…jag mig i den lilla blå bilen för att köra till Skuleberget för äventyr och friluftsupplevelser med Alexandra. Strax innan 10.00 rullade jag in på parkeringen vid Naturum och Via Ferrata som ligger nedanför den en sidan av Skuleberget och där mötte Alexandra mig. Hon var som vanligt snabbare än mig.
Vi hade bestämt att vi skulle börja dagen med att gå Via Ferrata upp till Toppstugan på Skuleberget, ett berg som på nära håll ser rätt respektingivande. Även om jag har klättrat en del så har jag inte klättrat så mycket på högre bergsväggar som kräver fler replängder. Jag har aldrig heller testat Via Ferrata så jag såg fram emot vårt första äventyr för dagen.
Här började äventyret.
Innan vi drog iväg uppför berget hade vi fått en snabb genomgång på Via Ferrata-stället. Egentligen kan jag tycka att det är fascinerande att man släpper iväg folk redan efter en kort genomgång. Självklart är detta ett förhållandevis säkert sätt att klättra men i alla fall. Det är lätt att få panik om man är lite höjdrädd men förhoppningsvis sticker man inte ut på sådana här äventyr om man känner sig osäker. Vi såg några par och familjer på berget så efteråt frågade vi ägaren om alla var överens när de kom ned från berget. Ägaren berättade att antingen hade upplevelsen stärkt personerna som gjorde det tillsammans eller så pratade de inte med varandra på ett tag. Jag kan tänka mig att det verkligen är så, bra ställe att testa sin relation och vi skojade med ägaren att de borde utöka sin verksamhet till parterapi också.
När man klättrar Via Ferrata finns det en vajer som är fäst med bultar i berget. I sin klättersele har man en slinga som ser ut som ett Y. I den del av slingan som har en ände sitter klätterselen, medan den del som har två ändar har en varsin karbin på sig. Karbinerna sätter man fast i vajern och på så vis är man säkrad. Karbinerna följer vajern i takt med att man klättrar uppåt och när man kommer till en bult är man tvungen att haka loss karbinen för att flytta den förbi bulten. Här gäller det att man är med eftersom man endast får flytta en karbin i taget så att man hela tiden sitter fast i vajer. Det är lite svårt att förklara Via Ferrata på ett bra och pedagogiskt sätt så jag föreslår att ni läser med på företagets hemsida.
Vajern och bult är livlinan på berget.
Nåja, det var uppåt vi skulle och uppåt stack vi. Det fanns fyra leder att välja på. Var och en med olika svårighetsgrad och utmaningar. Vi valde den vita leden och den var helt klart en bra led att starta på. Vissa ställen var aningen kruxiga och jag saknade mina klätterskor ibland. Det var en stor skillnad att klättra i vanliga vandringsskor och följa en vajer istället för att ha klätterskor och bara använda berget. Båda har sin tjusning men jag föredrar nog vanlig klättring. Det jag uppskattade mest med Via Ferratan var att det jag fick klättra betydligt högre än jag gjort tidigare. Höjd är bra och spännande!
Utsikt över Höga Kusten.
Jag tycker att det kan vara svårt att förmedla en känsla från vissa upplevelser och det här var helt klart en sådan upplevelse. Det känns som man måste uppleva den för att förstå helheten och speciellt när man delar upplevelsen med en annan person. Det är inte bara ens egen känsla som blir viktig utan det är även häftigt att vara en del av den andra personens upplevelse. Att klättra flera hundra meter upp på ett berg är ett mäktigt, häftigt och starkt äventyr. Jag tänker inte försöka förklara mer om hur roligt det var, eftersom vare sig ord eller bilder gör äventyret rättvisa. Istället föreslår jag att ni besöker Skuleberget för att testa, det är helt klart värt besöket.
Längst upp på Skuleberget finns Toppstugan. Här kan man njuta av en välförtjänt fika.
Det tog oss ungefär en och en halvtimme att klättra den vita leden. Då hade vi även hunnit med en fika på en fin utsiktsplats. När vi kom upp på toppen passade vi på att njuta av utsikten vid Toppstugan en stund. Toppstugan har fika, enklare maträtter och fantastisk utsikt. Det enda som jag skulle önska var att deras personal var lite mer serviceinriktade och på hugget, tyvärr var de verkligen inte det och det drog ner helhetsbetyget för Toppstugan. Annat var det med personalen på Via Ferrata-företaget. Där var de alerta, personliga och hjälpsamma. Sånt uppskattar jag och det gör att jag med glädje vill rekommendera stället till andra. Dessvärre vill jag ogärna rekommendera Toppstugan utan föreslår hellre att man tar med sig eget gott fika med sig till toppen.
Stigen nedför berget.
Förutom Via Ferrata kan man ta sig upp på Skuleberget på två andra sätt, antingen promenera eller ta linbanan. Detta gör att berget är tillgängligt för många, oavsett fysisk förmåga. Jag tycker att det är bra att det fanns flera alternativ för då kan man göra lite olika i sällskapet för att sedan mötas på toppen och fika tillsammans. Efter det att jag och Alexandra njutit färdigt av utsikten gick vi stigen nedför berget. Det var en mysig stig med delvis brant lutning. Vi mötte en cool, liten tjej, hon kan inte ha varit mer än två år. Hon pinnade på uppför medan de vuxna bakom henne suckade och stönade av trötthet. Barn är så mycket tuffare än oss vuxna ibland.
Utsikten halvvägs upp på Skuleberget.
Vad kostade då det här lilla äventyret? För en vuxen person kostar det 350 kronor och då får man klättra en led. Om man har egen utrustning kostar det 200 kronor och då kan man hyra den utrustning som man saknar. Jag hade med mig min klättersele och klätterhjälm men ingen Y-slinga så den betalade jag 50 kronor för. I övrigt så är det att föredra att ha skor med lite grövre sula samt ett par tunna handskar med bra grepp och en liten ryggsäck för vatten, matsäck och extra tröja.
Sammanfattningsvis var det en bra, rolig och spännande upplevelse. Helt klart värt ett nytt besök och då blir det en annan färg på leden. Efter vi kommit ned till parkeringen och återlämnat vår utrustning drog Alexandra och jag mot nya äventyr. Det äventyret får ni läsa om i ett annat inlägg!
Fjäll och klackar 