bestod i att besegra ett av mina små hjärnspöken. Under flera år har jag haft ett gigantiskt motstånd till löpning fast jag vet att det är en av de absolut mest effektiva träningsformerna. Förra sommaren bestämde jag mig för att få kontinuitet i min träning och framför allt komma i bättre form inför min glamourfest som var i höstas. Sagt och gjort, jag frågade ett proffs på detta om hon kunde tänka sig att hjälpa mig mot mina mål. Eftersom personliga tränaren Maria inte bangar för utmaningar så inleddes vårt samarbete.
Då Maria tar sina uppdrag på största allvar blev det tester innan vi gick vidare, inte direkt vad jag hade räknat med men vad skulle jag säga? Dessutom kan jag erkänna att det har varit roligt med testerna och framför allt att se framstegen som blir tydliga när man har tidigare resultat att jämföra med. För att göra en lång historia kort så blev det ett mycket bra samarbete och jag tycker att jag nådde mina mål. Efter festen så kände jag att jag ville fortsätta att anlita Maria eftersom jag ville fortsätta mot nya mål och det passade bra även för henne med hennes nyöppnade företag, Träna med glädje.
En av mina önskningar när vi började det här var att ett av veckans pass skulle vara löpning. Nu, snart 10 månader senare har detta utökats till två eller tre pass löpning per vecka. Det intressanta är att jag knappt har märkt att det blivit på det viset utan det har smugit sig på mig men jag gillar det skarpt! Jag tror att Maria haft en egen agenda i min träning och det har varit att omvända mig till en löpare 🙂
Hur som helst, tillbaka till dagens utmaning och hjärnspöket. Som jag skrev har motståndet mot löpning varit stort och det har jag sakta men säkert brutit ner det senaste halvåret. Ett hjärnspöke som dessvärre funnits kvar är prestationsspöket och att genomföra tester, framför allt av den längre sorten. Av någon märklig anledning så skulle just ett sådant test genomföras idag. Maria (och jag) ville att jag skulle springa 10km på tid. Inte för att tiden i sig är viktig men för att veta utgångsläget och för att kunna lägga upp den fortsatta träningen på ett bra sätt. Jag vet att det är ett gott syfte med testet men det blev också en utmaning i att besegra det där hjärnspöket.
Jag har vetat om det här testet ett tag och hade fått order om två saker, mental förberedelse och träningsvila både söndag och måndag. Att vila har inte varit något större problem utan det var den mentala förberedelsen som var lite svårare. Jag försökte göra det men i natt sov jag dåligt eftersom jag drömde att jag var ute på testrundan. I morse när jag vaknade var jag supernervös och egentligen borde jag haft en pulsklocka som mätte pulsen innan rundan. Det är tur att jag inte deltar i en massa tävlingar eftersom jag uppenbarligen blir lite nervös.
Hur gick då testet? Efter uppvärmning på ett par kilometer var det dags. Maria hade sett ut en flack sträcka utefter Storsjöstråket och dagen till ära fick vi börja i motvind. Maria hade även bestämt vilket tempo som jag skulle utgå i och trots motvind den första halvan så höll jag det tempot. Det var en skön känsla att vända tillbaka när vi nått Lugnvik, dels för att det bara var fem kilometer kvar och dels för att vi fick vinden i ryggen. Helt plötsligt blev tempot mycket snabbare och stegen lite lättare. Maria gjorde ett grymt jobb med att peppa mig genom att säga vilket tempo vi höll och hur långt vi sprungit. Det var skoj att höra att jag höll ett högre tempo än beräknat och det var faktiskt sköna sista kilometer. Sista kilometern kunde jag öka ytterligare för att ta ut mig till max och när Maria sa att vi nått 10 km var jag helt slut men även grymt nöjd med min prestation. När jag återfått andningen funderade jag lite på vad jag precis gjort men jag vet fortfarande inte vilket jag är mest nöjd med, att jag fick en bra tid eller att jag besegrat ett hjärnspöke?
Det var här vi började och slutade testet. Det finns få sträckor som bjuder på så fina vyer som den här, man ser fjällen och Storsjön. Jag blir alltid glad av att se fjällen och det gjorde löpningen lite lättare.
Nästkommande dagar blev fyllda av vackra naturupplevelser och en av dem var Vik, ett litet samhälle på sydkusten. Vik ligger precis vid en strand som är helt svart och en bit ut till havs kan man se fantastiska klippformationer. Jag tyckte att klipporna påminde mig om scener ur filmen ”Pirates of the caribbean” men enligt folksägnen är klipporna troll som har förstenats. På vägen tillbaka mot Selfoss passade vi på att svänga in till en ö där man kunde se klippformationen från motsatt håll. Det var en blåsig dag och havet var otroligt mäktigt.
Fjäll och klackar 