Jaktstugan, Vemdalen.

Nu känns det som att vintersäsongen dragit igång på riktigt. Snön finns, solen dyker upp med jämna mellanrum och äventyren väntar runt hörnen. Jag tycker det är helt fantastiskt hur mycket roligt det finns att göra och så många fina upplevelser som jag får chans att ta del av.

Igår var en sån där fin upplevelsedag som gav mersmak och som landade helt rätt i mitt äventyrshjärta. En enkel dag med härligt sällskap, inga tider att passa och frisk luft. Från Vemdalsskalets spårcentral tolkade vi med vesslan upp till Jaktstugan, en våffelstuga mittemellan Vemdalsskalet och Storhogna. img_6950 img_6886 img_6768 img_6841

Jag tycker att det är smart att det finns möjlighet att ta vessla till Jaktstugan eftersom det gör att i princip alla kan besöka våffelstugan. Naturen blir tillgänglig för fler, oavsett ålder eller fysiska förutsättningar. Igår valde vi att tolka upp och skida ner. Turen upp till Jaktstugan var en blåsig historia och när vi kom fram var jag rejält genomfrusen. Som tur var fanns det en värmande brasa att värma sig vid. Våfflorna var frasiga och fick ett väl godkänt betyg.

img_6788 img_6836 img_6778

Efter en mysig fikastund framför brasan var det dags att skida hemåt. Långt bort i fjärran radade fjälltopparna upp sig. Skidorna gled lätt utför backarna tillbaka till Vemdalsskalet och på ett litet kick var vi tillbaka där vi började. img_6833 img_6825 img_6845

Annonser

Tredje adventsäventyret i Björnrike. 

Söndagmorgon och klockan var 09.00. Då rullade liften Björnrike Express igång och med sällskap av mitt fina Björnrikegäng satte jag mig i liften som skulle ta oss till toppen. Redan nere vid dalstationen såg jag vad som väntade oss. Backarna var fulla med pudrig nysnö och eftersom vi verkade vara först ut så hade ingen hunnit åka den övre delen av backen Riket. 

Efter en kall, blåsig och dimmig lifttur hoppade vi av på toppen. Mycket riktigt, där fanns det inga spår av andra åkare och vi kunde lägga dagens första svängar. Bitvis i djupsnö som utmanande min benstyrka och off-pistteknik. I den första branten var det dimmigt så där vågade jag inte köra så fort. Men så snart dimman lättade öste jag på. Skidorna körde lätt igenom den decimeterdjupa pudersnön och jag tjoade av glädje. 

Förmiddagar i en puderfylld pist är sällsynta i Björnrike och därför är jag extra glad att jag klev upp tidigt. Det var lätt värt det. Vi trotsade den isande kylan som Grizzly Express bjöd på så länge som möjligt innan vi stack till en varmare lift. Jag hade svårt att slita mig från backen Riket men när kroppen var genomfrusen tog jag mitt förnuft till fånga och bytte backe för några snabba åk innan det var dags att åka hem till stugan för glöggmys. 

Nu har jag hunnit hem till den lilla staden. Min kroppen är skönt trött efter en intensiv förmiddag i pisten. Min själ är också trött men samtidigt glad och påfylld med fjällenergi. Dagen fyllde mig med adrenalin som saknats ett tag och förhoppningsvis räcker den påfyllnaden ett tag! 

En helt vanlig vinterdag i november.

I fredags tog jag en semesterdag, lite spontant sådär och helt utan planer förutom att jag ville åka till fjällstugan i Björnrike. Med mig i bilen hade jag några olika skidor utifall att jag fick för mig att åka skidor. Även om snön öste ner hela helgen och det var som gjort för att åka skidor så valde jag att inte åka skidor alls den här helgen. Istället blev det sovmorgnar, långfrukostar och promenader i det vackra snölandskapet.

Några hundra meter från fjällstugan finns en stig som följer en bäck. Stigen ligger långt ner i en bäckravin och när man kommer fram till stigen känns det som att man är i en helt annan värld. En sagovärld som är långt ifrån verklighetens brus. I söndags pulsade vi genom snön till stigen och följde den längs bäcken. Istappar hängde lite här och var i bäcken men ännu forsade vattnet fram bland snötyngda stenar.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Söndagens promenad var utan stress eller måsten, den fick ta den tid som den tog. Naturen utforskades i stilla mak. Den fluffiga snön var omfamnade och jag kände mig så där rofylld som jag ofta gör en vacker vinterdag. Utan tider att passa fick sinnena ro till att njuta av ögonblicken. Samtalen fick det utrymme som behövdes. Min kropp fylldes av välbehövlig energi inför kommande veckor. En söndagspromenad i stillhetens tecken och det var precis vad jag behövde just den här helgen.

SONY DSC

SONY DSC

Efter några timmar i den trolska skogen var det dags att vända hemåt. Det lätta snöfallet fortsatte under tiden som det började skymma. Jag blickade ut från altanen, bort mot fjällen och var rackarns tacksam över en fin söndag. En enkel dag med så mycket vackert.

SONY DSC

 

Höstvandring med tältnatt.

Höstdagarna blir vackrare för varje dag som går och min längtan till det orörda höstfjället är stark. Jag älskar höstfjäll och trivs så himla bra ute på tur. Eftersom jag tycker att fjällstationerna och fjällstugorna stänger på tok för tidigt är jag glad att det aldrig är för sent för en tältnatt eller två på fjället. 

Kruxet med tältnätter på hösten är min avsaknad av tält och ett ännu större krux för att sova i tält en kylslagen natt är att jag bara har en sommarsovsäck. Det har gjort att jag dragit mig lite för att planera en höstvandring just i år men för ett tag sedan såg Sara till att ändra på det genom att föreslå en tur till Helags tillsammans med två andra fjällälskare, Katta och Annie. Helags är en favorit som jag besökt några gånger men jag har ännu inte varit upp på toppen och det hoppas jag ändra på nu i helgen när vi är där. helags-2

img_7718

Ett förslag om att vandra till Helags löser ju inte direkt mina krux vad det gäller tält och sovsäck men såklart hade Sara ett förslag även för det genom att kontakta Rent-a-Plagg

Strax utanför Åre finns företaget, Rent-a-Plagg, som riktat in sig på att göra friluftslivet lite enklare genom att hyra ut olika friluftsprylar till oss som inte har alla saker. Det drar liksom iväg en hel del pengar om jag vill ha alla saker som jag behöver för en tältvandring och ibland har jag svårt att motivera ett köp av en vintersovsäck för ett par, tre nätter i tält per vinter. Då är det en himla tur att det finns företag som förstått detta och istället hyr ut friluftsprylar.

En av många bra saker med Rent-a-Plagg är att man själv väljer vad som behövs, det finns allt från färdiga vandringspaket till enstaka prylar som ryggsäckar eller långfärds. Jag tycker om när det är enkelt och min uppfattning är att just det här företaget förenklar för ett aktivt liv i fjället.1431morgon-vid-nulltjarn

20140906_155620

Jag tror att jag har längtat efter tältnatt på höstfjället ungefär hur länge som helst, eller i alla fall sen förra hösten. Det finns få naturupplevelser som slår känslan av att vakna upp på ett frostigt fjäll och se solen lysa in genom den frusna tältduken. Att titta ut genom tältöppningen och se fjället vakna upp till en ny, krispig dag är en magisk upplevelse som får min själ att bli vansinnigt lycklig. Oj, vad jag längtar till helgen och håller tummarna för stjärnklar himmel där norrskenet dansar. 

Grusvägen till Älvdalen.

Förra onsdagen packade jag in mina saker i min lilla blå bil för att ge mig ut på road trip till södra Sverige. Den första dagen kom jag inte så långt utan mellanlandade i stugan i Björnrike innan jag begav mig vidare. I några veckor har jag klurat på vägval och funderat på vad som blivit bäst. Även om tanke var att resan skulle vara så spontan som möjligt så kändes det bra att ha en grundriktning på färden, mest för att faktiskt komma söderut och inte hamna helt tokigt. På fredagsmorgonen när jag gjort min matsäck tittade jag återigen på den stora vägkartan och bestämde mig för att köra mot Sveg för att därefter vika av mot Lillhärdal och på så vis komma in i Dalarna. Den ”vanliga” vägen från Jämtland till Mora är annars E45 men den har jag redan kört många gånger och valde därför bort den.

Med matsäck i bilen och kartan på sätet bredvid så vinkade jag hej då till stugfolket och startade resan söderut. När jag kom ut på den riktiga vägen smög ett glädjerus och en förväntan på mig, att jag äntligen var på väg. På väg på road trip, helt ensam, utan krav eller förväntningar men med stora möjligheter att få uppleva Sverige på ett sätt som jag inte gjort på väldigt länge.

I Sveg märktes att semestrarna inte är slut och det var kö för att få tanka på bensinmacken så jag körde vidare. Husvagnar, långtradare och husbilar trängdes i korsningen med oss vanliga bilister men så snart jag svängt av E45:an blev jag ensam på vägen. Det verkade bara vara jag som skulle köra mot Lillhärdal och helt plötsligt kändes det ganska ensligt längs vägen men det var inget alls gentemot vad jag skulle känna om ett tag.

SONY DSC

SONY DSC

Utsikten längs den slingriga vägen varierade, det var vackra sjöutsikter, kalhyggen och en hel del skog. Rätt snabbt var jag framme i Lillhärdal och där var det dags för vägval. Jag kunde välja mellan att köra via Särna eller en kortare väg tvärs genom den djupa skogen i Dalarna. Jag valde den senare, den mindre och krokigare vägen. Om jag hade känt mig ensam längs Lillhärdalsvägen så var det inget mot vad jag nu kände mig. Jag mötte inte en enda bil tills dess att jag var nån mil från Älvdalen. Ganska snart förstod jag varför jag var den enda som valt den här vägen, det var ombyggnation av vägen. Grus, grus, grus och stora stenar var det som jag omgavs av under ett par timmar och bara då och då fanns det korta sträckor på fin asfalt. Mer än en gång ångrade jag mitt vägval men det var samtidigt så himla vackert och ensligt att jag inte ångrade mitt vägval för en sekund.

SONY DSC

SONY DSC

Jag stannade titt som tätt och njöt av den fina naturen och ödsligheten. En informationstavla berättade för mig att jag var i Dalarnas vildmark där både björn och varg huserade. Jag såg flera stigar som jag vill vandra någon gång när jag har sällskap. Dalarna är ett landskap som jag ser fram emot att utforska framöver, jag tror att det finns mycket fint att upptäcka där.

En av mina tankar med min resa var att svänga in på små fäbodar eller hembygdsgårdar för att fika eller handla mathantverk. Eftersom det är svårt att veta hur ofta dessa dyker upp hade jag för säkerhets skull packat matsäck. I fredags var jag glad för det eftersom fikaställena lyste med sin frånvaro. Men det gjorde inget utan istället valde jag platser för fikapauser med omsorg. Min lunch åt jag vid en ån medan gofikat avnjöts med utsikt över Dalälven. Just den här delen av dagen var jag supernöjd med, det är verkligen härligt att kunna välja var en pausar och njuta av vackra vyer.

SONY DSC

SONY DSC

Efter några timmar knagglig grusväg i Dalarnas vildmark var jag framme i Älvdalen och vägen till Mora. Trafiken tätnade, milen rullade på och plötsligt var jag framme i Mora. Det märktes att Mora är en populär semesterort, mängder av turistbussar och husbilarna var återigen många. Jag valde medvetet bort att strosa i Mora utan körde vidare söderut. Vid fikapausen innan Mora hade jag tittat på kartan och bestämt mig för att köra den södra sidan av Siljan mot Leksand. Avfarten för den vägen skulle vara strax efter Mora så döm av min förvåning när jag helt plötsligt insåg att jag var i Vansbro och helt missat Siljansvägen. Istället för en biltur läns Siljan med många chanser till olika utflyktsmål bjöds jag på skog och en och annan glimt av Vanån. Strax efter att jag förstått att jag missat Siljan, Kopparberg och Grängesberg så kände jag mig ganska besviken och dippade lite i motivation. Just där och då blev jag ganska sur och det höll tyvärr i sig ett bra tag. Dessutom blev eftermiddagens fortsatta val inte heller helt rätt men om det berättar jag en annan dag.

SONY DSC

Bilresan – transportsträcka eller upplevelsemöjligheter?

Även om jag ibland tröttnar på att köra bil så tycker jag oftast att det är rätt trivsamt att vara ute på vägarna, framför allt sommartid då vägarna är halkfria och dagsljuset räcker länge. Jag brukar sällan stressa över hur lång tid det tar att köra från en plats till en annan, det får ta den tid det tar. Många gånger kan en bilresa ta längre tid än enligt vägbeskrivningen på nätet eftersom jag stannar till på fina platser eller vid småbutiker längs vägen. Det är inte alla som uppskattar att en bilresa tar längre tid än beräknat. Därför blev jag glad när jag under helgens fjälläventyr med Katta och Sara insåg att jag har två likasinnade personer i Katta och Sara. Precis som jag är dom inte stressade över tiden som en resa tar utan ser det som en möjlighet till fina fotostopp eller upplevelser.

I lördags körde vi mellan Björnrike och Glen, rätt många mil som enligt vägbeskrivningen skulle ta 2 timmar och 10 minuter. Vår resa tog längre tid än så men å andra sidan fick vi se och njuta av en hel massa olika saker. Vi köpte mjukbröd och forbondekorv på en fäbod. Vi provade ostar hos Kullens gårdsmejeri i Klövsjö och köpte rökt fisk hos Börtnan Fjällfisk. På ett kalhygge betade frigående kor och där klev vi ur bilen en stund för att fotografera. Strax därefter dök det upp en fin sjö där himlen speglade sig och det var så himla vackert att vi stannade till igen. Bullarna från Bageriet i Vemdalen njöt vi av till ljudet av den brusande forsen vid en av dammarna längs Ljungan. På fler än ett ställe stannade vi för att vänta ut renarna som spatserade på vägen.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

När vi efter många mil kom fram till Hävvi i Glen var vårt bokade bord dukat för oss och vi beställde en god middag. Hur tajmat var inte det? En klart bra lördag med stort innehåll, precis såna dagar som jag uppskattar så mycket.

SONY DSC

 

Ridupplevelse de luxe – Trumvallens Fjällridning

Upplevelser är bland det bästa som finns i livet. Ibland passar upplevelserna bara för en själv, att man behöver få vara ensam för att verkligen kunna uppskatta just den upplevelsen. Men allt som oftast blir ett äventyr eller utflykt så mycket roligare om man får dela det med andra. Av den anledningen ger jag hellre bort upplevelsepresenter än saker och därför blev jag så himla glad att Katta delade samma uppfattning när vi i våras firade Sarahennes blogg hade tioårs-jubileum. Katta och jag hade tillsammans klurat ihop några bra upplevelser för Sara, varav en var Kattas förslag om att ordna en solnedgångsritt hos Trumvallens Fjällridning. I torsdags var det äntligen dags för oss att skapa nya, fina minnen tillsammans och tack vare Kattas förslag fick vi en fjällkväll som jag sent kommer att glömma.

Vi hade alltså bokat en solnedgångsritt och med tanke på fjällvädret var det en stor chansning. Hanna som äger Trumvallens Fjällridning hade koll på väderprognoserna under veckan och mailade uppdateringar inför torsdagen. Hanna hade också planerat tiden för ridturen så att det skulle vara största möjliga chans till solnedgång. Supergulligt av Hanna att vara engagerad och serviceinriktad, det är det som gör skillnaden mellan ett bra företag och ett riktigt bra företag.

När vi åkte ner till Härjedalsfjällen i torsdags eftermiddag avlöste regnskurarna varandra, molnen var mörka och jag trodde inte att vi skulle få uppleva någon solnedgång. Men efter en god middag på stugaltanen i fjällstugan började molnen att skingra sig och solen att lysa igenom regnmolnen. Då kände jag att det fanns stora chanser att få den upplevelse som vi alla hade sett fram emot. Vi hoppade in i den lilla blå bilen och körde iväg till Trumvallens Fjällridning. Längst in på en avlägsen grusväg finns Trumvallens ranch och det var där kvällens äventyr skulle börja.

Utanför stallet stod ett gäng stora hästar, sadlade och redo för vår tur ut på fjället. På Trumvallens Fjällridning är det westernridning och det är något som jag aldrig tidigare har prövat. Bara det gjorde att ridturen kändes extra spännande. Skillnaden mellan western och ”vanlig” ridning är bland annat att sadlarna är riktiga westernsadlar, dvs cowboy-style och att ryttaren använder andra sätt att jobba med hästen än den traditionella ridningen. Jag fick en stor, fin fux som jag bekantade mig med. På väg upp på fjället berättade vår guide att den häst som jag red var 30 år gammal men det märktes då rakt inte.

När alla kände sig redo så satt vi upp på hästarna. Så snart jag satt ner i sadeln så kom ett leende i mitt ansikte och det var kvar prick precis hela kvällen. Vi red ut genom hästhagen till en skogsbilväg som ledde upp mot fjället. Det var samma skogsbilväg som jag skidade tidigt i vintras. På en vändplan slutade skogsbilvägen och istället red vi längs en slingrig stig i skogen. Snart började naturen att skifta karaktär, vi vara nära fjället och plötsligt red vi ut bland ljung och fjällbjörkar. 

IMG_2189

Vår guide Camilla sa till oss att sprida ut oss på fjället för att spara på naturen och jag var inte sen att lyssna på henne. Jag älskar när jag får hitta egna vägar tillsammans med den häst som jag rider. Att sitta på en hästrygg på fjället och välja var vi ska gå är en sån maxad frihetskänsla. Den är beroendeframkallande och svår att förklara.

Efter en stund var vi framme vid kvällens lägerplats på Oxsjövålen med utsikt mot fjällkedjan. Hästarna fick vila vid varsin fjällbjörk. Vi njöt av utsikten och konstaterade nöjt att solnedgången var på gång. Camilla gjorde upp en eld för att koka kaffe och te till oss. Camilla bjöd på hembakade bullar och livet kändes oförskämt bra. Hon trollade även fram en liten flaska bubbel till Sara för att fira henne. Lyx och äventyr, ja det kan verkligen gå hand i hand. IMG_2146

IMG_2152

IMG_2157

IMG_2159

Precis som en välregisserad film började himlens skådespel just efter vi hade fikat klart och elden brunnit ut. Hästarna väntade på oss vid träden och bakom hästarna lyste solen stark bland fjälltopparna. Det var som om fjällen visade upp sig från sin allra vackraste sida. Där och då, var min känsla så otroligt starkt, vi är så otroligt lyckligt lottade som har naturen med alla dess upplevelser bara runt knuten. Jag satt upp på min häst och från hästryggen var det om än vackrare. Frihetskänsla de luxe!

IMG_2171

IMG_2182

IMG_2186
IMG_2192

Så började vi rida ned längs fjället, i skenet av solnedgången. Precis som i en cowboyfilm så red vi bort mot solnedgången och kvällen hade inte kunnat vara bättre. Det var precis den här upplevelsen som Katta och jag hade i tanke när vi gav den till Sara i våras. Det kändes lyxigt och ofattbart att vi prickade just den här kvällen för ja, den var verkligen magisk.

IMG_2196

Stigcykling i Björnrike.

I fredags åkte jag ner till fjällstugan i Björnrike och såg fram emot en skön helg med massor av frisk luft. Efter en väldigt lugn fredagskväll somnade jag i tid och sov tills dess att jag vaknade. Det är märkligt men jag sover otroligt skönt i fjällstugan, det måste vara fjälluften och omgivningen som gör det.

Hur som helst, det var ju inte sömn som jag skulle skriva om utan mtb-cykling längs stigarna i Björnrike. På min sommarlista har jag skrivit att jag vill testa att cykla mtb, både på fjället och längs stigarna på Bynäset. Jag har förstått att både fjället och Bynäset är rätt teknisk cykling. Med tanke på att jag aldrig cyklat stig tidigare så kanske det är smart att börja på ett mindre tekniskt ställe.

I lördags fick jag sällskap i stugan av min kompis Elin och hon hade med sig sin cykel. Vi pratade ihop oss om olika stigalternativ. På väg hem från lunchen på Åtgården visade jag Elin en skoterled som en del cyklar på sommaren. Elin har cyklat stig tidigare så hon tyckte att skoterleden såg bra ut och vi körde tillbaka till stugan. Där bytte vi snabbt om till träningskläder, fyllde upp vattenflaskorna och satte på oss hjälmarna. Sen var vi redo.

Vår cykeltur började vid stugan och snabbt rullade vi nedför grusvägen till skoterleden. Från början var leden en stig med stenar för en en kort stund senare bli en mjuk stig i gräs. Istället för stenar fick vi nu parerar mellan tuvor och fler än en gång såg jag inte tuvorna och ramlade. Sen blev det skogsmaskinsväg och där gick det lätt att cykla, kanske inte lika roligt som att trixa mellan tuvor och stenar men det var också skönt att kunna trampa på lite.

Efter några rejäla sunkhål kom vi fram till ett hygge och där gick det riktigt bra att cykla, en stig som hade lagom stora stenar. Dessvärre var det en skogsmaskin mot slutet av hygget och där maskinen hade grävt hade jag väldigt svårt att cykla, det var som att cykla i djup sand och då fick jag dra cykeln en bit.

Efter hygget klurade vi på om vi skulle ta samma väg hem eller fortsätta upp mot Järpbäcksdammen. Eftersom jag tyckte det var så himla roligt att cykla så föreslog jag att vi skulle fortsätta och att vi skulle spana in en annan stig längre upp. Vid Järpbäcksdammen passade vi på att ta en paus, fota lite och se hur fiskarna vakade i dammen. Det såg ut att finnas mycket fisk i den spegelblanka dammen.

SONY DSC

 

SONY DSC

Efter en stunds återhämtning cyklade vid grusvägen uppåt och fortsatte förbi skogsstigen tillbaka till stugan. Dels för att jag inte var helt säker på om det var rätt stig och dels för att få ännu mer utsikt. När vi kände oss nöjda med utsikten och konstaterat att det var rätt stig en bit längre ner så susade vi nerför grusvägen tillbaka till skogsstigen. En helt galet rolig stig att cykla och från början var det helt rätt nivå för mig. Ju längre in i skogen vi kom ju mer teknisk blev stigen. När det blir klurigt så tappar jag ofta balansen och idag har jag en del blåmärken efter mina vurpor. Jag var som ett litet barn när vi cyklade den här stigen, jag skrattade och tjoade för att det var så himla roligt. När vi närmade oss stugan började uppförsbackarna att bli allt för kärva och jag fick leda cykeln. Men det gjorde inget, jag var himla nöjd med turen i alla fall.

SONY DSC

 

SONY DSC

 

Framme vid stugan kände jag mig glad, nöjd och peppad på mer mtb-cykling. Det var otroligt roligt och jag vill ut snart igen.

Klart bra dag!

Södra Sverige visar upp vårbilder och i Östersund cyklas det för fullt runt om på alla stigar som tinat fram. I vissa fjäll ligger det fortfarande snö. Det var just snön och fjällen som lockade den här helgen när jag besökte Ramundberget. Mitt fjällsällskap hade kollat med säkra källor som berättat att fjället var vintrigt och fint, det skulle finnas mycket snö kvar på kalfjället. Så, i lördagsmorse körde vi till Ramundberget för en skidtur på vårsnön.

Vår tanke var att skida upp på Mittådalsklumpen och då skulle vi utgå från parkeringen vid skidspårcentralen i Ramundberget. Den ligger precis bredvid husvagnsparkering och där höll flera personer på att göra klart sina husvagnar från vintersäsongen. Parkeringen var en stor grusplan och jag var faktiskt rätt tveksam till om det verkligen skulle gå skida på fjället. Rätt länge funderade jag på att börja turen i löpardojorna men i sista sekund bytte jag till pjäxorna, ett val som visade sig vara helt rätt eftersom vi kunde börja skida några hundra meter från parkeringsplatsen. 

Ramundberget och Bruksvallarna är kända för sina många välpreparerade längdspår och det tackade jag speciellt för igår. Det fanns fortfarande mycket snö på den led som i vanliga fall är längdspåret upp mot Mittådalskläppen och det underlättade gårdagens fjälltur mycket. Istället för att vandra i skidpjäxorna kunde vi nyttja skidorna mest hela tiden upp på fjället. Uppe på kalfjället fanns det mängder av snö kvar. Här och var syntes spår från andra skidåkare, främst skejtspår som ledde rakt ut i obanad terräng.

Målet för dagen var en topptur upp på Mittådalskläppen. Med Mittådalskläppen i sikte vek vi av från kryssleden och skidade genom fjällbjörksskogen. En stund senare nådde vi en dal med massa små bäckraviner och härliga sluttningar som var som gjorda för en lunchpaus. Någonstans bland fjällbjörkarna gjorde sig mina fötter påminda genom att påtala att jag nog valt fel strumpor. För varje skidsteg blev skavsåret tydligare och tydligare. Framme vid lunchstället kollade jag in dom och insåg att även med skavsårsplåster skulle toppturen inte bli bra för mina fötter. Så, valet var rätt enkelt, jag stannade i dalen medan mitt sällskap stack upp på toppen. Ett val som jag var mycket nöjd med. 

Under tiden som mitt fjällsällskap gjorde sin topptur passade jag på att bara ha det bra, bland snö och ljunghed. Fjället växlar mellan vinter och vår, i sänkan låg snön djup och på platån var marken helt varm från solen. Länge låg jag raklång på den framtinade marken utan att frysa, det var snarare tvärtom, att jag kände hur marken värmde. En stund av att bara vara, låta tankarna vandra och njuta av naturen. Då och då hördes en ripa eller isflak som släppte taget i fjällbäcken. Ibland ven vinden hårt för att sedan helt tystna. Jag reflekterade på att fast det fanns ljud under min ensamma stund så kändes det som att det var helt tyst. En tystnad som är fullkomligt närvarande och otroligt rofylld. 

Efter det att mitt sällskap gjort sin topptur möttes vi åter upp i dalsänkan för en fikastund. Solen lyste så där starkt som den bara gör en riktigt fin vårvinterdag. Dagen gick mot eftermiddag och när molnen dök upp knäppte vi på oss skidorna för att skida tillbaka till byn. På kalfjället bar snön fortfarande och långt bort såg jag någon som skejtade upp på fjället. När nedförsbackarna började plockades stighudarna av skidorna och då började en kort njutförsåkning. Skidorna skar lätt igenom den slushiga snön och det var löjligt roligt att kryssa mellan fjällbjörkarna. En kort stund senare dök det snart borttinade skidspåret upp. Där blev det lite mer utmanande att svänga eftersom det bitvis bara fanns en smal strimma snö. På två ställen fick vi plocka av oss skidorna men förutom det gick det att skida hela vägen tillbaka. Den 14 maj, 2016!

Igår var en sån där dag som går rakt in på pluskontot och som stannar länge i minnet. Jag lyckades inte göra den tänkta toppturen men vet ni, det gör inget. Topptur eller inte, jag var ute på fjället hela dagen och det är värt otroligt mycket. En klart bra dag!

Mäktiga Helags.

Förra helgen var det säsongsavslutning på STFs fjällstugor och fjällstationer. Ett av mina mål med vårvintern var att bo över i på någon av fjällstationerna eller fjällstugorna. Eftersom det varit en del flackande så har jag inte hunnit med det tidigare i år men förra helgen passade bra och jag bokade in en övernattning på Helags Fjällstation.

image

image

Tidigt på lördagmorgon fixades matsäck och sedan stuvade jag och miniäventyraren in oss i den lilla blå bilen. Efter några timmars bilkörning var vi framme i Kläppen, vid vägs ände och vid fjällets fot. Kläppen ligger cirka 6 kilometer från Ljungdalen och det är en bra utgångspunkt när man ska gå till Helagsstugorna. Man kan också börja vid Torkilstöten men det har jag aldrig gjort så jag vet inte vilken utgångsplats som är bäst. En sak som är himla bra med en skidtur eller vandring till Helags är att man är på fjället ganska direkt. Man behöver bara skida eller vandra en kort stund tills dess att man är omgiven av fjällvyerna.

Lördagens skidtur till Helagsstugorna gick över Kesusjön för att därefter följa kryssleden över det snötäckta landskapet. Längre fram på leden syntes andra fjällfarare men vi var förvånadsvärt ensamma på fjället. Inte mig emot eftersom jag trivs när det är lugnt och stilla på fjället. Vill jag ha folksamlingar så finns det andra platser att åka till. Skidturen upp till Helags gick i sakta mak, med fikapaus vid en fjällbjörk och många fotograferingsstopp. Vyerna är storslagna och den bästa är nog när Helagsmassivet visar upp sig. Få fjäll i Jämtland och Härjedalen är lika mäktiga som Helags, framför allt vintertid. Om man ska ha en lista på fjäll att besöka bör Helags finnas högt upp på den listan.

image

image

När vi kom fram till Helagsstugorna möttes vi av serviceinriktad personal som var lite vemodiga att det var säsongens sista helg. Jag kan förstå det, Helags visade upp sig från sin allra bästa sida. Fjällstationen låg inbäddad i vit härlig snö och solen sken från en klarblå himmel. Vårvintern när den är som bäst.

image

Fotokred:TW

image

Fotokred:TW

image

Fotokred:TW

Oftast när jag övernattar på fjällstationer har jag med mig middagsmat men köper frukosten. Jag tycker att det är lite svårt att ta med bra frukost och dessutom har fjällstationerna väldigt goda frukostar så den betalar jag gärna för. Lite lyx kan man alltid unna sig. Söndagsfrukosten var riktigt, riktigt bra och vi unnade oss att njuta av den länge. En skön start på en fin aprildag.

image

Skidturen tillbaka till Kläppen blev lika fin som lördagens tur. Jag brukar försöka göra rundor när jag är på fjället men den här gången blev det samma led båda dagarna. Det gjorde inget eftersom det blir nya vyer i alla fall och även om man sett vyn dagen innan så gjorde det inget, fjället är lika vackert oavsett hur många gånger innan jag sett det!

image

image

Söndagens lunch avnjöts i en solgrop som vi spanat in dagen innan. Någon hade byggt en riktigt bra solgrop och den passade vi på att låna. Solgropen var perfekt byggd, vi satt länge i den och njöt av solens försiktiga strålar som började titta fram mellan molnen.

image

Den sista biten från sjön till parkering gick riktigt långsamt eftersom jag kände att jag hade svårt att slita mig från vårvinterfjället. Snön låg fluffig i bland fjällbjörkarna, leden packad med snö och solen värmde.

image

image

Avslutningshelg….nej, jag kände mig inte alls redo att lämna vårvintern eller fjället. Det har gått på tok för fort och jag vill uppleva fler dagar som förra helgen, jag har inte fått nog än!