Min absoluta favoritmånad är september. Anledningarna till att jag älskar september är många. Den enklaste och främsta anledningen skulle kunna vara att jag fyller år i september men det är det inte.
Att september är min favoritmånad handlar mycket om att jag har så många fina barndomsminnen från september och september är början på hösten. Jag har alltid trivts med hösten och ju äldre jag blir ju mer uppskattar jag den.
Foto:TW
En matklassiker på fjällturer eller utflykter är grillad korv med bröd. Personligen tycker jag att grillkorv är gott men att det är rätt trist att äta med vanligt korvbröd. Därför är jag himla glad att mitt Björnrikegäng tagit grillkorven till en helt ny nivå med ett enkelt recept och lärt mig hur man gör en lyxig fjällwrap.
Det enda som behövs är tortillabröd, basilika, hyvlad gurka, crème fraiche, grönsallad och picklad rödlök. Ja, och såklart en riktigt god korv. Jag väljer gärna närproducerad korv med hög kötthalt. I välsorterade butiker i Härjedalen finns ofta korv från Bruksvallarnas rökeri och deras produkter är mina favoriter.
Det är enkelt att tillaga det här receptet. Det är bara att hyvla gurka, ta med sallad och basilika och plocka ned det i ryggsäcken tillsammans med resten av sakerna. Rödlöken förbereds hemma enligt receptet nedan och sedan är det bara knata ut på fjället.
Picklad rödlök:
Vispa ihop socker, vatten och ättika tills sockret har löst sig. Skiva löken tunt och lägg ner i skålen, låt vila i lagen i minst 30 minuter. Eftersom löken ska med på fjälltur så går det bra att lägga den i en glasburk istället för en skål och på så vis kan löken vila i lagen under tiden som du vandrar på fjället. Superenkelt.
Det är ju lätt att tycka att det verkar tjorvigt att ta med alla ingredienser och framför allt att pickla rödlök men det är inte alls speciellt besvärligt. Tortillabröd tar betydligt mindre plats än korvbröd och resten av sakerna tar inte heller speciellt stor plats. Jag tycker dessutom att det är mysigt att plocka ihop sin egen korvwrap vid den öppna elden ute på fjället.
Höstdagarna blir vackrare för varje dag som går och min längtan till det orörda höstfjället är stark. Jag älskar höstfjäll och trivs så himla bra ute på tur. Eftersom jag tycker att fjällstationerna och fjällstugorna stänger på tok för tidigt är jag glad att det aldrig är för sent för en tältnatt eller två på fjället.
Kruxet med tältnätter på hösten är min avsaknad av tält och ett ännu större krux för att sova i tält en kylslagen natt är att jag bara har en sommarsovsäck. Det har gjort att jag dragit mig lite för att planera en höstvandring just i år men för ett tag sedan såg Sara till att ändra på det genom att föreslå en tur till Helags tillsammans med två andra fjällälskare, Katta och Annie. Helags är en favorit som jag besökt några gånger men jag har ännu inte varit upp på toppen och det hoppas jag ändra på nu i helgen när vi är där. 
Ett förslag om att vandra till Helags löser ju inte direkt mina krux vad det gäller tält och sovsäck men såklart hade Sara ett förslag även för det genom att kontakta Rent-a-Plagg.
Strax utanför Åre finns företaget, Rent-a-Plagg, som riktat in sig på att göra friluftslivet lite enklare genom att hyra ut olika friluftsprylar till oss som inte har alla saker. Det drar liksom iväg en hel del pengar om jag vill ha alla saker som jag behöver för en tältvandring och ibland har jag svårt att motivera ett köp av en vintersovsäck för ett par, tre nätter i tält per vinter. Då är det en himla tur att det finns företag som förstått detta och istället hyr ut friluftsprylar.
En av många bra saker med Rent-a-Plagg är att man själv väljer vad som behövs, det finns allt från färdiga vandringspaket till enstaka prylar som ryggsäckar eller långfärds. Jag tycker om när det är enkelt och min uppfattning är att just det här företaget förenklar för ett aktivt liv i fjället.
Jag tror att jag har längtat efter tältnatt på höstfjället ungefär hur länge som helst, eller i alla fall sen förra hösten. Det finns få naturupplevelser som slår känslan av att vakna upp på ett frostigt fjäll och se solen lysa in genom den frusna tältduken. Att titta ut genom tältöppningen och se fjället vakna upp till en ny, krispig dag är en magisk upplevelse som får min själ att bli vansinnigt lycklig. Oj, vad jag längtar till helgen och håller tummarna för stjärnklar himmel där norrskenet dansar. 
Vilken höst det är! Vackra dagar avlöser varandra och jag njuter till max av härliga höstfjäll. I söndags hade jag och en god vän bestämt att vi skulle ses för en kortare fjälltur. Vi möttes vid Vemdalens spårcentral, lämnade min bil där och körde med hennes bil upp till Storhogna. Vi ville nämligen gå från Storhogna via Fallmoran till Vemdalens. Jag tycker bäst om att gå rundturer eller från A till B och just den här turen var en A till B-tur.
När vi kom upp till Storhogna möttes vi av varm höstluft och fjäll som såg ut som en stark färgpalett som dominerades av rött, orange och gult. Leden till Vemdalen startar precis vid Storhognas fjällhotell och efter en kort stigning var vi uppe på en platå där vi hade milsvid utsikt. Leden var lätt att vandra och ganska snabbt var vi framme vid Samevistet. Vissa dagar har Samevistet öppet och man kan fika där men i söndags var det stängt men det gjorde inget eftersom vi hade med egen matsäck.
Efter det att vi passerat Sameviset ändrade naturen karaktär ett tag. Från att ha varit kalfjäll blev det lite skogsvandring innan vi kom fram till Fallmorans fäbod. Vid fäboden visade träskyltar vägen till det nedre fallet av Fallmoran men vi valde att gå vidare till det övre fallet. Genom lummig skog snirklade stigen sig ned mot det stora fallet och på håll hörde vi forens brus.
Med solen i ansiktet och vattnet forsande några meter ifrån oss satte vi oss mot en klipphäll för att njuta av vår matsäck. Den här gången hade jag bara smörgåsar med mig och det passade jättebra den här varma dagen. Länge satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord. Till sist bröt vi upp för att leta oss vidare mot Vemdalen. Ovanför fallet kom fjällnaturen tillbaka. Gång på gång stannade vi upp och konstaterade att vi prickat in en helt perfekt fjälldag. Hösten är verkligen fjällets allra vackraste årstid och givetvis kommer jag säga samma sak när det är vårvinter.
Efter dryga milen och flera härliga timmar på fjället kom vi fram till Vemdalen. Jag körde min vän till hennes bil och sedan fortsatte jag vidare mot mitt nästa fjällmål, Gräftåvallen i Oviksfjällen där jag tillbringat några dagar. Fler än en gång fick jag sakta ned farten för att njuta av dom sanslösa vyerna på väg mot Gräftåvallen. Solen började gå ned över fjälltopparna och vid en sjö speglade solen sig i sjön. När jag kom fram till stugan hade det börjat skymma och solen försvann och istället dök månen upp. Jag satt en lång stund på altanen och med månen som sällskap njöt jag av tystnaden och vyerna.
För något år sedan började jag läsa bloggen ”För skojs skull” som Kari skriver. Även om Kari fokuserar mycket på träning och ofta jäkligt långa träning/tävlingsupptåg så fastnade jag för hennes blogg trots att jag knappt tränar och jag har fortsatt att läsa den genom åren. Främsta anledningarna till det är Karis sätt att skriva och vårt gemensamma intresse för härliga naturupplevelser. Kari skriver med självdistans, värme, mycket humor och ärlighet.
Kari och hennes man är just nu ute på ett utmanande äventyr. Under två månader genomför dom Gröna Bandet till fots. Dom tar sig alltså från Treriksröset till Grövelsjön via fjällkedjan. Med ryggsäck, tält och ett rackarns pannben springer och vandrar dom i två månader genom fjällvärlden. Ett helt sanslöst äventyr och jag har med spänning följt deras framfart via Karis blogg.
Redan när Kari berättade på bloggen om deras planer om att genomföra Gröna Bandet kände jag att jag ville möta upp dom någonstans i mina fjälltrakter. Jag lovade dessutom Kari att bjuda på lite jämtländsk choklad. Ju närmare Jämtland som Kari och Torkel kom ju mer höll jag tummarna för att de skulle dyka upp på någon bra plats när jag inte jobbade.
Så, efter ett från min sida misslyckat försök till att ses i Jämtlandsfjällen hade vi ett nytt försök på gång i Ramundberget. I fredagskväll fick jag ett sms med lördagens hålltider och meddelade Kari att jag skulle möta dom några kilometer från Ramundberget på lördagskvällen.
Under lördagen fick jag sms med uppdateringar och framemot eftermiddagen körde jag från fjällstugan till Ramundberget. Med mig hade jag såklart med mig choklad men däremot hade jag glömt kameran. Vägen till Ramundberget var otroligt vacker och fjällkänslan påtaglig. Jag stannade då och då för att fota med mobilen och svor över att den andra kameran var i stugan.
Framme i Ramundberget packade jag choklad, förstärkningsplagg och pannlampa i ryggsäcken och i kvällssolen började jag vandra mot Fältjägarstugan. Jag kan erkänna att jag var lite nervös för att jag valt fel led och skulle missa Kari och Torkel. Men mest var jag otroligt glad och upprymd för att äntligen få träffa och bjuda Kari och Torkel på choklad.
En bit upp på fjället blev det ett konstigt vägval så där valde jag att stanna för att inte missa Kari och Torkel. Vid en fjällbäck höll jag utkik upp mot fjället. Solen försvann och kvällen börjadr skymma. Jag tände min pannlampa och efter en stund hörde jag röster bland fjällbjörkarna, det var Kari och Torkel som närmade sig. Det var så pass mörkt att jag bara såg reflexerna på deras kläder och först när de var någon meter ifrån mig som jag kunde se dom.
Åh, vilken härlig känsla det var att få att sträcka fram.chokladen och höra Karis gotländska röst. Glädjen var stor och vi skrattade tillsammans. Även om det var första gången som vi sågs så kändes det som vi redan kände varandra. Tillsammans knatade vi några kilometer till Ramundberget. Kari och Torkel bubblade ikapp om allt som de upplevt och jag frågade en massa saker som jag funderat på.
Alltså vilken häftig känsla det var att få möta Kari och Torkel på en fjälled och vara en pyttepytte del av deras stora äventyr. Jag stannade en stund tillsammans med Kari och Torkel i Ramundberget innan jag körde tillbaka till Björnrike. Jag kände mig glad, upprymd och fylld av fjällenergi. Lördagskvälle var en kväll som åkte rakt in i minnesbanken och jag kommer länge tänka på den med glädje!
Eld är mitt absolut favoritelement och att laga mat över öppen eld är såklart också en favorit. Det är något extra rofyllt över att tända en eld, låta den brinna kraftigt och tillaga maten över flammande lågor. Att ha med sig en muurikka-panna eller kolbullepannan kan ibland vara viktmässigt osmart på en fjälltur. Istället passar jag på att laga mat som tillagas på muurika eller kolbulle-panna när jag är i fjällstugan eller på till exempel Andersön. Häromdagen blev det kolbullar vid eldstaden nedanför fjällstugan. Bland färgsprakande löv och med utsikt över Sonfjället fixades kolbullar över den sprakande elden.
Kolbullar är knappast den nyttigaste maten eftersom den är rätt flottigt. Men jag tycker att det finns en annan aspekt av just den här maten, att den är nyttig för själen. För mig är kolbullar så mycket mer än mat, jag har många fina minnen kopplade till kolbullar. Kolbullar innehåller bara några få ingredienser, det är mjöl, salt och vatten som blandas till en filmjölkstjock smet. Innan smeten hälls i stekpannan så steks tärnat fläsk knaprigt. När fläsket är knaprigt häller man i smeten i den heta stekpannan. Kolbullen är tjockare än en pannkaka och därför tar den lite längre tid att steka. Efter en stund vänds kolbullen i pannan så att den steks på båda sidor. När den är färdigstekt är det bara att ta upp den och njuta av den direkt. Vissa serverar den tillsammans med lingon men jag tycker att den är godast som den är.
Att laga mat över öppen eld gör sig extra bra på hösten och min förhoppning är att hösten bjuder på många fler tillfällen att brassa käk över eldens lågor. Det passar så himla bra att komplettera den färgstarka hösten med en värmande eld.
Förra söndagen vaknade jag till regnsmatter på fönstret på fjällstugan och det var himla mysigt. Jag gick ut en kort sväng innan frukost och kände direkt hur mycket syre det var i luften. Strax efter frukost kände jag att fjället kallade på mig så jag snörde på skorna och stack upp på fjället.
Jag har länge sneglat på en fjällkam som är synlig från olika ställen runt Björnrike men aldrig kommit mig för att leta mig upp på den. I söndags var tanke att gå längs förbindelsespåret mellan Björnrike och Vemdalen men helt plötsligt fick jag och en av miniäventyrarna ett infall att vika av stigen för att knata upp mot fjällkammen. Det var både uppehåll och klart väder så det kändes helt tryggt att vika av från leden. Mellan fjällbjörkar och lingonris letade vi oss upp mot fjällklipporna som delvis vara täckta med vitmossa. Luften var fuktig och härligt syrefylld.
Efter en kort stund planade sluttningen ut till en platå där det fanns en tydlig stig. När jag lyfte blicken såg jag ut över fjällvärlden och långt borta kunde jag skymta olika fjällmassiv. Panoramavyn och fjällets höstfärger gjorde mig lycklig långt in i själen.
Hösten och fjället visade upp sig från sin allra vackraste sida och jag hade svårt att slita mig från allt det vackra. Jag spanade ut över fjällkedjan och tänkte på hur många äventyr som väntar på mig där ute. Uppe på platån fanns hittade vi fina tältplatser där jag hoppas att övernatta innan det blir för kallt. Det är rätt häftigt att bara någon kilometer från fjällstugan finns nästintill orörd vildmark. Jag kände direkt när vi kom upp på platån att det nyupptäckta stället blev en favorit. Ett ställe dit som jag kommer att återvända till och där jag kan njuta av stillheten och vyerna. Ett happy place, helt enkelt.
Det finns kvällar och så finns det kvällar som skapar en känsla så varm att den nästan går att ta på. Kvällar som är energifyllda, vackra och som länge finns kvar i minnet. I tisdags var just en sån kväll och jag ville att den aldrig skulle ta slut. Jag och min vän Katta hade bestämt att ses efter jobbet för middag. Jämtland radar just nu upp sanslösa kvällar och vi valde därför att packa ryggsäckarna med stormkök, mat och förstärkningsjacka för att sedan gå ner till Storsjöns strand.
Vid strandkanten packade vi upp våra saker och brassade käk. Allt medan solen speglade sig i Storsjön och fiskarna vakade i den spegelblanka sjön. Västerut syntes siluetterna av Bydalsfjällen och solen lyste stark på en klarblå himlen. Redan när vi kom ner till stranden förstod vi att kvällen skulle bjuda på en magisk solnedgång och så rätt vi fick. Vad vi inte visste var att månen också ville visa upp sin allra bästa sida. När vi satt på en stor sten en bit ut i vattnet visste vi knappt åt vilket håll vi skulle vända oss. Västerut var solnedgången stark och österut skapade månen ett magiskt ljus. Det var en helt fantastisk kväll och en påminnelse om allt det vackra som naturen skapar. Kvällar som i torsdags ger mig styrka och jag är tacksam över att jag får njuta av stunder som den i torsdags.
En av mina målsättningar under sommaren var att äta utomhus en gång per vecka. Det spelade ingen roll om det var frukost, lunch eller middag utan huvudsaken var att jag var utomhus. Jag lyckades nästan med min målsättning. På ett eller annat vis har jag nog ätit ute i naturen i stort sett en gång i vecka den här sommar. Jag vill försöka fortsätta med det även under hösten och egentligen finns det inget som hindrar det. Bara möjligheter och mängder av fina ställen att besöka.
I lördags var jag och min vän Katta till Hoverberget för ett lördagsäventyr. Jag hade packat med Trangiaköket och ansvarade för lunchen medan Katta fixade allt gofika. Eftersom jag nyss var till Ås Trädgård och köpte närproducerade grönsaker tog jag med en del av dessa till vår lunch. Jag hade även färsk pasta, mozzarella och kallrökt skinka hemma. Tillsammans med grönsakerna blev det en lyxig pastalunch som jag tillagade i ett vindskydd på Hoverberget.
Vid kortare dagsturer tycker jag att färsk pasta är perfekt att ha med sig. Självklart tar den mer plats än vanlig pasta men å andra sidan blir den klar snabbare och på så vis sparar man bränsle. I lördags visste jag att det skulle bli en kortare tur så jag plockade inte bort onödiga förpackningar som på pastan eller mozzarellan. Är det en längre tur är det smartare att ta bort dom hemma, både med hänsyn till vikten och till skräpet. Men som sagt, i lördags var en kort tur så extra vikt och skräp gjorde inget utan det kunde jag bära omkring på. I lördags visste jag att det inte skulle finnas vatten att tillgå så jag hade med mig extra vatten i ryggsäcken.
Efter vår tur på Hoverberget satte vi oss i ett vindskydd och jag började laga maten. Först satte jag ihop Trangiaköket och därefter skar jag upp lök, sockerärtor och zucchini från Ås Trådgård. Jag la alla grönsaker i stekpannan som jag använde som lock till kastrullen med pastavatten. Även om värmen från kastrullen inte ger värme att steka i så går det fortare att koka upp vatten om kastrullen har ett lock. När vattnet hade kokat upp la jag i den färska pastan som fick koka tills dess att den var nästan klar. Eftersom jag inte hade fräst grönsakerna klart så plockade jag av pastan en stund innan den var klar och lät den gå klart i sitt vatten under tiden som jag fräste grönsakerna. Att fräsa grönsakerna gick snabbt och pastan hann inte bli överkokt eller slibbig som den kan bli om den står ett tag.
När grönsakerna var klara hällde jag bort pastavattnet och blandade ner grönsakerna tillsammans med pastan. Jag hade med mig en miniflaska olivolja och ringlade över olja innan jag serverade pastan tillsammans med mozzarellan, den kallrökta skinkan och toppade med färska körsbärstomater. En riktig pastalunch tillagad och serverade utomhus, det enda som saknades var ett gott italienskt rödvin.
Stora delar av min sommarsemester tillbringade jag längs Sveriges vägar, ensam i min bil med radiopratare och mina egna tankar som sällskap. Det var bra för mig att få mycket tid till egna tankar och reflektioner eftersom våren och försommaren har tett sig aningen galet och hetsig. Jag ska vara ärlig, egentligen har det senaste året varit ett stort, stort tankeår där jag verkligen har omvärderat mycket och försökt landa i dessa insikter. Bitvis har det varit en känslomässig berg-och dalbana.
Alla timmar i bilen under sommarsemestern har sorterat bland insikter och tankar. Mina funderingar har jag även fått chans att dryfta med goda vänner som är kloka och ärliga. Genom samtal med vänner, mycket tid i naturen och längs vägarna har jag, återigen, kommit fram till vad som är viktigt i just mitt liv. Och även om jag inte delar med mig av alla mina tankar här i bloggen så kommer här en glimt om hur jag tänker.
Hösten har ofta känts som en nystart, mer så än nyåret och i år känns det extra tydligt. Spännande och utmanande!
Fjäll och klackar 