Man tager vad man haver.

Förra helgen gjorde jag och Sara en fäbodtur. I mitt inlägg om den berättade jag att vi lagade mat på Trangiaköket. Så länge det inte blåser storm eller jag har en massa annan packning så ser jag inga problem med att ta med Trangiaköket, oavsett årstid. Den lilla extra energi som det tar att bära mer saker vägs upp av att få varm mat även på vintern. Nu var det ju i och för sig plusgrader förra helgen men i alla fall.

Förra lördagen när vi skulle iväg fick jag uppdraget att fixa ingredienserna till lunchen. Jag struntade i att åka på affären och tog det som jag hade hemma. Det blev något av en repris på det som jag serverade på Andersön men vissa saker hade jag bytt ut. img_7022

I ryggsäcken hade jag packat ner spetspaprika, lök, svamp och pepparsalami som fick utgöra bas till en sås. Med fanns också crème fraiche, lyxig halloumi och bulgur (även om jag lurade Sara och sa att det var couscous). Under tiden som grönsakerna och salamin tärnades kokades vatten för bulgur. Jag är medveten om att det inte är någon snabbmat som jag beskriver men som bekant vägrar jag stressa på utflykter och det gäller även när jag lunchar. Bulgur går förhållandevis kvickt att koka och strax innan den var klar frästes grönsakerna för att sedan blandas med crème fraiche. Med lite god vilja lyckades vi få till att bulgur och sås var färdiga samtidigt. Vi kunde dock inte hålla oss från att äta halloumin så snart den var klar. Varför vänta liksom? Sammantaget blev det en god och värmande lunch. Till efterrätt fick vi varm choklad!img_7042

img_7046

Annonser

Fjällen står kvar! 

Något som jag funderat en del på är att vi numera alltid ska ha något att göra. Den ständiga frågan på jobbens fredagsfika är: ”vad händer i helgen”. Jag förstår att den frågan är oskyldig i sig men jag tror att den även kan skapa en massa stress. Om jag svarar att jag inte har några planer eller att jag ”bara” ska vara hemma, är jag då tråkig eller ointressant? När vi matas med fina upplevelsebilder och samtalen ofta handlar om prestationer eller äventyr är det lätt att lockas in tron att det är det bästa. 

Jag vet att jag delar med mig av storslagna vyer och härliga upplevelseberättelser. Men, mellan bilderna och äventyren finns så mycket mer, det som också är viktigt och värdefullt i livet. Jag är faktiskt jäkligt stolt över att jag rätt ofta väljer att göra just ingenting istället för att dra iväg på upptåg. Jag behöver den vila och återhämtning som oplanerade dagar kan ge. För det är det bästa för mig just då. 

Som idag, en lördag med långfrukost framför Vinterstudion. Inga planer, inget att blogga om och inga fantastiska bilder att lägga ut på Instagram. Och vet ni, det har varit en bra dag och precis vad jag behövde. Dessutom så vet jag att fjällen står kvar även imorgon och dagen efter det!

Vinterns äventyr!

Nu börjar jag landa i vilka äventyr och upplevelser som jag hoppas på den här vintersäsongen. I vanlig ordning väljer jag att vänta in med att boka in något bestämt utan jag tar det lite som det kommer. 

  • Sylarna eller Helags. Gillar skarpt dessa fjällmassiv och vill gärna nå toppen på Helags i vinter. 
  • Äta våfflor på en hel massa vinteröppna våffelstugor. 
  • Upptäcka skidåkningen i Ramundbergen och Funäsdalen. 
  • Skida till den lilla lakritsbutiken som ligger mitt ute på en myr i Offerdalsbygden.
  • Skida från mitt nya hem till mitt nya kontor. 
  • Fortsätta med att laga mat utomhus så ofta som möjligt. 
  • Fånga månskenet vid Lyckans Läger utanför Edsåsdalen. 
  • Testa att cykla fatbike på snön.
  • Å så ska jag fira mitt nya boende och flytta till mitt nya boende. 
  • Vintertälta, om så bara några hundra meter från farbar väg men tälta vill jag! 

Berätta, vad vill du hitta på i vinter! 

Fäbodvandring mitt i vintern.

Ett av mina äventyrsmål den här vintern är att knata upp till toppen av Suljätten som ligger i den vackra Kallbygden. Eftersom jag visste att även Sara vill dit så bestämde vi tillsammans att vi skulle försöka snöskovandra dit igår. Det var innan regnet, glashala vägar och den obefintliga sikten drog in över Jämtland. Så efter ett rådslag på en spegelblank isgata i Bonäshamn bestämde vi oss för att köra längs Kallvägen och se vad vi kunde hitta på istället.

Kallvägen kan vara en av Jämtlands absolut vackraste vägar. Här och där försvann regnmolnen och vyerna blev storslagna som alltid i Kallbygden. Efter långsam körning nådde vi fram till parkeringen nedanför Suljätten. Jag är glad att jag hade med mig Sara eftersom hon visste att det fanns en fäbod lite lägre upp längs den snöiga skogsvägen. Det kändes som ett fullgott alternativ till Suljättens topp där vi i alla fall inte skulle få någon utsikt.
img_6978

Efter en lagom vandring, utan vare sig skidor eller snöskor, nådde vi fram till fäboden Lillvallen. Runt den öppna skogsgläntan fanns det små hus här och där. Ensligt och med naturen när så fixade vi eld och lagade mat på Trangiakök. Återigen blev det en stund då vardagen kändes otroligt långt borta. Samtidigt inser jag att det här är min vardag, att kunna vara i naturen var och varannan dag. Att bo nära fjäll och skog, det är min vardag. Hur lyxigt är inte det?

img_7003

img_6957

img_7044

ps. fotona på mig har såklart Sara tagit. Hon kan fota hon!

Våffelsäsong på gång. 

Ute är det vårväder och jag har sagt både ett och två fula ord om att det forsar vatten längs stadens gator. Vad är det som händer? 

Men, jag vägrar tro att vintern är slut och framför allt tror jag att det snart kommer mer snö. Snö och fina vinterdagar som gjorda för våffelturer i fjäll och skog. Jag är aningen kräsen vad det gäller våfflor och tycker att varje våffelstuga med självaktning borde servera frasvåfflor efter eget recept. Snart får jag finbesök från Bryssel när Kari ska hälsa på. Alla som läst hennes upplevelse från Gröna bandet vet att hon är förtjänt av den bästa våfflan som finns i Jämtland eller Härjedalen. Och jag ser väldigt mycket fram emot att få bjuda henne på den. Jag behöver bara veta var länets bästa våfflor finns. Så, hjälp mig, ut och testa våfflor och berätta var jag hittar dom frasigaste, godaste våfflorna! 

Med staden inom synhåll.

Som jag så många gånger tidigare har skrivit så gillar jag att upplevelser och äventyr kan vara både enkla och nära. Om man kombinerar det med att laga god mat utomhus så har man en fin kväll som ger frisk luft, intressanta samtal och ny energi. Ett otroligt enkelt recept på ett vardagsäventyr, precis som Helena uppmuntrar till i sitt inlägg #52vardagsäventyr

Häromkvällen åkte jag och min kompis Hanna till Andersön, ett naturreservat några mil utanför Östersund. Med oss hade vi ved, kameror, liggunderlag, stormkök och mat. Vi parkerade längst in på ön och gick ut till strandkanten där det fanns en eldstad.

Hanna ordnade elden och jag fixade med maten som jag lagade på Trangiaköket. Jag hade plockat ihop det jag hittade hemma och ute på ön blev det till en god middag. Hackad paprika, svamp, potatis och lök fick fräsa tillsammans med kikärtor. Till det stekte jag halloumi från Skärvångens bymejeri, det godaste halloumi någonsin. Hemma hade jag blandat ihop crème fraiche och sötsur sås som jag serverade till mitt hopkok. Hanna hade tagit med bröd och smör. Vips så hade vi en lyxig, god vardagsmiddag.

SONY DSC

Det blev en kväll där staden och vardagens brus kändes väldigt långt borta. Jag hade haft en galen dag på jobbet och så fort jag hörde eldens sprakande var det som att jobbdagen bara försvann. Östersund och Frösön syntes från stranden där vi satt. Så nära och samtidigt väldigt långt borta. Tystnaden var påtaglig och gick nästan att ta på. Det är otroligt häftigt att vara nära civilisation och känna att man är i en helt annan värld. 

 

Jaktstugan, Vemdalen.

Nu känns det som att vintersäsongen dragit igång på riktigt. Snön finns, solen dyker upp med jämna mellanrum och äventyren väntar runt hörnen. Jag tycker det är helt fantastiskt hur mycket roligt det finns att göra och så många fina upplevelser som jag får chans att ta del av.

Igår var en sån där fin upplevelsedag som gav mersmak och som landade helt rätt i mitt äventyrshjärta. En enkel dag med härligt sällskap, inga tider att passa och frisk luft. Från Vemdalsskalets spårcentral tolkade vi med vesslan upp till Jaktstugan, en våffelstuga mittemellan Vemdalsskalet och Storhogna. img_6950 img_6886 img_6768 img_6841

Jag tycker att det är smart att det finns möjlighet att ta vessla till Jaktstugan eftersom det gör att i princip alla kan besöka våffelstugan. Naturen blir tillgänglig för fler, oavsett ålder eller fysiska förutsättningar. Igår valde vi att tolka upp och skida ner. Turen upp till Jaktstugan var en blåsig historia och när vi kom fram var jag rejält genomfrusen. Som tur var fanns det en värmande brasa att värma sig vid. Våfflorna var frasiga och fick ett väl godkänt betyg.

img_6788 img_6836 img_6778

Efter en mysig fikastund framför brasan var det dags att skida hemåt. Långt bort i fjärran radade fjälltopparna upp sig. Skidorna gled lätt utför backarna tillbaka till Vemdalsskalet och på ett litet kick var vi tillbaka där vi började. img_6833 img_6825 img_6845

Lugn lördagsblandning.

Då och då har jag ett behov att bara ta dagen som den kommer. Känna av vad som känns bra för stunden och lyssna på kroppen. Idag var en sådan dag. Långfrukost deluxe med samtal om allt mellan himmel och jord. En chans att låta tankar landa och lyssna färdigt. Viktigt och värdefullt. img_6738

En stund senare lockade pisten. Där hade nattens lätta snöfall skapat en mjuk bädd av perfekt underlag för långa carvingsvängar i en nästintill tom pist. I liften till toppen bet kylan i kinderna och utför backen var det mjölksyran som brände i låren.

Efter en sen lunch lurades jag med till pulkabacken några stenkast från fjällstugan. Full fart på madrassen gjorde att snön yrde i mitt ansikte och jag skrattade högt. Vardagsäventyr när dom är som bäst.

Dagens vackraste var att se solen färga himlen i olika rosa nyanser bakom Sonfjällets topp. Vintern levererar vackra dagar och ger energi.

img_6744 img_6748 img_6727

 

Januariönskningen! 

Precis som vanligt rasslar tiden iväg och snart är vi halvvägs in i januari. Jag har ännu inte summerat 2016 och inte heller satt ledorden för 2017. Ibland blir det så och jag tycker att det känns helt okej att det är så. 

Däremot har jag funderat på vad jag vill att januari ska innehålla och det är ganska enkelt. Jag har inga större planer mer än att njuta av midvintern och fylla den med aktiviteter som ger kraft och energi. Det kan vara allt från långsamma promenader till fartfyllda åk i pisten. Jag ska också se till att njuta av vila i form av böcker och film eller mysa framför kaminen i stugan. 

Jag önskar att januari blir en månad som fyller mig med energi från upplevelser utan att för den skull vara uppstyrd till max. En månad med krispig luft, snöfyllda träd och en hel massa fina stunder. Svårare än så behöver det inte vara. 

Charmen med skidåkning.

Under åren har jag hunnit samla på mig ett gäng olika skidor. Det beror mest på att det finns så många roliga möjligheter till skidåkning under vintermånaderna. En annan anledning till alla olika skidor är såklart att alla olika typer av skidåkning har sin charm. Lite så här:

I pisten är det snabba svängar, fart och adrenalin som får mig att skratta högt.

wp-image-703369945jpg.jpeg20160409_134145.jpg

img-20160129-wa0013.jpg

wpid-20141225_112223.jpgPå toppturer i fjällen är det ensligheten, den orörda snön och vyerna som gör det mödan värt att kämpa uppför i timmar:wpid-image1-1.jpg
IMG_1892

wpid-20150118_125422.jpg

SONY DSCMobil juli2014 530

Skogsåkning och off-piståkning i anslutning till liftsystemen har jag upptäckte mer och mer. Jag gillar det skarpt och charmen är att jag skrattar högt, ramlar mjukt och får utmana mig själv. Så här kan det se ut: img_0494.jpg

wpid-20150304_132403.jpg

Mobil juli2014 424

20150118_114249.jpg

Vanlig hederlig turskidåkning, alltså med såna här skidor, förknippar jag med solsken, grym matsäck och vårvintern. På dom här turerna är det alltid lugnt och stressfritt: 20140401_114055

20150426_131305

20160402_174503.jpg

Mina vanliga längdskidor får sällan komma ut på snö och det vet jag inte riktigt vad det beror på. Det kanske beror på att all annan skidåkning är så mycket roligare eller så har jag inte förstått charmen med längdskidåkning men det kanske Hasse eller Mari kan förklara för mig.