Närvaro i vardagen.

Ofta när jag är ute i naturen känner jag en total närvaro och kopplar helt bort omvärlden. Den känslan infinner sig inte lika ofta i andra vardagliga situationer, oavsett om det är hemma eller på jobbet. Även om jag är bra på att vara närvarande så dyker det ofta upp ett sidobrus i form av mobiltelefon eller uppgifter som behöver lösas på en gång. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så, det har blivit en del av vardagen för många av oss.

Jag är för att kopplas bort sidobruset då och då. Jag tror att det är både nyttigt och livsviktigt att ibland få vara oanträffbar. Lika viktigt tycker jag att det är att försöka vara totalt närvarande i vissa situationer. Givetvis är det upp till var och en att anpassa detta till vad som passar en själv.

Idag har jag varit på utveckling/inspirationsdag med jobbet och efter den reflekterade jag på det här med närvaro.

På morgonen var det några lösa trådar att rodda i och det gjorde att mitt fokus var någon annanstans. Jag kände direkt att jag inte hängde med på föreläsningarna och det berodde inte på föreläsarna. Gång på gång fick jag göra en medveten ansträngning för att hitta tillbaka till att lyssna på föreläsaren. Otroligt frustrerande att inte kunna känna sig närvarande och jag kände att det här var inte hur jag ville tillbringa en utvecklingsdag fylld med grym kunskap.

Så, jag skiftade fokus vid kafferasten genom att fixa undan lösa trådar och därefter bestämma mig för att det vanliga jobbet helt enkelt fick vänta. Min chef valde att skicka mig på den här dagen och då är tanken att jag ska vara där, både mentalt och fysiskt.

Genom att göra ett medvetet val så kände jag att jag tog kontroll över situationen och fick det fokus som jag ville ha. Resten av utvecklingsdagen var jag totalt närvarande och ägnade knappt en tanke på världen utanför. När jag lämnade konferenslokalen kände jag mig upprymd på ett sätt som jag oftast gör i naturen. Jag hade fått med mig en himla massa energi och kunskap, precis vad jag hade önskat. Tänk vad lite medvetna val och total närvaro kan göra!

3 år i bloggvärlden

Idag damp det ner en notis från WordPress. En notis om att det är tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Tre år, så länge och så kort. En märklig känsla att tänka att jag numera även kan titulera mig bloggare. Ingen storbloggare med supermånga följare men vad gör det? Jag startade bloggen för att jag kände för att skriva, använda min kreativitet och för att dokumentera äventyren som dyker upp i mitt liv.

Jag är glad över att jag fortsatt att blogga även om jag haft mina toppar och dalar i skrivprocessen. Då och då har jag funderat om det är mitt forum men varje gång kommer jag fram till att jag trivs med att skriva om det jag upplever. Stora som små äventyr, vardagshändelser blandat med funderingar kring det som är livet och allt däromkring. Jag trivs med att välja vad jag skriver om och utgå från mig själv. Tids nog kanske fokuset blir att satsa på att nå fler läsare men just nu är jag inte där, vare sig tidsmässigt eller mentalt. Givetvis vill jag nå fler men en sak i taget och även om det är min långsiktiga plan så finns det andra saker som jag vill fokusera på först.

Tre år, det är en lång tid. Det har hänt en hel del under dessa tre år och jag har verkligen haft förmånen att få uppleva en massa härliga äventyr. Förutom äventyren så har det hänt en del annat i den del av mitt liv som jag medvetet valt att inte dela med mig av. Jag har valt bort att skriva om mitt jobb eller om allt för privata händelser i mitt liv och det finns anledningar till det. Kanske kan mina tankar kring det bli ett blogginlägg framöver.

Jag har tidigare fått frågan om vad mitt favoritäventyr har varit. En del av svaret på den frågan var att det kändes orättvist att välja ut bara ett äventyr. Precis så känner jag nu om jag ska välja ut ett inlägg som jag är extra nöjd med som skulle få bli ett inlägg som representerade mina tre år som bloggare. Så därför väljer jag inget inlägg utan kollar istället med er som läser, vilket inlägg gillade ni extra skarpt? Det vore riktigt roligt att få veta!

Arvet

Jag har fått frågan var mitt intresse för naturen kommer ifrån. Svaret är enkelt, min far såklart.Vissa dagar finns tankarna extra mycket hos honom och idag är en sån dag, då finns inga ord så länkar till tidigare inlägg här och här om det fina arv jag fått från min far.

Galet bra dag i Riksgränsen.

Vissa dagar vet man redan när man vaknar att det kommer bli en bra dag! Och det är såna dagar när man vaknar till det här…

Fredagen fortsatte i samma stil som morgonen och jag känner mig rätt mållös just nu. Orden räcker inte riktigt till efter en dag i Riksgränsen och en intensiv kväll i Abisko. Det börjar finns många tankar, intryck och känslor efter en vecka i Abisko Jag har svårt att sortera det till en text så det får bli bilder från dagen i Riksgränsen istället. Det var en sån galet bra dag där!

Abisko, en av mina fjällkärlekar.

Varje år är det en lika speciell känsla att vakna upp på nattåget till Abisko och titta ut genom fönstret. Kontrasten mellan en tråkig, grå perrong på Östersunds tågstation till ett vitt, snöfyllt och storslaget fjällandskap är milsvid. Känslan av att vara omfamnad av fjällen, känslan av fjällkärlek och känslan av att vara hemma. Ja, det är exakt så det känns när jag närmar mig Abisko!

Idag klev jag av tåget vid Abisko Turiststation. Sedan dess har jag tagit stunden som den kommit och njutit av att vara här. Givetvis passade jag på att ta en sväng på turskidorna längs Kungsleden. En lugn, rofylld eftermiddag med naturen som sällskap. En eftermiddag med rum för eftertanke och framtidsklurande. Fjällmiljön runt Abisko skapar utrymme för just detta och om jag någon gång ska fatta kloka beslut så borde det vara här.

Girls day out, Åre.

Tidigt i januari fick jag ett sms av en god vän som undrade om jag ville hänga med på en offpist-camp som heter Girls day out. En dag på Åreskutan med coacher som visade schysst åk och gav tips på hur man åker off-pist. Eftersom jag redan ifjol sneglat på och funderat på att anmäla mig till campen så sa jag såklart ja! En stund senare hade jag skickat iväg en anmälan och fått bekräftelse på att jag hade en plats. Redan då var jag superpeppad och tyckte det var hur länge som helst till den 9:e april!

Så gick månaderna, vintern och vårvintern rullade på. Igår var det plötsligt den 9:e april och dags att bege sig mot Åre för en schysst dag med off-piståkning. Och vilken härlig dag det blev!

Alla deltagare och coacher samlades på Cafe Torget där vi fick information om dagen och delades in i grupper. Det fanns en parkgrupp, en brädgrupp och ett gäng off-pistgrupper. Sen begav vi oss ut på Åreskutan. Jag har åkt väldigt lite där så det var grymt att få någon som visade var det fanns bra, trygg och rolig off-piståkning.

Jag tycker att det kan vara ett lotteri att sticka iväg på organiserade, kommersiella friluftsaktiviteter. Upplevelsen kan bli toppen, botten eller nånstans däremellan beroende på arrangemanget och deltagarna. Igår blev det toppen och det berodde på flera olika saker. Coacherna var grymma, lyhörda, peppande och pedagogiska. Gruppen som jag åkte med var också kanon, ett gäng tjejer som vara glada och prestigelösa. Det var en skön stämning hela dagen och jag kände aldrig några som helst prestationskrav.

Åkningen då? Även den var rolig och bra. Efter genomgång av vår lavinutrustning började vi med skogsåkning i Ullådalen och det var bitvis utmanande när det blev för tight mellan träden men det var skojigt som tusan. InspireUs som anordnade dagen bjöd på hemlagad lunch i backen och det var välbehövligt efter skogsåkningen.

Efter lunch blev det ännu mer off-piståkning och vi testade flera olika ställen. Bästa åket var när vi knatade upp en bit mot Åreskutans topp och skidade ner mot Tväråvalvet. Där var snön härligt mjuk och utsikten var galet bra. Dagens bästa åk!

Gårdagen innehöll många olika känslor och tankar men en som var extra tydlig var att det är mäktigt att skida utanför pisten. Upplevelsen är maxad och frihetskänslan total.

Årets första grilllunch!

Det finns många olika delar som gör att jag uppskattar friluftsliv och att vara ute i naturen. En del som jag verkligen gillar är att laga och äta mat utomhus, oavsett om det är på en fjällsluttning eller vid en strandkant. Maten smakar mycket, mycket godare när den är tillagad över öppen eld eller på Trangiaköket än när den tillagas hemma på köksspisen. Antagligen är maten inte mycket, mycket godare utan det är upplevelsen av att vara ute i naturen som gör att det känns som maten är mer smakrik. Jag tror alla sinnen kan bli skarpare utomhus och det kanske gör att jag upplever utomhusmåltiden mer.

På påskafton när jag var iväg på årets klippklätterpremiär klättrade blev det även tillfälle att tillaga årets första utomhuslunch. Trangiaköket fick stanna hemma och vi satsade på att grilla istället. Vid foten av Vita Väggen på Stuguberget fanns det en grillplats, delvis gömd i snö men det gick ganska lätt att hitta den och efter en stund sprakade en eld under grillgallret.

Det är verkligen superenkelt att brassa käk utomhus. Den här gången blev det grillade fläskkotletter som hade marinerats under den tid som det tog att köra till Stugun, knata upp till berget och klättra en sväng. Jag tar inte åt mig äran för den goda grillningen men däremot bidrog jag med quinoasallad och beasås. Snabbt och enkelt hade vi fått ihop en riktigt god påsklunch. Vi klättrade en ganska kort stund men desto längre tid satt vi och njöt av lunchen. Det var verkligen svårt att slita sig från en mysig stund i skogsbrynet vid Stugubergets fot.

Nu när barmarkssäsongen drar igång ser jag fram emot fler utomhusmåltider och efterlyser därför era bästa tips på utomhusmat. Skriv ett eget inlägg och länka hit eller skriv tipsen i kommentarsfältet.

Skidtur till vindskyddet i Spåijme.

En upplevelse som jag ville få till den här vårvintern var att skida till någon av STF-fjällstugor eller fjällstationer för att övernatta och få vakna långt ute i fjällvärlden. Av olika anledningar har jag inte kommit mig iväg men i fredags bestämdes det att det var dags för en fjälltur med övernattning. Sylarnas fjällstation var målet för lördagens skidtur och där skulle vi övernatta. En bra och genomförbar plan, ungefär fram till vindskyddet i Spåijme och tills dess att flurvädret kickade in. På grund av hård vind och halvdan sikt valde vi att vända om, vi tog det säkra för det osäkra. Visst hade vi säkert kunnat knata på i den hårda vinden men just den här gången kändes det inte tokviktigt att harva på, fjället står kvar tills en annan gång när det är bättre förutsättningar.

Lördagens fjälltur blev således en tur från Storulvån till vindskyddet i Spåijme. För första gången fick jag hjälp med att ta mig fram på fjället eftersom jag fick låna en dragstark hund, en vorsteh som glatt sprang framför mig på leden med mig i släptåg i draglinan. Jag har haft sällskap av olika hundar på fjället men jag har aldrig skidat med en hund som drar så bra om den här gjorde. Redan efter 500 meter var jag helt såld, det var så otroligt roligt och gav en redan bra naturupplevelse en helt ny dimension. Än mer frihetskänsla att jobba tillsammans med hunden. En upplevelse som jag gärna gör om.

När vi nådde fram till Spåijme blåste det rejält och sikten försämrades kraftigt, ett tag syntes bara ett fåtal ledkryss på leden mot Sylarna. Lunchstoppet blev extra långt för att vänta ut vinden men vinden avtog inte utan vi valde att vända om efter vår paus. På med skidorna och tillbaka mot Storulvån. Med vinden i ryggen, mesta dels utförskörning och dragvillig hund så gick det undan. Löjligt roligt! Ju närmare Storulvån, ju stillsammare blev vädret och med någon kilometer kvar blev det helt vindstilla. Vi stannade upp, blickade ut över den vackra fjällvärld som vi var omgiven av, såg solen sänka sig ner över fjälltopparna och bara njöt av stunden. Jag fascinerades över det lugn som fjällen ger mig. Jag kände mig fullkomligt uppslukad av tystnaden, stillheten och storheten som finns i fjällen. Totalt närvaro!

Glädje, styrka och inspiration.

Strax efter nyår skrev jag ett inlägg om hur jag ville att mitt 2016 skulle se ut. Inspirerad av Sara valde jag tre ledord istället för att skriva ned konkreta mål. Så här en bit in i året kände jag att det var dags att fundera på om jag följer mina ledord. Mina tre ledord för 2016 är inspiration, glädje och styrka. Enkla och tydliga ord som då kändes väldigt självklara.

Några månader senare känns orden lika viktiga men har ibland blivit bortglömda när livet snurrat på. Årets äventyr har varit färre men har gett mig både glädje och inspiration. Många gånger planerar jag för att dra iväg ensam på äventyr eftersom det ofta är tjorvigt att få ihop det med andra personer utifrån att vi alla prioriterar olika. Jag uppskattar enkelhet och därför gillar jag när det går göra spontana, enkla saker. Hur mycket jag än behöver egentid så tycker det är trist att allt för ofta uppleva saker ensam och därför vill jag försöka förändra det för att få in ytterligare glädje och inspiration i min vardag. Kruxet är jag inte riktigt vet hur jag ska förändra det. Kanske dags att efterlysa fler upplevelseäventyrare?

Personliga möten är fortfarande en stor energikälla och just den delen behöver utvecklas ytterligare. Många gånger känns det som våra liv är så fyllda till bredden med måsten att tiden för samtal har försvunnit. Jag vill inte att mitt liv ska se ut på det viset och jag försöker därför skala bort måsten till förmån för personliga möten som ger så oändligt mycket mer. Ibland handlar det helt enkelt om att välja en vardagsmiddag med en god vän istället för att stöka undan ett vardagsbestyr som kan vänta till en annan dag eller att mötas efter jobbet trots att soffan eller träningen lockar mer. Familj och vänner ska man vara rädd om och det är viktigt att vårda alla sina olika relationer.

Ledordet styrka har en hel del utvecklingspotential och då främst fysiskt. Min rygg fortsätter att krångla och den påverkar tyvärr många av mina favoritsysselsättningar. Skidåkningen, främst utförsåkningen, är inte den samma som tidigare år och det beror på att ryggen gör så himla ont efter en halv dag i backen. Supertrist men det är bara att ta nya tag och hoppas på att den försvunna träningspeppen återvänder.

Den mentala styrkan har fått bekänna färg under året, den har redan mött en del utmaningar. Jag har en grundstyrka och det som känns väldigt positivt är att jag vet vad som gör mig starkare och vad som påverkar mig negativt. På jobbet pågår stora förändringar som påverkar många men jag har, till största del, valt bort att engagera mig så mycket i den förändringsprocessen. Just för att den är för negativt och för mig finns det inte utrymme för det i min energibank. Rätt eller fel, jag vet inte, men ett nödvändigt val i mitt liv. Min mentala styrka gör att jag känner mig trygg i ett sånt val.

När jag läser det jag nyss har skrivit så kan det verka som jag är mindre nöjd med hur årets första månader sett ut men så är det verkligen inte. Jag vill bara slipa till ledorden för att nå lite längre i mitt liv och i min personliga utveckling. Som en del av den utvecklingen har jag anmält mig till högskolekurs i höst och innan dess hoppas jag hitta en eller flera inspirerande helgkurser. Så absolut, jag håller fast vid mina valda ledord och är fortfarande nöjd med att jag valde just dom. Ord som är enkla, viktiga och självklara men nog så utmanande….precis som jag vill att dom ska vara!

Glass, blå himmel och Åre.

Som jag skrev häromdagen har den här vintersäsongen varit lite annorlunda än tidigare år. En sak som jag ibland saknat  har varit att faktiskt ha helt vanligt helghäng med strosande på stan och mysiga fikastunder. Sånt där som jag gjorde för flera år sedan innan naturen svepte in i mitt liv.

Idag blev det en sån dag som kontrast till gårdagens vindpinade fjälltur och det kändes riktigt bra. Ovant, annorlunda och skoj att knata omkring i Åre by och njuta av stället som känns som ett av alla mina hem. Här har jag tillbringat så pass mycket tid att det känns som hemma och som min bakgård.

Jag spanade efter presenter, klurade på framtida planer, spanade upp mot himlen som var fylld med skärmflygare och njöt av Åres bästa glass som serverades på Grädda. En dag utan äventyr, milsvida vyer och ryggsäck men lika fullt en dag värd lika mycket som den med fjälläventyr. Tro det eller ej men jag behöver också såna här dagar i civilisationen med ytliga saker som shopping och spana på folk. Det är kontrasterna som gör livet!