På snöskor till Vita Renen, Edsåsdalen

Av någon outgrundlig anledning var det flera år sedan jag besökte fjällrestaurangen Vita Renen som ligger några kilometer ovanför Edsåsdalen. Därför blev jag extra glad när Sara förslog att Vita Renen var målet för dagens snöskotur med ett gäng härliga tjejer. Strax efter åtta mötte Sara och jag upp Angelica, Maria, Sofia och Amanda vid frukosten på Grow på Holiday Club och en stund dök även Therese upp. När alla kände sig redo körde vi till Edsåsdalen där leden till Renfjället börjar.

Redan längs vägen från Undersåker till Edsåsdalen visade fjällen vilken dag vi skulle bjudas på. Snövita fjäll och en sol som försiktigt letade sig fram på himlen. Köldknäppen hade hållt i sig över natten och när vi trixade på oss snöskorna i Edsåsdalen var det krispiga 18 minusgrader. En kan ju tro att det är svinkallt då och att man ska frysa som tusan men redan efter den första stigningen bytte jag från dunjacka till en tunnare. Snöskovandringen gick mellan snötunga träd och längs med leden var det mjuk, fluffig snö. Då och då vände jag mig om för att spana mot fjällen längs Vålådalsvägen, det finns så många vackra fjäll längs den vägen. 

Snöskovandringen mot Vita Renen gick snabbt även om vi gjorde många fotostopp. Samtalen var om allt mellan himmel och jord. Ibland gick jag för mig själv och bara njöt av den vackra vinterdagen. Att se solens strålar glittra i den vita snön är verkligen lycka. Framme vid Vita Renen belönades vi med en storslagen vy över Vålådalsfjällen.

Efter lunch inne på Vita Renen hade klockan hunnit bli sent. När jag rundade hörnet på fjällrestaurangen kom dagens andra belöning, solnedgång över fjället. Magiskt vacker och än en gång påminns jag om varför jag bor nära fjällen. Det är så galet vackert vinterdagar som dessa och den energi som jag får av att vara i fjällen är ovärderlig. Att just den här dagen dessutom innehöll mängder av skratt och kreativa samtal gjorde dagen till en riktig fullpoängare och jag ser fram emot morgondagens äventyr med samma gäng. 

 

 

Det är ju ganska enkelt.

Häromdagen skickade jag sms till två av mina vänner här i Östersund med en inbjudan till en middag på onsdagseftermiddagen. Jag skrev också att det var en utomhusmiddag där vi tillsammans valde plats. Av olika anledningar valde vi bort att köra till mina vanliga utflyktsmål som Bynäset eller Andersön. Istället gjorde vi det superenkelt för oss och stack till Östersunds skidstadium där det finns ett vindskydd strax nedanför Arctura.

Med oss till vindskyddet hade vi ved, muurikka-panna och ingredienser till middagen. När vi knatade ner till vindskyddet hade det hunnit mörkna och snöflingorna singlade ner från himlen. I ljuset av pannlampor och skidskyttevallens strålkastare började vi förbereda inför middagen. En av oss fixade elden, en annan hackade grönsaker och den tredje fixade varm saft till sin son.

Efter en stund hade elden värmt upp Muurikka-pannan tillräckligt för att steka maten. Oljan fräste till när grisköttet från en gård i Offerdal las ner i pannan. Jag äter fortfarande kött och därför är jag så himla glad att jag har möjlighet att köpa närproducerat kött från djur som knatat ute i det fria. När köttet verkade genomstek fick det sällskap av svamp, paprika och lök som senare kryddades med fajitaskryddor. Alla ingredienser fick puttra ihop en lagom stund. Under tiden plockade vi fram tortillabröd, riven ost och crème fraiche. När kött och grönsaker var färdigstekta plockade var och en ihop sin egen wrap av det som vi dukat fram. Precis som alltid när mat lagas utomhus smakade det fantastiskt gott.

Recept på friluftswrap: 

• valfritt kött eller vegetariska protetinkälla
• paprika
• lök
• svamp
• olja att steka i
• fajitaskryddor
• crème fraiche
• tortillabröd
• riven ost

Det är sådana här kvällar som förhöjer vardagen och ger lite guldkant till mörka vinterkvällar. Enkelheten med hela grejen var slående. Jag hade med mig varma kläder till jobbet och bytte om där. På väg från jobbet kompletteringshandlade jag och fem minuter från våra hem hittade vi ett vindskydd. Maten som vi lagade var enkel, god och snabb. Eftersom tid verkar vara en bristvara i dagens samhälle så kan jag bara säga att en sån här grej tar ungefär ingen tid alls, vare sig för planering eller genomförande. Det är ju ganska enkelt att få till ett vardagsäventyr, helt enkelt!

En annan slags road trip.

Det blev en hel del mils bilkörning på min semester. Jag hade absolut inget emot det men det var också härligt att få in några mil på ett annat sätt, nämligen med cykel. 

Tack vare att Helena och Sara skriver varmt om tjusningen med cykling så har jag blivit sugen på att testa annat än den korta transportcyklingen till jobbet. Min goda vän i Växjö är också förtjust i cykling så när det var bestämt att jag skulle hälsa på henne föreslog hon att landsvägscykling skulle hinnas med under mitt besök. 

Växjö bjöd upp till växlande väder när jag kom dit och ett tag såg det ut som min premiärrunda på landsväg skulle hindras av bångstyriga vädergudar. Jag kändd mig inte tillräckligt modig för att cykla i spöregn. Men, så dök det upp en lucka på ett par timmar då passade vi på att sticka iväg. 

Jag hade fått låna en fin cykel av min väns lagkamrat. Som tur var passade även lagkamratens skor, såna man klickar fast på pedalen. Jag har bara kört spinning med såna skor tidigare och jag var aning nervös för det här. Men, med en bra genomgång och lite testande av att klicka i och ur på en lugn gata så kände jag mig redo för den riktiga cyklingen.

Vi rullade iväg i ett lugnt tempo för att jag skulle vänja mig med cykeln. Ganska snabbt svängde vi in på en mindre väg som slingrade sig genom ett landskap med ängar, ekskog, kossor, små och stora gårdar. Efter bara en kort stund kände jag mig bekväm i sadeln och vi kunde höja tempot. 

Alltså på riktigt, att cykla är ju hur häftigt som helst. Det var så himla härligt att känna vinden i ansiktet i utförsbackarna. Lika härligt var det att känna hur benen fick jobba lite extra i uppförsbackarna och vilken skillnad det gjorde när jag fattat hur jag smartast använde växlarna.

Landskapet susade förbi. Kilometer blev till mil och plötsligt var vi framme vid en större väg. Där vände vi om eftersom jag inte kände mig helt bekväm med att cykla där det var mer trafik. Även om jag gärna hade cyklat en runda så gjorde det inget att vi cyklade samma väg tillbaka. Det var fina och mysiga omgivningar att rulla fram igenom. Dessutom var vägen både kuperad och slingrig vilket gjorde att det hela tiden hände något nytt. 

Den känsla som jag tog med mig från cykeltur var en bra känsla. En känsla av frihet som jag känner igen från ridningen och utförsåkning. Jag hade hoppats få in en runda till under tiden jag var i Växjö men det blev inte så. Men jag hoppas att det dyker upp fler tillfällen till cykling, oavsett om det är landsväg eller stig. För cykla var riktigt roligt och jag vill cykla mer! 

Dessutom har jag en del att lära om cykelkulturen, jag vet att jag fotat helt fel men då finns det ju rum för utveckling! 

Storslagen enkelhet på Åreskutan.

Det finns eftermiddagar och så finns det superenkla eftermiddagar som i sin enkelhet blir alldeles, alldeles fantastiska. Igår var det en sån eftermiddag, på det allra enklaste vis skapade Sara och jag en äventyrsupplevelse som räckte långt in på kvällskvisten.

Igår hade Sara och jag hade bestämt att vi skulle ses för att dra ut på fjälle. Det fanns några olika alternativ för var fjällturen skulle ta oss men det blev Åreskutan. Det var länge sedan jag var upp dit under barmarkssäsongen så jag var inte svårövertalad till att ta kabinen upp för att sedan gå ner till Åre by. Redan på väg upp med kabinbanan kände jag att det skulle bli en grym eftermiddag. Genom kabinens stora fönster såg jag större delen av Åredalen och långt borta tornade den svenska fjällkedjan upp sig. Jag önskar att jag kunde peka ut alla toppar som jag ser för det vore häftigt kunna berätta vilken topp som är Syltoppen eller Helagstoppen. Allt ser så nära ut och det känns lyxigt att ha en hel fjällvärld att upptäcka.

Inne i kabinen var det soligt och varmt men så snart som vi klev ut från toppstationen slog vinden emot oss. Enligt tjejen i kassan vid dalstationen blåste det 16 sekundmeter på toppen och det märktes. Den starka vinden blev en häftigt kontrast till solen som letade sig fram mellan molnen. Jag älskar väder och för min del gjorde det inget att det blåste så mycket, det fick mig bara att känna mig ännu mer levande. Från toppstationen kan man välja två vägar till Åreskutans topp, antingen den lite kärvare som går över bergsklipporna eller enklare stig utan klippor. Igår fick det bli den enklare stigen och ganska snabbt var vi uppe på toppen. På en topp där det blåste rejält och ibland hade jag svårt att hålla balansen i den starka vinden.

Fotokred: Sara Rönne

En av många saker som jag uppskattar med Åre är att det finns enkla kartor som beskriver vilka leder som finns i Åredalen. Sara hade med sig en riktig fjällkarta som vi då och då tittade på men vi följde leden på den lilla gratiskartan från Skistar. Igår valde vi led 215 från toppen via Totthummeln ner till byn. Den leden är markerad som svart och det beror nog på att den bitvis är rätt knölig med en massa klippor som ska passeras. Här och där är leden ganska brant så det gäller att ha koll på var man sätter fötterna. Jag tycker inte att man ska avskräckas av att leden är markerad som svart för den är väldigt fin med häftiga skiftningar i naturen. Den är inte alls jobbig att gå utan bara rolig och lite utmanande.

Efter en hel del rolig klippvandring hade vi kommit ner en massa höjdmeter. Vinden var fortfarande stark men vi hittade ett ställe på Lillskutan där det var lä och det fick bli vårt middagsställe. Med utsikt över Åredalen tillagades maten och jag njöt av att vara ute i det fria. Jag hade svårt att slita mig från middagspausen men till sist blev det lite för kyligt. En sak som är bra med att vara på fjället är att även om man lämnar ett fint ställe så dyker det upp ett nytt vackert ställe. Oavsett var vi gick fanns det mäktiga vyer.

Under tiden som solen började gå ner bakom berget letade vi oss ner mot byn. Samtidigt som vi nådde stigen vid Totthummeln blev det knäpptyst. Vinden hade helt försvunnit och det var som hela fjället lugnade ner sig inför natten. Skogsstigen vid Totthummeln var lummig och genom trädkronorna lyste solens kvällsstrålar. När vi nådde byn igen hade det hunnit bli kväll och vid kabinen sa jag hej då till Sara för att köra tillbaka till Östersund.

När jag körde hem till Östersund hade jag en skön känsla av att det varit en grym eftermiddag och kväll. Jag uppskattar när ett äventyr är storslaget genom sin enkelhet, precis som igår. Att sticka upp på Åreskutan är enkelt, att ha med sig mat för att äta utomhus är enkelt och att ta dagen som den kommer är enkelt. För mig är det innehållet i upplevelsen som räknas mer än något annat. Just gårdagen innehöll allt som jag uppskattar när jag är ut på tur; vackra vyer, kloka samtal med härligt sällskap, stressfritt och god mat. Ett äventyr helt i min smak och för att förstärka den grymma känslan jag tog med mig från Åre så möttes jag av ett sagolikt norrsken när jag klev ur bilen i Östersund. En fulländad dag!

 

Guldkorn och pärlor längs vägen.

Nu har jag hemma igen efter min road trip genom Sverige. Det hann bli en hel del mil och jag fick se många fina delar av Sverige. När jag bestämde mig för att göra en road trip så var en av anledningarna att jag ville hitta små ställen som en aldrig skulle besöka annars. Jag var framför allt sugen på att besöka olika gårdsbutiker eller mysiga caféer som inte ligger i en stadskärna och det har jag gjort. Det var verkligen roligt att läsa olika skyltar längs vägen och följa skyltarna till olika besöksmål. Jag är himla glad att jag gjorde det för annars hade jag missat till exempel det här:

Strax innan Gränna hittade jag ett ekocafé, Uppgrenna Naturhus, där jag satt på deras altan och spanade in Visingsö. Caféet hade en inomhusträdgård där det bland annat växte tomater, meloner och vackra blommor. På övervåningen hade caféet inrett ett tyst vilorum mitt ibland all grönska. Dit var det en avgift så den här gången hoppade jag över det men jag kan tänka mig att det är väl investerade pengar efter en lång dag på jobbet. Eller om en bara vill ha en stund i en fin miljö. Fikat var såklart eko och en hel del raw-fika. Jag valde en surdegssmörgås som var riktigt, riktigt god. Länge satt jag ute på deras altan och bara njöt av omgivningen.

Tidigare samma dag hade jag kört längs en väg mellan Askersund och Vadstena. Längs den vägen hittade jag Stjernsundsgård där det fanns ett slottscafé och gårdsbutik. Så här såg det ut där:

På Visingsö fanns det flera gårdsbutiker men jag har bara bilder från en av dom, Persgården. Där handlade jag några produkter från deras gård. Jag fick behärska mig rätt mycket från att inte tokhandla där då det fanns mycket närproducerat som jag gillade.

När jag körde längs en liten väg till Växjö såg jag en handskriven skylt som pekade mot en ännu mindre väg. På skylten stod det att det var våffelservering så jag följde den handskrivna skylten och efter ett tag hittade jag en liten hembygdsgård. Där beställde jag en våffla med sylt och satte mig ute. Det var helt tyst, jag visste inte riktigt vart jag var men mysigt var det.

Det var precis såna här ställen som jag ville hitta längs min road trip och jag tycker att jag lyckades bra med det. En av många anledningar till en bra road trip var just att hitta pärlor som dessa.

En avstickare till Visingsö.

Nu har jag hamnat på den västra sidan av Sverige men innan dess har jag besökt en del andra delar av vårt vackra Sverige. Min tanke är att dela med mig av bilder och upplevelseberättelse från olika ställen, vissa ställen får inlägg i ordning och andra i oordning men så får det bli. Den här semestern är ju ett prov på min förmåga till spontanitet och att undvika allt för mycket planerande så då verkar det logiskt att inläggen också får spegla det.

Ett av mina planerade mål med semesterns road trip var att hälsa på en vän och hennes familj i Växjö. Jag hade valet att köra mellan Vänern och Vättern eller välja den östra sidan av Vättern. Av någon anledning valde jag den östra sidan och det är jag glad för eftersom jag då kom på att jag kunde göra en avstickare till Visingsö, en ö mitt ute i Vänern.

Efter en del avkrokar mellan Nora och Gränna hade det hunnit bli tidig eftermiddag innan jag körde på färjan mellan Visingsö och Gränna. Det märktes återigen att semestrarna inte på något vis är slut eftersom färjan var helt full med bilar och människor. Väldigt många människor valde att lämna bilen på fastlandet och hyra cykel på Visingsö för att ta sig runt. Nästa gång som jag besöker ön tänker jag också göra så eftersom ön är väldigt cykelvänlig men den här gången gick jag en hel del istället.

Visingsö fångade mitt hjärta på en gång, naturen var härligt lummig i skogarna och mäktigt karg på vissa strandremsor. På min kvällspromenad hamnade jag på en öde sandstrand där det fanns en brygga med utflyktsbord. Där var vinden stark, vågorna slog mot strandkanten och länge satt jag på bryggan. Där kändes naturen mäktig och stark, precis så där som den kan kännas på fjället. Just vid såna tillfällen känner jag mig extra levande, tankarna kan vandra helt fritt och livet känns enkelt.

Efter en god natts sömn på ett mysigt vandrarhem fortsatte jag att utforska ön i väntan på att färjan skulle ta mig tillbaka till fastlandet. Innan jag ställde bilden i hamnområdet hade jag besökt några små gårdsbutiker. Eftersom jag hade en stund kvar tills dess att färja skulle avgå passade jag på att strosa i hamnområdet och längs stigarna däromkring.

Återigen satte jag mig vid vattnet och njöt av att höra vågorna mot klipporna. Även om jag var väldigt nära folkmyllret i hamnen kändes det som jag var helt ensam. Inget sorl eller trafikbuller hördes utan allt som hördes var naturens egna ljud. Som avslutning på ett bra dygn på Visingsö åt jag lunch längst ut på klipporna i hamnen. I en av hamnbutikerna köpte jag en tunnbrödsrulle med rökt sik, romsås och kokt potatis. Den smakade förträffligt och smakerna förstärktes av den fina inramningen med sjöutsikt och vågskvalp.

Grusvägen till Älvdalen.

Förra onsdagen packade jag in mina saker i min lilla blå bil för att ge mig ut på road trip till södra Sverige. Den första dagen kom jag inte så långt utan mellanlandade i stugan i Björnrike innan jag begav mig vidare. I några veckor har jag klurat på vägval och funderat på vad som blivit bäst. Även om tanke var att resan skulle vara så spontan som möjligt så kändes det bra att ha en grundriktning på färden, mest för att faktiskt komma söderut och inte hamna helt tokigt. På fredagsmorgonen när jag gjort min matsäck tittade jag återigen på den stora vägkartan och bestämde mig för att köra mot Sveg för att därefter vika av mot Lillhärdal och på så vis komma in i Dalarna. Den ”vanliga” vägen från Jämtland till Mora är annars E45 men den har jag redan kört många gånger och valde därför bort den.

Med matsäck i bilen och kartan på sätet bredvid så vinkade jag hej då till stugfolket och startade resan söderut. När jag kom ut på den riktiga vägen smög ett glädjerus och en förväntan på mig, att jag äntligen var på väg. På väg på road trip, helt ensam, utan krav eller förväntningar men med stora möjligheter att få uppleva Sverige på ett sätt som jag inte gjort på väldigt länge.

I Sveg märktes att semestrarna inte är slut och det var kö för att få tanka på bensinmacken så jag körde vidare. Husvagnar, långtradare och husbilar trängdes i korsningen med oss vanliga bilister men så snart jag svängt av E45:an blev jag ensam på vägen. Det verkade bara vara jag som skulle köra mot Lillhärdal och helt plötsligt kändes det ganska ensligt längs vägen men det var inget alls gentemot vad jag skulle känna om ett tag.

Utsikten längs den slingriga vägen varierade, det var vackra sjöutsikter, kalhyggen och en hel del skog. Rätt snabbt var jag framme i Lillhärdal och där var det dags för vägval. Jag kunde välja mellan att köra via Särna eller en kortare väg tvärs genom den djupa skogen i Dalarna. Jag valde den senare, den mindre och krokigare vägen. Om jag hade känt mig ensam längs Lillhärdalsvägen så var det inget mot vad jag nu kände mig. Jag mötte inte en enda bil tills dess att jag var nån mil från Älvdalen. Ganska snart förstod jag varför jag var den enda som valt den här vägen, det var ombyggnation av vägen. Grus, grus, grus och stora stenar var det som jag omgavs av under ett par timmar och bara då och då fanns det korta sträckor på fin asfalt. Mer än en gång ångrade jag mitt vägval men det var samtidigt så himla vackert och ensligt att jag inte ångrade mitt vägval för en sekund.

Jag stannade titt som tätt och njöt av den fina naturen och ödsligheten. En informationstavla berättade för mig att jag var i Dalarnas vildmark där både björn och varg huserade. Jag såg flera stigar som jag vill vandra någon gång när jag har sällskap. Dalarna är ett landskap som jag ser fram emot att utforska framöver, jag tror att det finns mycket fint att upptäcka där.

En av mina tankar med min resa var att svänga in på små fäbodar eller hembygdsgårdar för att fika eller handla mathantverk. Eftersom det är svårt att veta hur ofta dessa dyker upp hade jag för säkerhets skull packat matsäck. I fredags var jag glad för det eftersom fikaställena lyste med sin frånvaro. Men det gjorde inget utan istället valde jag platser för fikapauser med omsorg. Min lunch åt jag vid en ån medan gofikat avnjöts med utsikt över Dalälven. Just den här delen av dagen var jag supernöjd med, det är verkligen härligt att kunna välja var en pausar och njuta av vackra vyer.

Efter några timmar knagglig grusväg i Dalarnas vildmark var jag framme i Älvdalen och vägen till Mora. Trafiken tätnade, milen rullade på och plötsligt var jag framme i Mora. Det märktes att Mora är en populär semesterort, mängder av turistbussar och husbilarna var återigen många. Jag valde medvetet bort att strosa i Mora utan körde vidare söderut. Vid fikapausen innan Mora hade jag tittat på kartan och bestämt mig för att köra den södra sidan av Siljan mot Leksand. Avfarten för den vägen skulle vara strax efter Mora så döm av min förvåning när jag helt plötsligt insåg att jag var i Vansbro och helt missat Siljansvägen. Istället för en biltur läns Siljan med många chanser till olika utflyktsmål bjöds jag på skog och en och annan glimt av Vanån. Strax efter att jag förstått att jag missat Siljan, Kopparberg och Grängesberg så kände jag mig ganska besviken och dippade lite i motivation. Just där och då blev jag ganska sur och det höll tyvärr i sig ett bra tag. Dessutom blev eftermiddagens fortsatta val inte heller helt rätt men om det berättar jag en annan dag.

Nu är det snart dags – Road trip 2016

Tidigt i våras bestämde jag mig för att tillbringa sommaren i Sverige och främst i södra Sverige. Eftersom jag ville se mer av Sverige så bestämde jag mig för en road trip. Fördelen med road trip är att jag kan anpassa vägval efter humör och vad vägarna har att erbjuda. Mitt stora mål är att undvika europavägarna och strunta i tiden.

Det känns som det var väldigt länge sedan som jag bestämde mig för den här semestern. Men nu är det dags! Ikväll har jag varvat kartaläsning med att packa. Det är löjligt svårt att packa eftersom jag inte riktigt vet vad kommande veckor har att erbjuda. Det blir nog några naturupplevelser men det blir nog mer gårdsbutiker och strosande längs strandpromenader. Jag har inga förväntningar utan tänker ta dagarna som de kommer. 

Jag har ändrat resrutten och första bestämda mål är Växjö men vägen dit är obestämd. Hemvägen blir via Halmstad, Göteborg, västkusten och norra Dalarna. Jag fick några fina tips när jag i våras berättade om min road trip men nu när det är sommar så kanske ni har kommit på fler. Berätta gärna! 

Bilresan – transportsträcka eller upplevelsemöjligheter?

Även om jag ibland tröttnar på att köra bil så tycker jag oftast att det är rätt trivsamt att vara ute på vägarna, framför allt sommartid då vägarna är halkfria och dagsljuset räcker länge. Jag brukar sällan stressa över hur lång tid det tar att köra från en plats till en annan, det får ta den tid det tar. Många gånger kan en bilresa ta längre tid än enligt vägbeskrivningen på nätet eftersom jag stannar till på fina platser eller vid småbutiker längs vägen. Det är inte alla som uppskattar att en bilresa tar längre tid än beräknat. Därför blev jag glad när jag under helgens fjälläventyr med Katta och Sara insåg att jag har två likasinnade personer i Katta och Sara. Precis som jag är dom inte stressade över tiden som en resa tar utan ser det som en möjlighet till fina fotostopp eller upplevelser.

I lördags körde vi mellan Björnrike och Glen, rätt många mil som enligt vägbeskrivningen skulle ta 2 timmar och 10 minuter. Vår resa tog längre tid än så men å andra sidan fick vi se och njuta av en hel massa olika saker. Vi köpte mjukbröd och forbondekorv på en fäbod. Vi provade ostar hos Kullens gårdsmejeri i Klövsjö och köpte rökt fisk hos Börtnan Fjällfisk. På ett kalhygge betade frigående kor och där klev vi ur bilen en stund för att fotografera. Strax därefter dök det upp en fin sjö där himlen speglade sig och det var så himla vackert att vi stannade till igen. Bullarna från Bageriet i Vemdalen njöt vi av till ljudet av den brusande forsen vid en av dammarna längs Ljungan. På fler än ett ställe stannade vi för att vänta ut renarna som spatserade på vägen.

När vi efter många mil kom fram till Hävvi i Glen var vårt bokade bord dukat för oss och vi beställde en god middag. Hur tajmat var inte det? En klart bra lördag med stort innehåll, precis såna dagar som jag uppskattar så mycket.

 

Ridupplevelse de luxe – Trumvallens Fjällridning

Upplevelser är bland det bästa som finns i livet. Ibland passar upplevelserna bara för en själv, att man behöver få vara ensam för att verkligen kunna uppskatta just den upplevelsen. Men allt som oftast blir ett äventyr eller utflykt så mycket roligare om man får dela det med andra. Av den anledningen ger jag hellre bort upplevelsepresenter än saker och därför blev jag så himla glad att Katta delade samma uppfattning när vi i våras firade Sara då hennes blogg hade tioårs-jubileum. Katta och jag hade tillsammans klurat ihop några bra upplevelser för Sara, varav en var Kattas förslag om att ordna en solnedgångsritt hos Trumvallens Fjällridning. I torsdags var det äntligen dags för oss att skapa nya, fina minnen tillsammans och tack vare Kattas förslag fick vi en fjällkväll som jag sent kommer att glömma.

Vi hade alltså bokat en solnedgångsritt och med tanke på fjällvädret var det en stor chansning. Hanna som äger Trumvallens Fjällridning hade koll på väderprognoserna under veckan och mailade uppdateringar inför torsdagen. Hanna hade också planerat tiden för ridturen så att det skulle vara största möjliga chans till solnedgång. Supergulligt av Hanna att vara engagerad och serviceinriktad, det är det som gör skillnaden mellan ett bra företag och ett riktigt bra företag.

När vi åkte ner till Härjedalsfjällen i torsdags eftermiddag avlöste regnskurarna varandra, molnen var mörka och jag trodde inte att vi skulle få uppleva någon solnedgång. Men efter en god middag på stugaltanen i fjällstugan började molnen att skingra sig och solen att lysa igenom regnmolnen. Då kände jag att det fanns stora chanser att få den upplevelse som vi alla hade sett fram emot. Vi hoppade in i den lilla blå bilen och körde iväg till Trumvallens Fjällridning. Längst in på en avlägsen grusväg finns Trumvallens ranch och det var där kvällens äventyr skulle börja.

Utanför stallet stod ett gäng stora hästar, sadlade och redo för vår tur ut på fjället. På Trumvallens Fjällridning är det westernridning och det är något som jag aldrig tidigare har prövat. Bara det gjorde att ridturen kändes extra spännande. Skillnaden mellan western och ”vanlig” ridning är bland annat att sadlarna är riktiga westernsadlar, dvs cowboy-style och att ryttaren använder andra sätt att jobba med hästen än den traditionella ridningen. Jag fick en stor, fin fux som jag bekantade mig med. På väg upp på fjället berättade vår guide att den häst som jag red var 30 år gammal men det märktes då rakt inte.

När alla kände sig redo så satt vi upp på hästarna. Så snart jag satt ner i sadeln så kom ett leende i mitt ansikte och det var kvar prick precis hela kvällen. Vi red ut genom hästhagen till en skogsbilväg som ledde upp mot fjället. Det var samma skogsbilväg som jag skidade tidigt i vintras. På en vändplan slutade skogsbilvägen och istället red vi längs en slingrig stig i skogen. Snart började naturen att skifta karaktär, vi vara nära fjället och plötsligt red vi ut bland ljung och fjällbjörkar. 

Vår guide Camilla sa till oss att sprida ut oss på fjället för att spara på naturen och jag var inte sen att lyssna på henne. Jag älskar när jag får hitta egna vägar tillsammans med den häst som jag rider. Att sitta på en hästrygg på fjället och välja var vi ska gå är en sån maxad frihetskänsla. Den är beroendeframkallande och svår att förklara.

Efter en stund var vi framme vid kvällens lägerplats på Oxsjövålen med utsikt mot fjällkedjan. Hästarna fick vila vid varsin fjällbjörk. Vi njöt av utsikten och konstaterade nöjt att solnedgången var på gång. Camilla gjorde upp en eld för att koka kaffe och te till oss. Camilla bjöd på hembakade bullar och livet kändes oförskämt bra. Hon trollade även fram en liten flaska bubbel till Sara för att fira henne. Lyx och äventyr, ja det kan verkligen gå hand i hand. 

Precis som en välregisserad film började himlens skådespel just efter vi hade fikat klart och elden brunnit ut. Hästarna väntade på oss vid träden och bakom hästarna lyste solen stark bland fjälltopparna. Det var som om fjällen visade upp sig från sin allra vackraste sida. Där och då, var min känsla så otroligt starkt, vi är så otroligt lyckligt lottade som har naturen med alla dess upplevelser bara runt knuten. Jag satt upp på min häst och från hästryggen var det om än vackrare. Frihetskänsla de luxe!

Så började vi rida ned längs fjället, i skenet av solnedgången. Precis som i en cowboyfilm så red vi bort mot solnedgången och kvällen hade inte kunnat vara bättre. Det var precis den här upplevelsen som Katta och jag hade i tanke när vi gav den till Sara i våras. Det kändes lyxigt och ofattbart att vi prickade just den här kvällen för ja, den var verkligen magisk.