En annan slags road trip.

Det blev en hel del mils bilkörning på min semester. Jag hade absolut inget emot det men det var också härligt att få in några mil på ett annat sätt, nämligen med cykel. 

Tack vare att Helena och Sara skriver varmt om tjusningen med cykling så har jag blivit sugen på att testa annat än den korta transportcyklingen till jobbet. Min goda vän i Växjö är också förtjust i cykling så när det var bestämt att jag skulle hälsa på henne föreslog hon att landsvägscykling skulle hinnas med under mitt besök. 

Växjö bjöd upp till växlande väder när jag kom dit och ett tag såg det ut som min premiärrunda på landsväg skulle hindras av bångstyriga vädergudar. Jag kändd mig inte tillräckligt modig för att cykla i spöregn. Men, så dök det upp en lucka på ett par timmar då passade vi på att sticka iväg. 

Jag hade fått låna en fin cykel av min väns lagkamrat. Som tur var passade även lagkamratens skor, såna man klickar fast på pedalen. Jag har bara kört spinning med såna skor tidigare och jag var aning nervös för det här. Men, med en bra genomgång och lite testande av att klicka i och ur på en lugn gata så kände jag mig redo för den riktiga cyklingen.

Vi rullade iväg i ett lugnt tempo för att jag skulle vänja mig med cykeln. Ganska snabbt svängde vi in på en mindre väg som slingrade sig genom ett landskap med ängar, ekskog, kossor, små och stora gårdar. Efter bara en kort stund kände jag mig bekväm i sadeln och vi kunde höja tempot. 

Alltså på riktigt, att cykla är ju hur häftigt som helst. Det var så himla härligt att känna vinden i ansiktet i utförsbackarna. Lika härligt var det att känna hur benen fick jobba lite extra i uppförsbackarna och vilken skillnad det gjorde när jag fattat hur jag smartast använde växlarna.

Landskapet susade förbi. Kilometer blev till mil och plötsligt var vi framme vid en större väg. Där vände vi om eftersom jag inte kände mig helt bekväm med att cykla där det var mer trafik. Även om jag gärna hade cyklat en runda så gjorde det inget att vi cyklade samma väg tillbaka. Det var fina och mysiga omgivningar att rulla fram igenom. Dessutom var vägen både kuperad och slingrig vilket gjorde att det hela tiden hände något nytt. 

Den känsla som jag tog med mig från cykeltur var en bra känsla. En känsla av frihet som jag känner igen från ridningen och utförsåkning. Jag hade hoppats få in en runda till under tiden jag var i Växjö men det blev inte så. Men jag hoppas att det dyker upp fler tillfällen till cykling, oavsett om det är landsväg eller stig. För cykla var riktigt roligt och jag vill cykla mer! 

Dessutom har jag en del att lära om cykelkulturen, jag vet att jag fotat helt fel men då finns det ju rum för utveckling! 

En friluftsmiddag på Lillskutan, Åre.

Som jag berättade om igår var jag på tur i Åre och då passade Sara och jag på att äta friluftsmiddag på en fin plats på Lillskutan. Jag tycker om att laga mat utomhus så därför kommer jag framöver dela med mig på bloggen om detta. Jag har sällan några recept men på ganska enkla sätt går det att skapa otroligt goda maträtter även när man är utomhus.

Jag tar gärna med mig Trangia-köket när jag sticker iväg på olika äventyr i naturen. Ibland kan det passa bättre att göra upp en eld och ibland passar Trangia-köket bättre. Oftast blir det naturens förutsättningar och mitt humör som får styra på vilket vis jag ska tillaga maten. Om jag har med mig Trangia-köket så blir det återigen naturens förutsättningar som styr vilken maträtt som passar. Om det inte finns ett vattendrag i närheten så är det dumt att planera för en pastamiddag för så himla kul är det inte att släpa flera liter vatten som bara ska användas som pastavatten.

Gårdagens friluftsmiddag planerades i bilen på väg upp till Åre. Jag var lite osäker på om vi skulle ha tillgång till ett vattendrag och därför valde jag bort maträtter med pasta, bulgur eller annat som behövdes kokas. Med tanke på att detta bestämde jag mig för att handla lite olika saker till en wrap. Jag har varit supersugen på halloumi ett tag så det fick det bli, en halloumi-wrap. Men det går ju inte bara ha halloumi i en wrap så jag köpte också bacon, paprika, champinjoner och avokado. Som kryddning och istället för sallad köpte jag färsk koriander. Som bröd valde jag de minsta tortillabröden som jag hittade på affären, jag tror att de heter mini-tortillas. Ingredienserna till middagen ganska liten plats i ryggsäcken, speciellt eftersom jag hade rivit av koriandern från sin kruka och lämnat krukan i bilen.

Efter en stunds vandring på fjället var det dags att laga middag. Eftersom det blåste rejält blev det en stor utmaning att se till att inget blåste bort på fjället. Jag hade verkligen sett fram emot att toppa min wrap med koriander så jag var jag extra noga med den så att den inte skulle blåsa bort. Det första vi gjorde var att sätta ihop köket och skära upp grönsakerna. Efter det stektes baconen krispigt och användes fettet från baconet till att steka halloumin och grönsakerna i. Det ger extra smak och så behöver man inte ta med sig något annat att steka i. Avokadon skars i små bitar och koriandern fick vara som den var.

När allt var färdigstekt och uppskuret var det bara att plocka ihop sin lilla wrap av det som fanns på fjällbordet. Solen lyste, vinden hade mojnat lite och maten smakade exakt så där bra som den gör när man äter den ute på tur. Igår tog den en stund att laga maten, kanske tjugo minuter, eftersom det var en del att skära och olika stekomgångar. Om väder, tid och bränsle ger utrymme för extra matlagningstid så tycker jag att det inte gör något att det tar tid. Det är oftast bara trevligt att få sitta och fixa med maten, det ger en möjlighet att stanna upp och bara njuta av tillvaron.

Storslagen enkelhet på Åreskutan.

Det finns eftermiddagar och så finns det superenkla eftermiddagar som i sin enkelhet blir alldeles, alldeles fantastiska. Igår var det en sån eftermiddag, på det allra enklaste vis skapade Sara och jag en äventyrsupplevelse som räckte långt in på kvällskvisten.

Igår hade Sara och jag hade bestämt att vi skulle ses för att dra ut på fjälle. Det fanns några olika alternativ för var fjällturen skulle ta oss men det blev Åreskutan. Det var länge sedan jag var upp dit under barmarkssäsongen så jag var inte svårövertalad till att ta kabinen upp för att sedan gå ner till Åre by. Redan på väg upp med kabinbanan kände jag att det skulle bli en grym eftermiddag. Genom kabinens stora fönster såg jag större delen av Åredalen och långt borta tornade den svenska fjällkedjan upp sig. Jag önskar att jag kunde peka ut alla toppar som jag ser för det vore häftigt kunna berätta vilken topp som är Syltoppen eller Helagstoppen. Allt ser så nära ut och det känns lyxigt att ha en hel fjällvärld att upptäcka.

Inne i kabinen var det soligt och varmt men så snart som vi klev ut från toppstationen slog vinden emot oss. Enligt tjejen i kassan vid dalstationen blåste det 16 sekundmeter på toppen och det märktes. Den starka vinden blev en häftigt kontrast till solen som letade sig fram mellan molnen. Jag älskar väder och för min del gjorde det inget att det blåste så mycket, det fick mig bara att känna mig ännu mer levande. Från toppstationen kan man välja två vägar till Åreskutans topp, antingen den lite kärvare som går över bergsklipporna eller enklare stig utan klippor. Igår fick det bli den enklare stigen och ganska snabbt var vi uppe på toppen. På en topp där det blåste rejält och ibland hade jag svårt att hålla balansen i den starka vinden.

Fotokred: Sara Rönne

En av många saker som jag uppskattar med Åre är att det finns enkla kartor som beskriver vilka leder som finns i Åredalen. Sara hade med sig en riktig fjällkarta som vi då och då tittade på men vi följde leden på den lilla gratiskartan från Skistar. Igår valde vi led 215 från toppen via Totthummeln ner till byn. Den leden är markerad som svart och det beror nog på att den bitvis är rätt knölig med en massa klippor som ska passeras. Här och där är leden ganska brant så det gäller att ha koll på var man sätter fötterna. Jag tycker inte att man ska avskräckas av att leden är markerad som svart för den är väldigt fin med häftiga skiftningar i naturen. Den är inte alls jobbig att gå utan bara rolig och lite utmanande.

Efter en hel del rolig klippvandring hade vi kommit ner en massa höjdmeter. Vinden var fortfarande stark men vi hittade ett ställe på Lillskutan där det var lä och det fick bli vårt middagsställe. Med utsikt över Åredalen tillagades maten och jag njöt av att vara ute i det fria. Jag hade svårt att slita mig från middagspausen men till sist blev det lite för kyligt. En sak som är bra med att vara på fjället är att även om man lämnar ett fint ställe så dyker det upp ett nytt vackert ställe. Oavsett var vi gick fanns det mäktiga vyer.

Under tiden som solen började gå ner bakom berget letade vi oss ner mot byn. Samtidigt som vi nådde stigen vid Totthummeln blev det knäpptyst. Vinden hade helt försvunnit och det var som hela fjället lugnade ner sig inför natten. Skogsstigen vid Totthummeln var lummig och genom trädkronorna lyste solens kvällsstrålar. När vi nådde byn igen hade det hunnit bli kväll och vid kabinen sa jag hej då till Sara för att köra tillbaka till Östersund.

När jag körde hem till Östersund hade jag en skön känsla av att det varit en grym eftermiddag och kväll. Jag uppskattar när ett äventyr är storslaget genom sin enkelhet, precis som igår. Att sticka upp på Åreskutan är enkelt, att ha med sig mat för att äta utomhus är enkelt och att ta dagen som den kommer är enkelt. För mig är det innehållet i upplevelsen som räknas mer än något annat. Just gårdagen innehöll allt som jag uppskattar när jag är ut på tur; vackra vyer, kloka samtal med härligt sällskap, stressfritt och god mat. Ett äventyr helt i min smak och för att förstärka den grymma känslan jag tog med mig från Åre så möttes jag av ett sagolikt norrsken när jag klev ur bilen i Östersund. En fulländad dag!

 

Snart är det dags för höstfjäll!

På väg hem från min semester stannade jag till några dagar i stugan i Björnrike. Givetvis passade jag på att knata upp på lågfjället en sväng. Hösten ligger i luften och helt plötsligt fick jag feeling för fjällen igen. Höstfjäll kan vara bland det bästa som finns. Jag ser fram emot fjällets sprakande färger i höst och känna hur solen fortfarande värmer när jag är mitt i bland ljung och fjällbjörkar.

Guldkorn och pärlor längs vägen.

Nu har jag hemma igen efter min road trip genom Sverige. Det hann bli en hel del mil och jag fick se många fina delar av Sverige. När jag bestämde mig för att göra en road trip så var en av anledningarna att jag ville hitta små ställen som en aldrig skulle besöka annars. Jag var framför allt sugen på att besöka olika gårdsbutiker eller mysiga caféer som inte ligger i en stadskärna och det har jag gjort. Det var verkligen roligt att läsa olika skyltar längs vägen och följa skyltarna till olika besöksmål. Jag är himla glad att jag gjorde det för annars hade jag missat till exempel det här:

Strax innan Gränna hittade jag ett ekocafé, Uppgrenna Naturhus, där jag satt på deras altan och spanade in Visingsö. Caféet hade en inomhusträdgård där det bland annat växte tomater, meloner och vackra blommor. På övervåningen hade caféet inrett ett tyst vilorum mitt ibland all grönska. Dit var det en avgift så den här gången hoppade jag över det men jag kan tänka mig att det är väl investerade pengar efter en lång dag på jobbet. Eller om en bara vill ha en stund i en fin miljö. Fikat var såklart eko och en hel del raw-fika. Jag valde en surdegssmörgås som var riktigt, riktigt god. Länge satt jag ute på deras altan och bara njöt av omgivningen.

Tidigare samma dag hade jag kört längs en väg mellan Askersund och Vadstena. Längs den vägen hittade jag Stjernsundsgård där det fanns ett slottscafé och gårdsbutik. Så här såg det ut där:

På Visingsö fanns det flera gårdsbutiker men jag har bara bilder från en av dom, Persgården. Där handlade jag några produkter från deras gård. Jag fick behärska mig rätt mycket från att inte tokhandla där då det fanns mycket närproducerat som jag gillade.

När jag körde längs en liten väg till Växjö såg jag en handskriven skylt som pekade mot en ännu mindre väg. På skylten stod det att det var våffelservering så jag följde den handskrivna skylten och efter ett tag hittade jag en liten hembygdsgård. Där beställde jag en våffla med sylt och satte mig ute. Det var helt tyst, jag visste inte riktigt vart jag var men mysigt var det.

Det var precis såna här ställen som jag ville hitta längs min road trip och jag tycker att jag lyckades bra med det. En av många anledningar till en bra road trip var just att hitta pärlor som dessa.

Sol, vind och vatten.

Ett genomgående tema på min road trip har varit att jag stannat till i närheten av olika vattendrag. Det har varit sjöar, älvar och forsar. Igår kompletterade jag vattentemat med en dag vid havet på västkusten. I några dagar hälsar jag på en kompis som bor mellan Varberg och Kungsbacka så havet är väldigt nära och det finns många stränder att välja mellan. Och bara så ni som kan er västkust så insåg jag i går att jag fortfarande är i Halland, erkänner att jag inte har superkoll på den här delen av landet.

Igår hittade jag en lugn sandstrand i närheten av havsorten Åsa där jag tillbringade större delen av dagen. Jag var i princip helt ensam på stranden och njöt av att känna lugnet som sol, vind och vatten ger mig. Solens strålar gjorde att havet glittrade lekfullt och vinden blåste i mitt hår. En lätt doft av saltvatten och tång samsades med doften av det nybakade brödet som jag handlat på det lokala bageriet i Åsa. På min prickiga strandfilt läste jag tidningar och skrev i mina anteckningsböcker. Jag har ofta med fina anteckningsböcker när jag drar ut på olika äventyr eftersom det är då som mina tankar svävar fritt och förutsättningslöst. Dessa tankar vill jag gärna fånga och det gör jag genom att skriva ner dom i fina skrivböcker.

Om jag av någon anledning inte kunde bo nära fjällen hade jag behövt bo nära havet istället. Havskänslan är inte riktigt lika stor och mäktig som min fjällkänsla men den påminner starkt om den. Ju äldre jag blir ju viktigare känns det att få bo nära naturen. Jag älskar storstaden och den puls som den ger men det är nära naturen som jag hör hemma på riktigt.

En avstickare till Visingsö.

Nu har jag hamnat på den västra sidan av Sverige men innan dess har jag besökt en del andra delar av vårt vackra Sverige. Min tanke är att dela med mig av bilder och upplevelseberättelse från olika ställen, vissa ställen får inlägg i ordning och andra i oordning men så får det bli. Den här semestern är ju ett prov på min förmåga till spontanitet och att undvika allt för mycket planerande så då verkar det logiskt att inläggen också får spegla det.

Ett av mina planerade mål med semesterns road trip var att hälsa på en vän och hennes familj i Växjö. Jag hade valet att köra mellan Vänern och Vättern eller välja den östra sidan av Vättern. Av någon anledning valde jag den östra sidan och det är jag glad för eftersom jag då kom på att jag kunde göra en avstickare till Visingsö, en ö mitt ute i Vänern.

Efter en del avkrokar mellan Nora och Gränna hade det hunnit bli tidig eftermiddag innan jag körde på färjan mellan Visingsö och Gränna. Det märktes återigen att semestrarna inte på något vis är slut eftersom färjan var helt full med bilar och människor. Väldigt många människor valde att lämna bilen på fastlandet och hyra cykel på Visingsö för att ta sig runt. Nästa gång som jag besöker ön tänker jag också göra så eftersom ön är väldigt cykelvänlig men den här gången gick jag en hel del istället.

Visingsö fångade mitt hjärta på en gång, naturen var härligt lummig i skogarna och mäktigt karg på vissa strandremsor. På min kvällspromenad hamnade jag på en öde sandstrand där det fanns en brygga med utflyktsbord. Där var vinden stark, vågorna slog mot strandkanten och länge satt jag på bryggan. Där kändes naturen mäktig och stark, precis så där som den kan kännas på fjället. Just vid såna tillfällen känner jag mig extra levande, tankarna kan vandra helt fritt och livet känns enkelt.

Efter en god natts sömn på ett mysigt vandrarhem fortsatte jag att utforska ön i väntan på att färjan skulle ta mig tillbaka till fastlandet. Innan jag ställde bilden i hamnområdet hade jag besökt några små gårdsbutiker. Eftersom jag hade en stund kvar tills dess att färja skulle avgå passade jag på att strosa i hamnområdet och längs stigarna däromkring.

Återigen satte jag mig vid vattnet och njöt av att höra vågorna mot klipporna. Även om jag var väldigt nära folkmyllret i hamnen kändes det som jag var helt ensam. Inget sorl eller trafikbuller hördes utan allt som hördes var naturens egna ljud. Som avslutning på ett bra dygn på Visingsö åt jag lunch längst ut på klipporna i hamnen. I en av hamnbutikerna köpte jag en tunnbrödsrulle med rökt sik, romsås och kokt potatis. Den smakade förträffligt och smakerna förstärktes av den fina inramningen med sjöutsikt och vågskvalp.

När det inte blir helt rätt på en road trip.

Som jag berättade i onsdags hamnade jag lite fel i början av min road trip. Tanken var att jag skulle köra längs Siljan och sedan ner mot Kopparberg och Grängesberg. Anledningen till att jag ville köra där var att vi åkte ofta där på min barndoms husvagnssemestrar. En nostalgitripp helt enkelt. Men, jag missade ju en avfart och hamnade därför i trakterna runt Värnamo. Efter ett tag svängde jag av mot Nora eftersom jag sett att det fanns ett STF-vandrarhem där. Jag gillar STF och tänkte att det kunde vara ett bra ställe att övernatta på. Det var ungefär runt Värnamo som mina val började bli mindre bra och så även humöret. Jag insåg att jag var rätt sur och tänkte att jag skulle bota det med en fika på ett café längs vägen i den värmländska byn Lesjöfors. Inte ens fikat blev bra så det blev ett kort stopp innan jag körde vidare.

Så efter ett kort fikastopp rullade jag vidare mot Nora. Vägen mot Nora var ganska liten, slingrig och längs fin natur så den delen gillade jag verkligen. Ganska snabbt var jag framme i Nora och även där var jag en del som barn. I mitt minne var det en söt liten stad och det var därför som jag ville svänga förbi där. Jag letade mig fram till vandrarhemmet, Nora Tåghem, som var två gamla tågvagnar. Jag bokade in mig på ett enkelrum, eller snarare en kupé. Nora Tåghem låg vackert mot en sjö och hela konceptet hade kunnat vara hur bra som helst men tyvärr var det inte det. Hela vandrarhemmet var slitet och underhållet var tyvärr rätt eftersatt. Hur som helst hade jag betalat för en natt så det var bara att köpa läget.

Jag la in mina saker i kupén och sedan gick jag på upptäcktsfärd i den lilla trästaden Nora. Som tur var kändes staden mycket, mycket mysigare än vandrarhemmet och jag strosade i flera timmar i staden. Det fanns en hel del små, charmiga butiker men eftersom det hunnit bli kväll var dom stängda. Det gjorde inte något utan jag var rätt nöjd med att bara vara.

 

Framemot skymningen kände jag att det var dags att vila upp sig inför körningen nästa dag och få bort dagens dåliga känsla över mindre bra val. Jag kröp upp i min bädd, kollade på stora Sverigekartan och funderade på vägvalen inför morgondagen. Tids nog var det dags att sova och förutom att tåget stod stilla så kändes det precis som att sova på nattåget. På morgonen vaknade jag utvilad och på betydligt bättre humör. Jag packade in mina saker i bilen, åt frukost på ett café och sedan rullade jag ut från Nora för en ny dag på min road trip.

Grusvägen till Älvdalen.

Förra onsdagen packade jag in mina saker i min lilla blå bil för att ge mig ut på road trip till södra Sverige. Den första dagen kom jag inte så långt utan mellanlandade i stugan i Björnrike innan jag begav mig vidare. I några veckor har jag klurat på vägval och funderat på vad som blivit bäst. Även om tanke var att resan skulle vara så spontan som möjligt så kändes det bra att ha en grundriktning på färden, mest för att faktiskt komma söderut och inte hamna helt tokigt. På fredagsmorgonen när jag gjort min matsäck tittade jag återigen på den stora vägkartan och bestämde mig för att köra mot Sveg för att därefter vika av mot Lillhärdal och på så vis komma in i Dalarna. Den ”vanliga” vägen från Jämtland till Mora är annars E45 men den har jag redan kört många gånger och valde därför bort den.

Med matsäck i bilen och kartan på sätet bredvid så vinkade jag hej då till stugfolket och startade resan söderut. När jag kom ut på den riktiga vägen smög ett glädjerus och en förväntan på mig, att jag äntligen var på väg. På väg på road trip, helt ensam, utan krav eller förväntningar men med stora möjligheter att få uppleva Sverige på ett sätt som jag inte gjort på väldigt länge.

I Sveg märktes att semestrarna inte är slut och det var kö för att få tanka på bensinmacken så jag körde vidare. Husvagnar, långtradare och husbilar trängdes i korsningen med oss vanliga bilister men så snart jag svängt av E45:an blev jag ensam på vägen. Det verkade bara vara jag som skulle köra mot Lillhärdal och helt plötsligt kändes det ganska ensligt längs vägen men det var inget alls gentemot vad jag skulle känna om ett tag.

Utsikten längs den slingriga vägen varierade, det var vackra sjöutsikter, kalhyggen och en hel del skog. Rätt snabbt var jag framme i Lillhärdal och där var det dags för vägval. Jag kunde välja mellan att köra via Särna eller en kortare väg tvärs genom den djupa skogen i Dalarna. Jag valde den senare, den mindre och krokigare vägen. Om jag hade känt mig ensam längs Lillhärdalsvägen så var det inget mot vad jag nu kände mig. Jag mötte inte en enda bil tills dess att jag var nån mil från Älvdalen. Ganska snart förstod jag varför jag var den enda som valt den här vägen, det var ombyggnation av vägen. Grus, grus, grus och stora stenar var det som jag omgavs av under ett par timmar och bara då och då fanns det korta sträckor på fin asfalt. Mer än en gång ångrade jag mitt vägval men det var samtidigt så himla vackert och ensligt att jag inte ångrade mitt vägval för en sekund.

Jag stannade titt som tätt och njöt av den fina naturen och ödsligheten. En informationstavla berättade för mig att jag var i Dalarnas vildmark där både björn och varg huserade. Jag såg flera stigar som jag vill vandra någon gång när jag har sällskap. Dalarna är ett landskap som jag ser fram emot att utforska framöver, jag tror att det finns mycket fint att upptäcka där.

En av mina tankar med min resa var att svänga in på små fäbodar eller hembygdsgårdar för att fika eller handla mathantverk. Eftersom det är svårt att veta hur ofta dessa dyker upp hade jag för säkerhets skull packat matsäck. I fredags var jag glad för det eftersom fikaställena lyste med sin frånvaro. Men det gjorde inget utan istället valde jag platser för fikapauser med omsorg. Min lunch åt jag vid en ån medan gofikat avnjöts med utsikt över Dalälven. Just den här delen av dagen var jag supernöjd med, det är verkligen härligt att kunna välja var en pausar och njuta av vackra vyer.

Efter några timmar knagglig grusväg i Dalarnas vildmark var jag framme i Älvdalen och vägen till Mora. Trafiken tätnade, milen rullade på och plötsligt var jag framme i Mora. Det märktes att Mora är en populär semesterort, mängder av turistbussar och husbilarna var återigen många. Jag valde medvetet bort att strosa i Mora utan körde vidare söderut. Vid fikapausen innan Mora hade jag tittat på kartan och bestämt mig för att köra den södra sidan av Siljan mot Leksand. Avfarten för den vägen skulle vara strax efter Mora så döm av min förvåning när jag helt plötsligt insåg att jag var i Vansbro och helt missat Siljansvägen. Istället för en biltur läns Siljan med många chanser till olika utflyktsmål bjöds jag på skog och en och annan glimt av Vanån. Strax efter att jag förstått att jag missat Siljan, Kopparberg och Grängesberg så kände jag mig ganska besviken och dippade lite i motivation. Just där och då blev jag ganska sur och det höll tyvärr i sig ett bra tag. Dessutom blev eftermiddagens fortsatta val inte heller helt rätt men om det berättar jag en annan dag.

Varför jag älskar Jämtland!

Igår lyssnade jag på ett inslag från P4s lokalradio, radio Jämtland. Den lokala redaktionen delade med sig av när Eisten läser sin egenskrivna dikt till tonerna av Jämtlandsången. 

Uppvuxen i Jämtland så känner jag igen väldigt mycket av det som Eisten beskriver i sin dikt men framför allt berör den på så vis att jag påminns om vilket fantastiskt landskap som jag bor i. Det finns många underbara saker och platser i Jämtland. Ofta berättar jag om vackra platser men här är tre andra anledningar till att jag älskar Jämtland. 

• Den orörda naturen – oavsett vilket väderstreck som jag väljer finns det en hel massa natur. Det finns skogar, vattendrag och fjällområden som är helt orörda och obebodda. Det är ett värdefullt arv från våra förfäder som jag hoppas att vi alla fortsätter att värna om. 
• Mathantverk – i var och varannan by finns det mathantverk av hög nivå. Det finns gårdsmejerier, lokala bagerier, småskaliga köttproducenter och bryggerier som framtäller öl. Jag uppskattar att resan kan ta lång tid för att jag bara vill svänga in på gårdsbutiker. Långt ut i den jämtländska finns dessutom högklassiga resturanger som Fäviken Magasin, HumleLiret och Hävvi i Glen. Resturanger där varje rätt är en upplevelse med lokalproducerad mat. 
• Årstiderna – i Jämtland har vi inte bara fyra årstider utan åtta årstider enligt den samiska traditionen att dela in året. Jag gillar samernas sätt att dela in året i åtta årstider för det känns mer logiskt. Oavsett fyra eller åtta årstider så uppskattar jag Jämtlands tydliga årstider. Det märks när det är vinter med snötäckta träd och det märks när det är vår med trevande blommor i rabatterna. Årstidernas skillnader var en av de saker som jag saknade mycket när jag bodde i USA. 

Om du bortser från specifika platser, vad älskar du med det landskap som du bor i? Berätta gärna i kommentarsfältet eller gör ett eget inlägg som du länkar till.