mat började vi vandra mot Lyckans läger. Till att börja med följde vi en grusväg men efter någon kilometer vek vi av mot skogen och myrarna. Det låg regn i luften och naturen doftade härligt av ljung och fjällbjörkar. Grönskan är stark och titt som tätt dök det upp hjortronkart. Om några veckor kommer det var fullt med orangea bär på myrarna och i skogskanterna.

SONY DSC

SONY DSC

Vandringen till Lyckans läger var lättsam även om det mestadels gick uppför. Det är en lagom kort tur för en eftermiddag när man jobbat innan. Det kändes som vi var helt ensamma på fjället och ensamheten blev än mer påtaglig när stugorna i Lyckans läger dök upp, mitt i ingenstans. Strax ovanför en fjällsjö låg stugorna inbäddade i en fjällbjörksdunge. Så fort jag hade ställt ner ryggsäcken och tittat mig omkring så kände jag att det var ett ställe som jag trivdes på. Och att jag ville återvända fler gånger till Lyckans läger.

Sara och jag spanade in omgivningarna, nere vid sjön fanns den vedeldade bastun och runt knuten fanns vedboden. I stugan fanns både kamin och gasolspis. Just den här eftermiddagen skippade vi att laga maten på gasolspis utan gjorde middag över öppen eld. Lax och grönsaksknyten var lätt att fixa över den öppna elden och vinet som Sara hade med passade perfekt till.  Som vanligt smakar mat lagad utomhus så otroligt gott. Den här kvällen var det svårt att slita sig från elden. Klockan gick på tok för fort och jag hade gärna suttit vid elden till långt efter midnatt men vi skulle båda jobba dagen efter. Ibland får man vara lite förnuftig och lägga sig i tid. Nästa gång får det bli nattsudd i bastun och framför brasan.

SONY DSC

När vi vaknade på morgonen var det nästan som en höstdag, det var kyligt och fuktigt i luften. En morgon som gjorde att man snabbt vaknade till liv när man började gå ner till Edsåsdalen. Jag älskar väder, gärna lite kärvare väder för då känner jag mig extra levande.

Under vår morgonvandring kände jag mig härligt upprymd och inte ett dugg besviken på att äventyret snart var över. Upprymd för att jag hade haft det otroligt bra, fått en massa ny energi och för det är så enkelt att skapa såna här upplevelser i vardagen. Det finns en tjusning med flerdagsturer och långresor men samtidigt är vardagen lika viktig. Att bo på Lyckans läger mitt i en arbetsvecka skapade mer energi än på länge och precis vad jag behövde förra veckan. Så himla bra! Läs gärna Saras inlägg om vårt miniäventyr till Lyckans läger, hennes bilder är galet vackra.

 

Stigcykling i Björnrike.

I fredags åkte jag ner till fjällstugan i Björnrike och såg fram emot en skön helg med massor av frisk luft. Efter en väldigt lugn fredagskväll somnade jag i tid och sov tills dess att jag vaknade. Det är märkligt men jag sover otroligt skönt i fjällstugan, det måste vara fjälluften och omgivningen som gör det.

Hur som helst, det var ju inte sömn som jag skulle skriva om utan mtb-cykling längs stigarna i Björnrike. På min sommarlista har jag skrivit att jag vill testa att cykla mtb, både på fjället och längs stigarna på Bynäset. Jag har förstått att både fjället och Bynäset är rätt teknisk cykling. Med tanke på att jag aldrig cyklat stig tidigare så kanske det är smart att börja på ett mindre tekniskt ställe.

I lördags fick jag sällskap i stugan av min kompis Elin och hon hade med sig sin cykel. Vi pratade ihop oss om olika stigalternativ. På väg hem från lunchen på Åtgården visade jag Elin en skoterled som en del cyklar på sommaren. Elin har cyklat stig tidigare så hon tyckte att skoterleden såg bra ut och vi körde tillbaka till stugan. Där bytte vi snabbt om till träningskläder, fyllde upp vattenflaskorna och satte på oss hjälmarna. Sen var vi redo.

Vår cykeltur började vid stugan och snabbt rullade vi nedför grusvägen till skoterleden. Från början var leden en stig med stenar för en en kort stund senare bli en mjuk stig i gräs. Istället för stenar fick vi nu parerar mellan tuvor och fler än en gång såg jag inte tuvorna och ramlade. Sen blev det skogsmaskinsväg och där gick det lätt att cykla, kanske inte lika roligt som att trixa mellan tuvor och stenar men det var också skönt att kunna trampa på lite.

Efter några rejäla sunkhål kom vi fram till ett hygge och där gick det riktigt bra att cykla, en stig som hade lagom stora stenar. Dessvärre var det en skogsmaskin mot slutet av hygget och där maskinen hade grävt hade jag väldigt svårt att cykla, det var som att cykla i djup sand och då fick jag dra cykeln en bit.

Efter hygget klurade vi på om vi skulle ta samma väg hem eller fortsätta upp mot Järpbäcksdammen. Eftersom jag tyckte det var så himla roligt att cykla så föreslog jag att vi skulle fortsätta och att vi skulle spana in en annan stig längre upp. Vid Järpbäcksdammen passade vi på att ta en paus, fota lite och se hur fiskarna vakade i dammen. Det såg ut att finnas mycket fisk i den spegelblanka dammen.

SONY DSC

 

SONY DSC

Efter en stunds återhämtning cyklade vid grusvägen uppåt och fortsatte förbi skogsstigen tillbaka till stugan. Dels för att jag inte var helt säker på om det var rätt stig och dels för att få ännu mer utsikt. När vi kände oss nöjda med utsikten och konstaterat att det var rätt stig en bit längre ner så susade vi nerför grusvägen tillbaka till skogsstigen. En helt galet rolig stig att cykla och från början var det helt rätt nivå för mig. Ju längre in i skogen vi kom ju mer teknisk blev stigen. När det blir klurigt så tappar jag ofta balansen och idag har jag en del blåmärken efter mina vurpor. Jag var som ett litet barn när vi cyklade den här stigen, jag skrattade och tjoade för att det var så himla roligt. När vi närmade oss stugan började uppförsbackarna att bli allt för kärva och jag fick leda cykeln. Men det gjorde inget, jag var himla nöjd med turen i alla fall.

SONY DSC

 

SONY DSC

 

Framme vid stugan kände jag mig glad, nöjd och peppad på mer mtb-cykling. Det var otroligt roligt och jag vill ut snart igen.

När lugnet infinner sig. 

Det finns tillfällen då det blir extra tydligt när lugn och glädje dyker upp. Förutom naturen och naturupplevelser har jag har också upptäckt att det finns vissa vägsträckor eller stadsdelar som får min kropp att slappna av lite extra och att leendet smyger sig fram. En skön känsla som ofta är väldigt tydlig just på dessa ställen. 

En av dessa vägsträckor är på E14, från Östersund och precis när man kommer upp för backen vid Mattmars kyrka så visar Bydalsfjällen  upp sig. Ofta stannar jag till vid parkeringsficka och kliver ur bilen för att njuta av den storslagna utsikten. Det gör inget att långtradarna och bilarna susar förbi bakom mig. Jag kopplar bort omvärlden och ser bara fjällen. 

 

En annan sådan vägsträcka är E45 från Östersund söderut. Längs den finns många vackra fjällvyer och det är ibland svårt att koncentrera sig på bilkörningen. Igår eftermiddag körde jag just den vägen. Efter en galen jobbvecka var axlarna uppe vid öronen och leendet, ja det vet jag inte var det var. Strax efter avfarten mot Ångsta kände jag att något började hända. Kroppen började slappna av och sakta men säkert började mitt leende att krypa fram. I takt med att fjällvyerna avlöste varandra på vägen till fjällstugan så började även lugnet att infinna sig. Tänk vilken effekt en enkel väg kan ha. Förutom alla vackra vägar som har en lugnande effekt så finns det även delar av Stockholm som framkallar samma känsla. Det kanske är aningen otippat, att en fjälltjej som jag kan hitta ro i storstan. Men det kan jag och jag älskar den känslan. Oftast när jag är i Stockholm bor jag innanför tullarna och väljer att gå istället för kommunala transportmedel. Jag tar inte taxi heller eftersom allt är så nära. Många gånger bor jag i området kring Östermalm eller Gärdet och det är där som jag hittar mitt lugn. Och det finns en passage där lugner dyker upp. 

Från bruset och trafikens buller runt Kungsgatan är det skönt att kliva in i Sturegallerian. Sakta strosa igenom byggnaden och kliva ut på andra sidan. Den där sidan där gatorna leder upp mot Östermalmstorg. Så snart jag kommer ut genom Sturegallerians portar känner jag mig som hemma och lugnet kommer över mig. En härlig, rogivande känsla som jag tror många har svårt att förstå att jag kan hitta i Stockholm.

Lugnet är en livsviktig del i mitt liv och det är rätt häftigt hur den känslan bara kan komma över en. Oavsett om det är i en bil på väg någonstans eller i en huvudstad med massor av människor. Förutom naturen, var hittar du ditt lugn? 

Njuta av livet.

När livet rusar förbi i trehundra kilometer i timmen är det lätt att ryckas med och tro att livet ska levas på det viset. Det är mycket som ska hinnas med, tempot är uppskruvat till max, både på jobbet och privat.

Då är det viktigt att fundera på vad som är viktigt i livet. Om det är att leva i maxad fart där man ständigt strävar efter att hitta mer tid för att kunna maxa livet ännu mer? Eller om det är att maxa närvaron genom att då och då stanna upp, andas in och höja blicken för att kunna ta in alla upplevelser och intryck som finns runt omkring oss. Varje dag, oavsett om det är på ett äventyr eller i vardagen.

Alla dagar är viktiga, oavsett om det är en helt vanlig tisdag eller en efterlängtad semesterdag. Av den anledningen tycker jag att det är så himla bra med vardagsäventyr, stora som små. Varför vänta till semestern eller helgen med att göra den där upplevelsen? Det finns fler vardagar än helger så det verkar knasigt att spara alla upptåg till helgerna. Vad är ditt bästa vardagsäventyr?