En stilla säsongsreflektion.

image

I Östersund börjar våren krypa allt närmare och snart är all snö borta. Som alltid är det med ett visst vemod som jag ser vintern och framför allt vårvintern försvinna. Som vanligt känns det som tiden bara smattrat iväg, jag som nyss välkomnade vintersäsongen och jag har inte riktigt hunnit med.

Den senaste veckan har jag tagit det otroligt lugnt och inte alls hittat på så många saker som jag brukar. Förutom att jag försökt återhämta mig så har jag även funderat en hel del på vintersäsongen. Det känns som det varit en betydligt mindre händelserik säsong än tidigare år och som att tiden både gått långsamt och snabbt. En märklig känsla.

När jag reflekterat över vintern så konstaterar jag att även om säsongen innehållit färre äventyr än tidigare år så känner jag inte på något vis att det har varit något negativt. Det varit medvetna val när jag gjort färre saker och har ofta stannat i Östersund utan några som helst planer bara för att hinna landa lite. Visst har jag ibland känt mig lätt uttråkad och aningen rastlös men jag har behövt den äventyrsfria tiden också och det har varit svårt att erkänna, både för mig själv och för andra. Den har antagligen gjort att jag uppskattat stunderna i naturen eller i fjällstugan än mer. När jag väl har gjort något så har jag varit mer närvarande och på så vis har få aktiviteter gjort vintern mer upplevelserik än vad jag tror den hade varit om jag radat upp äventyr på äventyr för att hinna med så många som möjligt.

Just den här vintern har det passat mig att vara lite mindre äventyrslysten, om en vecka eller två känner jag kanske på ett helt annat sätt. Vintern har kantats av en del utmanande svårigheter men som tur är har vintern också bjudit på många guldkorn som olika upplevelser, fjällstugehäng och personliga möten. När jag blickar tillbaka på vintersäsongen känns det som den har varit bra, jag känner mig nöjd med den och det bästa av allt….den är ännu inte slut! 

image

Annonser

Klätterpremiär i Stugun.

Som bekant är påskhelgen en stor fjällhelg och det med all rätt, påsk i fjällen brukar vara riktigt bra. För ovanlighetens skull tillbringade jag inte påskhelgen i fjällen utan stannade i Östersund och tog dagen lite som den kom.

När man tar dagen som den kommer kan man erbjudas att klättra i Stugun. Första klippklättringen för säsongen och förhoppningsvis inte den sista. Igår kom jag, återigen, på varför jag längtat efter klättring. Det är så vansinnigt roligt och fullkomligt avkopplande. Klippväggen var fortfarande lite för blöt och lite för kall för att klättra några längre stunder men det gjorde inget, den korta stunden på klippväggen gav mersmak och nu är jag pepp på en lång klättersäsong.

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

Mitt ute i ingenstans – Hävvi i Glen.

Kontraster är något av det bästa jag vet. En av många kontraster som jag uppskattar är den mellan lyx och enkelhet. Sällan trivs jag så bra som på olika fjälläventyr, där enkelheten är den självklara gästen. Hur mycket jag än trivs med det enkla så vill jag även krydda mina äventyr med en del lyx då och då, framför allt vad det gäller mat. Speciellt lyxigt är det när jag inte har planerat för det extraordinära utan att det blir spontana lyxupplevelser som bjuder på det där lilla extra. Som igår…

När vi kom ner från den avbrutna toppturen mötte vi en farbror på skoter. Som vanligt när man möter någon på fjället blir det alltid en social pratstund. Han hade sin stuga i området och svarade glatt på våra frågor om Arådalen och dess omgivning. Ett av hans tips var att åka några kilometer till efter den snöiga vägen och äta lunch på restaurangen Hävvi i Glen. Ja, om vi var hungriga förstås, la han snabb till. Därefter berättade han att pizzan gick att dela på två, ifall man inte var så hungrig. Dessa spontana samtal på fjällen är charmigt och oftast får jag tips om saker i närområdet som jag lägger i minnesbanken för senare besök.

Men Hävvi i Glen väntade jag inte med till nästa gång utan vi packade in i bilen och körde på den snöiga vägen några kilometer till. Mitt ute i ingenstans dök den lilla restaurangen upp. Parkeringen var fylld med snö och risken att köra fast med min lilla blå bil var överhängande. Som tur var dök byns snöröjare, tillika fjällräddare, upp med sin traktor. Han vinkade åt mig att vänta, fällde ned traktorskopan och skyfflade bort snön så att min bil fick en egen plats. Snacka om service. Sen att han antagligen fnissade åt den där tokiga tjejen med världens minsta bil ute på en fjällväg, ja, det bjuder jag på.

SONY DSC

Inne i restaurangen möttes vi av en sprakande kamin och serviceinriktad personal. Hävvi i Glen är ett ställe som jag länge velat besöka men det har inte blivit av. Efter igår kände jag att jag vill dit igen för att testa deras riktigt meny och äta tre-rätters. Precis som HumleLiret i Klövsjö är Hävvi i Glen listad i White Guide och en annan likhet är att både två har mycket lokalproducerat. Hävvi i Glen har ett tydligt samiskt tema på sin mat, vilket jag tycker är viktigt eftersom det är ett kulturarv som på så sätt lever vidare. Igår nöjde vi oss med att dela en pizza, det var ju det som farbrorn hade rekommenderat. En halv pizza med souvas, sidfläsk, kantareller och grönkål var precis lagom efter en kort topptur.

SONY DSC

SONY DSC

Det är mysigt med små, lokala restauranger som ligger där man minst anar. Tipsa gärna om ni har besökt några på era äventyr. Skriv ett eget inlägg eller i kommentarer, det är alltid spännande att hitta nya ställen.

 

Earn your turns!

Tidigare i veckan var mina helgplaner på att göra en fjälltur med övernattning på en STF-stuga, en av många saker som jag ville uppleva i mars. Väderprognoserna lovade snö och storm i större delen av Jämtlandsfjällen och då försvann den planen men idag hade vindarna lugnat sig medan snön fortsatt att ösa ned. Som gjort för en topptur och även det fanns med på upplevelselistan för mars.

Jag har länge spanat in Arådalen, tänkt att där borde det finnas fina fjäll och igår bestämdes det att det var Hundshögen i Arådalen som fick bli målet för söndagen. Arådalen ligger förhållandevis nära Östersund, med andra ord skulle det gå ganska snabbt att köra dit. Och det gör det säkert, när vägen är plogad! Från Persåsen var det krypkörning som gällde i flera, flera mil eftersom det inte fanns ett enda bilspår utan bara nyfallen snö. Bådade gott inför toppturen!

Väl framme i Arådalen var det bara att knäppa på sig skidorna direkt på parkeringen eftersom även den var snöfylld. Strax intill parkeringen fanns det ett skoterspår som vi följde en kort bit innan vi vek av och började spåra själv. Mellan små, vackra fjällbjörkar trixade vi oss fram i den mjuka, fluffiga snön medan snöflingorna dalade ned från den grå himlen. Har jag någonsin skrivit att jag älskar alla olika sorters väder?

SONY DSC

SONY DSC

En bit upp på Hundshögen insåg vi att vädret inte var på vår sida. Mjölkvitt åt alla håll och utsikten obefintlig. Det märktes att tövädret hade gått hårt åt på snön och ju längre upp vi skidade, ju fler stenar började titta upp genom snön. Sikten gjorde att vi valde att vända tidigare än planerat och det kändes som ett klokt beslut. Av med stighudarna, knäppa pjäxorna och leta efter bästa vägen utför fjället. För första gången på väldigt länge kände jag att snön var lika härligt mjuk som man ser på offpist-bilder. Riktigt, riktigt bra åkning för att vara i Jämtlandsfjällen. Det blev några snygga svängar efter oss i snön och jag påmindes om varför jag gillar toppturer. Snön var ju så där mjuk som den ska vara när man kör offpist!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Att skida i nysnö är en härlig känsla, tystnaden kompakt och friheten totalt. Tankarna vandrar fritt utan att ens beröra vardagen och det finns inga stressmoment. Närvaro i fjällmiljö, min främsta energikälla.

Snöskopremiär vid Forsaleden.

Det kan knappast undgått någon som läser min blogg att jag är löjligt förtjust i mitt vackra Jämtland. Det finns så himla många guldkorn som är väl värda att besöka och ett av dessa är Forsaleden. Att få chans att dela med sig av guldkornen är alltid skoj och jag tackar sällan nej till äventyrssällskap. Därför var det roligt att Sara tackade ja till mitt förslag om att kombinera hennes premiär till Forsaleden med min snöskopremiär.

I Östersund försvinner snön fortare än jag önskar men precis som tidigare år vill jag inte riktigt inse att vintern lider mot sitt slut. Så igår när jag körde till Pilgrimstad för att möta Sara slogs jag av tanken, tänk om det inte fanns någon snö vid Forsaleden? Jag skulle få testa snöskor och för det behövs just snö!

Min oro var delvis befogad eftersom det fanns rätt lite snö i skogarna mot Forsaleden. Däremot fanns det massor av snö på den skogsbilsväg som jag brukar köra fram till ledens början. Lite överraskande att få ställa bilen längre bort än vanligt men det gav oss också chansen att få se nya skogsmarker när vi började följa ån längre upp än vanligt. Spännande och plötsligt fick jag annan förståelse för hur vägarna och åns kringelekrokar hänger ihop.

image

Jag har aldrig gått med snöskor och gårdagens tur fick mig att skratta många gånger. Ut i okänd terräng utan stigar och lös, blöt vårsnö gjorde att jag tappade balansen rätt ofta när jag missade att det fanns ett stort hål under snö. Fler än en gång trillade jag ner i snön och skrattet var oundvikligt. Att knata i med snöskor var riktigt roligt och jag hoppas få testa det fler gånger, gärna i snö som inte är slush.

Forsaleden då? Som alltid så är Forsaleden ett härligt ställe att besöka, det verkar inte spela någon roll vilken årstid det är. Det strömmande vattnet är rogivande och stigarna många att upptäcka. Nu på vårkanten var det spännande att hitta rätt stig mellan vattendragen för att inte plumsa i vattnet som porlar under snön och isen. På flera ställen delar sig Forsaån och vid ett av dessa ställen valde vi att äta vår matsäck. Sällan smakar mat så bra som utomhus. Och så här berättar Sara om Forsaleden och en annan årstid ser det ut så här och så här vid Forsaleden.

image

Klart bra start på dagen och jag blev påmind om hur mycket jag gillar Forsaleden. Med tanke på att det bara är 4 mil från Östersund så vill jag bli bättre på att åka dit, det är ett perfekt eftermiddagsäventyr. 

Snart är det dags!

Ibland känns det som att mitt år räknas som före och efter ”Pure Freeride Camp Abisko”, den veckan är en av årets absoluta höjdpunkter. Snart är det dags igen och om mindre än en månad tar jag tåget upp till fjällen i norr för att ännu en gång vara funktionär på ett av Sveriges främsta topptursevent. I år kommer jag att vara där en vecka och det är en vecka som jag ser fram emot.

Det finns platser som tar en speciell plats i mitt friluftshjärta och Abisko är en sån plats. Första gången som jag tog tåget dit hade jag ingen aning om vad som väntade och hur starkt Abiskofjällen skulle påverka mig. Jag åkte med nattåget och på morgonkvisten hade tåget närmat sig Kiruna och strax därefter Abisko. Från Kiruna till Abisko stod jag som klistrad vid fönstret och fascinerades av det vackra landskapet som tornade upp sig. Fjäll, fjäll och åter fjäll. Himlen på jorden!

Jag klev av på den lilla tågstationen vid Abisko Turiststation och kände mig på en gång att här skulle jag trivas. Det är svårt att beskriva känslan som jag kände då och som jag känner hela tiden när jag är i Abisko men jag försöker. Det är en känsla av att vara hemma och att vara fullkomligt omfamnad av naturen. Det är som att en är inbäddad av storslagna fjäll och den känsla är på riktigt helgrym. Få ställen som jag har besökt har gett mig den känslan och snart får jag uppleva den igen! Som jag längtar upp till Abisko!

20150420_130134

20150418_115713

Mobil juli2014 584

20150416_111954

Hallå, vårvintern, försvinn inte!

Var och varannan människa verkar pratar om att äntligen är våren på gång, att det är skönt att det blir varmare och att snön försvinner. Jag står där som ett frågetecken och tänker, äntligen??? Jag är inte på långa vägar redo för vår eftersom jag vill ha kvar snön och vårvintern länge, länge till. I min värld borde snön inte få försvinna innan sista april, är det för mycket begärt?

Här om dagen var jag ner till Storsjöns strand och som vanligt när jag är där så slogs jag av hur vackert det är. Och hur grymt det är att Östersunds kommun fixar skridskobanan ”Medvinden”. Det är en satsning som gör mycket för vinterstaden Östersund, det gör friluftslivet lite enklare när en kan skida eller åka skridsko direkt från den lilla staden vid sjön. Jag uppskattar verkligen att kunna sticka ner på isen efter jobbet och välja färdsätt efter humör och förutsättningar på isen. Senast jag var ner blev det en skidtur i skymningen och jag hoppas verkligen att isen håller några veckor till för jag vill hinna med en månskenstur med skridskorna.

Vårvintern är en vacker och aktivitetsfylld tid på året och jag hoppas att den stannar kvar ett bra tag till. Vad tycker ni?

På Fjällspåret i Härjedalen behövs inget filter.

En upplevelse som jag ville hinna med den här månaden var att göra en våffeltur, gärna i Funäsdalen eller Lofsdalen. Igår lyckades jag få till en sån skidtur och dessutom pricka in helt rätt dag för en grym dag på fjället.

Lofsdalen och Funäsdalen ligger lite för långt bort från Östersund för att köra ner för en dagstur. Om jag bor i stugan i Björnrike är avståndet betydligt mindre och en dagstur till båda fjällområdena funkar toppen. Eftersom jag mest troligt ska besöka Lofsdalen under påsken så valde jag att åka till Funäsdalen igår, eller ja, nästan i alla fall. Det blev Bruksvallarna som fick bli utgångspunkt för våffelturen.

För ett år eller så läste jag i tidningen Turist om Fjällspåret, en led mellan Tänndalen och Ramundberget. En sträcka på cirka 18 kilometer och längs dessa finns inte mindre än fyra våffelbruk. Helt klart värt en utflykt, även om jag igår valde en betydligt kortare variant. Tids nog hoppas jag få möjlighet att skida hela sträcka, från Tänndalen till Ramundberget och sedan skidbuss tillbaka.

Men, tillbaka till gårdagens tur. Vi utgick från Walles Högfjällshotell i Bruksvallarna och skidade i välpreparerade spår upp till Kariknallen, 1050 m.ö.h. Jag hade valt mina klassiska längdskidor eftersom Bruksvallarna är kända för grymma spår och då ville jag passa på att nyttja fördelarna som pistade spår ger. Jag hade valt rätt skidor, förutom tillbaka till Walles då det bara var utför och då hade turskidorna passat bättre för att åka utanför det pistade spåret.

SONY DSC

 

Vi utgick från Högfjällshotellet istället för att gå från byn och på så vis undvek vi höjdmeter i skogsterräng. Jag gillar när jag får börja skida direkt på fjället och mötas av vidunderlig utsikt. Även om vi började på höjd så fick vi knata uppför i fyra kilometer tills dess vi nådde toppstugan, Knallen. Halvvägs passade vi på att fika äggmackor, thé och rökt fläsk, riktigt bra fika om jag får säga det själv. Vi satt på en framtinad sten, njöt av utsikten och solen värmde gott. Framför oss såg vi ett pärlband av skidåkare som jobbade sig uppför leden mot Kariknallen. Det var en dag när alla verkade vara ute på fjället. Trots att det var mycket folk på fjället så kändes det inte trångt, det är det som är häftigt, det finns plats för alla och man hittar alltid rogivande plats.

 

Efter en stunds njutande i solen knatade vi vidare till toppstugan, Knallen. Det märktes att det är ett populärt utflyktsmål, mängder av skidor i snön utanför och ett gäng skotrar parkerade en bit från stugan visade att olika gäster hade hittat till toppen. Det finns dessutom möjlighet att åka vessla upp vilket gör att fjället blir tillgängligt för alla, oavsett ålder och fysisk nivå.

SONY DSC

 

SONY DSC

Vi kunde inte motstå att testa toppstugans nygräddade våffla. Med en sagolik utsikt över den härjedalska fjällvärlden avnjöts frasvåfflan och ja, livet var inte alls tokigt. Å då hade dagens bästa inte ens inträffat!

Hur svårt jag än hade att slita mig från fjället så var skidturen tillbaka till bilen dagens absolut bästa. Fjäll så långt ögat nådde och vit, fluffig, orörd snö på sidan om leden. Det var då jag önskade att jag hade turskidorna eller randoskidorna. Även om längdskidor inte gör sig så bra i lössnö så struntade jag helt i det och skidade ut i den mjuka snön nedför backarna tillbaka till Walles.

Frihetskänsla, maximal skidåkarglädje och ett stort leende avslutade en kanondag på fjället.

SONY DSC