Vid en bäck i en skog.

Då och då dyker det upp äventyr och upplevelser som är lite extra speciella. Dom där fina stunderna som landar rakt in i själ och hjärtan. Som fyller på energikontot och som jag kommer att tänka på med glädje. 

Igår kväll var en sån kväll med en sånt äventyr. Jag och en av mina goda vänner lastade med oss deras cyklar och körde upp till Björnen, Åre. I byn var det blåsigt och regnet hängde i luften. Solen gjorde sitt bästa för att tränga undan gråa regnmoln och i Björnen hade solen lyckats med det. 

Vi parkerade vid spårcentralen, lastade av cyklarna och knäppte på oss hjälmarna. Några stenkast bortanför parkeringen började sommarens första cykeläventyr. Där fanns den gamla skogsvägen till Fröå Gruva och på den rullade hjulen snabbt. Vi var omgiven av gröna, vackra träd och växter. Här och där dök Fröå tjärn upp och kvällen var så där otroligt vacker.

Framme vid Fröågruva tog vi en kort paus, njöt av vyerna och den fina sommarkvällen. Vid dammen började stigen; Kanalleden, som skulle ta oss tillbaka till Björnen. Redan efter första svängen blev jag överförtjust i Kanalleden. En mjukskogsstig slingrade sig längs den lilla kanalen och allt ramades in av en lummig skog. Världsklass helt enkelt! 

I den vackra naturen var syret starkt och min energi återkom mer och mer för varje tramtag. Stigen var lagom svår och jag njöt av stunden. Gång på gång tjoade jag till om hur härligt det var. Och vackert, och skoj, och ja, alldeles, alldeles underbart. 

Med fjällen runt hörnet!

Det finns så många bra saker med Åre och en är självklart att jag har fjällen runt hörnet. På några få minuter är jag på fjället eller med fjällutsikt. Det är en lyx som jag är tacksam för. 

Många av mina bekanta tror att det här innebär att jag drar ut på äventyr varje dag men det gör jag inte. Möjligheten finns, precis som viljan men det finns också andra saker som jag gärna hittar på. 

Som i lördags när jag träffade Johanna som driver outdoorbyrån ”Systrar i Bergen”.  Johanna har tyvärr skadat sitt knä och är begränsad i sin rörelse på grund av det. Men det är det som är så fantastiskt med att bo där vi bor, att det går att ses och få fjällvyerna utan större ansträngning och även om en är skadad.

Vi tog helt enkelt min lilla blå bil till Hotell Copperhill. Solen strålade, himlen var blå och vi köpte kaffe i restaurangen. Sen satt vi på Copperhills stora altan och pratade om äventyr, drömmar och visioner, omgiven av Åredalens vackra fjällvyer. En mer kreativ och energigivande miljö är svår att hitta.

Helt plötsligt tittade vi på klockan och insåg att tiden bara rasslat iväg. Flera timmar hade hunnit passera och det kändes som en timme. Tiden blir oviktig såna här gånger och det är en skön känsla! 

Lördagen vid Copperhill var verkligen en kvalitetstund. Det är lätt att trivas när det ser ut så här:

Våffelsäsong på gång.

Ute är det vårväder och jag har sagt både ett och två fula ord om att det forsar vatten längs stadens gator. Vad är det som händer? 

Men, jag vägrar tro att vintern är slut och framför allt tror jag att det snart kommer mer snö. Snö och fina vinterdagar som gjorda för våffelturer i fjäll och skog. Jag är aningen kräsen vad det gäller våfflor och tycker att varje våffelstuga med självaktning borde servera frasvåfflor efter eget recept. Snart får jag finbesök från Bryssel när Kari ska hälsa på. Alla som läst hennes upplevelse från Gröna bandet vet att hon är förtjänt av den bästa våfflan som finns i Jämtland eller Härjedalen. Och jag ser väldigt mycket fram emot att få bjuda henne på den. Jag behöver bara veta var länets bästa våfflor finns. Så, hjälp mig, ut och testa våfflor och berätta var jag hittar dom frasigaste, godaste våfflorna! 

Jaktstugan, Vemdalen.

Nu känns det som att vintersäsongen dragit igång på riktigt. Snön finns, solen dyker upp med jämna mellanrum och äventyren väntar runt hörnen. Jag tycker det är helt fantastiskt hur mycket roligt det finns att göra och så många fina upplevelser som jag får chans att ta del av.

Igår var en sån där fin upplevelsedag som gav mersmak och som landade helt rätt i mitt äventyrshjärta. En enkel dag med härligt sällskap, inga tider att passa och frisk luft. Från Vemdalsskalets spårcentral tolkade vi med vesslan upp till Jaktstugan, en våffelstuga mittemellan Vemdalsskalet och Storhogna. 

Jag tycker att det är smart att det finns möjlighet att ta vessla till Jaktstugan eftersom det gör att i princip alla kan besöka våffelstugan. Naturen blir tillgänglig för fler, oavsett ålder eller fysiska förutsättningar. Igår valde vi att tolka upp och skida ner. Turen upp till Jaktstugan var en blåsig historia och när vi kom fram var jag rejält genomfrusen. Som tur var fanns det en värmande brasa att värma sig vid. Våfflorna var frasiga och fick ett väl godkänt betyg.

Efter en mysig fikastund framför brasan var det dags att skida hemåt. Långt bort i fjärran radade fjälltopparna upp sig. Skidorna gled lätt utför backarna tillbaka till Vemdalsskalet och på ett litet kick var vi tillbaka där vi började. 

Trumvallens Fjällridning – Vinterridning deluxe

För rätt många år sedan bestämde jag mig för att undvika att ge bort saker när det var presentdags vid jul, födelsedagar eller andra tillfällen värda att fira lite extra. I största möjliga mån har jag istället gett bort olika sorters upplevelser. Det har varit allt från klättring på Via Ferrata på Funäsberget till frukost på ett favoritcafé. Oftast har vi himla många materiella saker men det som vi ofta strävar efter är tid och då gärna tid tillsammans med människor som vi tycker om. Av den enkla anledning så ger jag gärna bort upplevelser i present och i lördags var det dags för en sådan present.

Mellersta miniäventyraren hade fyllt år så jag gav henne ett presentkort på ”Skogstur deluxe” och bad henne vara redo i varma kläder kl.12.30. Mer än så fick hon inte veta. Vid halv tolv satte vi oss i bilen och åkte från Björnrikestugan. Jag visste vad vi hade att vänta oss och var rejält peppad. På morgonen hade snön vräkt ner och naturen var härligt inbäddad i fluffig snö. Efter några kilometers bilfärd svängde vi ner vid en skylt där det stod ”Fjällridning”. Miniäventyraren utbrast ”men åhhh, vad roligt” och då visste jag att jag hade lyckats med presentvalet.

Vid Trumvallens Fjällridning stod stora, fina hästar vid stallet och väntade på oss. Vår guide Johan hälsade oss välkomna samtidigt som han la på fårskinnsfällar på westernsadlarna. Snabbt provade vi ut hjälmar och därefter delade Johan ut hästar till oss. Den här gången fick jag hästen Jazz, en pigg och glad filur som med säkra steg tog sig fram i den snötäckta skogen. 

Så snart som vi satt upp kände jag den där härligt, välbekanta känsla av att ridning är något av det mest rofyllda och energifyllda som jag gör. Känslan av att fullkomligt lita på hästen och känna att den lyssnar på mig är riktigt häftig. Igår förhöjdes upplevelsen ytterligare med en skog full av nysnö. Vi skrittade bland träden medan solens strålar försökte tränga fram bland molnen. I skogen var det en tystnad och ett lugn så tydlig att det nästan gick att ta på. Då och då bröts tystnade av en frustande häst. Jag blickade ut bland snötäckta träd och julkänslan dök upp. Alltså på riktigt, det går inte med ord beskriva hur vackert det var att rida i vinterskogen igår. Helt magiskt var det och jag är så himla glad att jag och miniäventyraren fick chans att uppleva det tillsammans.

Det var andra gången som jag red hos Trumvallens Fjällridning och så här såg det ut förra gången. Hanna som driver Trumvallen tillsammans med Johan skrattade lite när hon insåg att jag var med på sommarens omtalade solnedgångsritt och sa att jag alltid lyckades med att få extra fina turer. Jag kunde inte annat än hålla med och sa att det är lite så jag ”jobbar”, upplevelser deluxe liksom.

Höstupplevelse vid Helags.

Gång efter gång har jag skrivit om hur mycket jag uppskattar väder, alla sorters väder. Den här helgen har jag verkligen fått uppleva väder i dess bästa former. Tillsammans med Katta, Sara och Annie vandrade jag till Helags i fredagseftermiddag och fjällvädret visade att vi människor inte ska tro att vi kan rå på vädrets makter. Vind, hagel, solsken, snöblandat regn och snö i en salig blandning. Med tanke på att vädret var som det var kändes det extra bra att ha världens varmaste sovsäck att krypa ned i och riktigt bra att Rent-a-Plagg kommit på att hyra ut såna saker eftersom jag inte har lust att köpa upp mig på exakt varenda friluftspryl som finns.

Jag har stor respekt för fjällväder och var hela tiden noga med att fatta rätt beslut. Mitt bästa beslut var att sakta ner tempot den sista kilometern trots att det snabbt blev mörkare. Jag ville helt enkelt inte riskera att snubbla och göra mig illa i min iver att komma fram till Helags. Det hade varit svårare att ta sig fram skadad än att navigera den sista biten med pannlampa längs den välmarkerade leden. Ibland är dom enklaste beslut svåra men också avgörande och just den här gången är jag glad att jag hade så lätt för att fatta det beslutet.

Ett annat beslut som skulle kunna varit svårt att fatta var det om huruvida vi skulle gå upp på toppen eller inte i lördags. I lördags var vi alla fyra överens om att välja bort toppturen på grund av vädret.  Många gånger vill människor upp på toppar till vilket pris som helst. Jag tänker att om vädret eller andra förhållande inte är gynnsamma så finns toppen kvar till en annan gång. Om jag riskerar att gå upp på en kärv topp flurväder så riskerar jag inte bara min egen hälsa utan i värsta fall även mina vandringskamrater eller fjällräddare hälsa och liv. Det finns ingen topptur som är värd den risken.

Den här fjällturen bjöd på så himla mycket. En kort stund på kvällen försvann den starka vinden i några minuter och då lystes himlen upp av en mängd stjärnor som lyste starkt. Sällan är stjärnhimmeln så vacker som ute på fjället och sällan känner jag mig så liten som under just den stjärnhimmeln. Den känslan är mäktig och rofylld.

Förutom all naturupplevelse var fjällturen till Helags fylld med värme, vänskap, glädje och kloka tankar. Jag tror på möten och samtal mellan människor och att det är på så vis som jag växer och utvecklas som person. Ute i naturen finns det all tid i världen till kreativa samtal, eftertanke och den här vandringen var inget undantag.

Fjällwrap med grillkorv.

En matklassiker på fjällturer eller utflykter är grillad korv med bröd. Personligen tycker jag att grillkorv är gott men att det är rätt trist att äta med vanligt korvbröd. Därför är jag himla glad att mitt Björnrikegäng tagit grillkorven till en helt ny nivå med ett enkelt recept och lärt mig hur man gör en lyxig fjällwrap.

Det enda som behövs är tortillabröd, basilika, hyvlad gurka, crème fraiche, grönsallad och picklad rödlök. Ja, och såklart en riktigt god korv. Jag väljer gärna närproducerad korv med hög kötthalt. I välsorterade butiker i Härjedalen finns ofta korv från Bruksvallarnas rökeri och deras produkter är mina favoriter.

Det är enkelt att tillaga det här receptet. Det är bara att hyvla gurka, ta med sallad och basilika och plocka ned det i ryggsäcken tillsammans med resten av sakerna. Rödlöken förbereds hemma enligt receptet nedan och sedan är det bara knata ut på fjället.

Picklad rödlök:

• 2 rödlökar
• 1 dl ättika
• 2 dl socker
• 2 dl vatten

Vispa ihop socker, vatten och ättika tills sockret har löst sig. Skiva löken tunt och lägg ner i skålen, låt vila i lagen i minst 30 minuter. Eftersom löken ska med på fjälltur så går det bra att lägga den i en glasburk istället för en skål och på så vis kan löken vila i lagen under tiden som du vandrar på fjället. Superenkelt.

Det är ju lätt att tycka att det verkar tjorvigt att ta med alla ingredienser och framför allt att pickla rödlök men det är inte alls speciellt besvärligt. Tortillabröd tar betydligt mindre plats än korvbröd och resten av sakerna tar inte heller speciellt stor plats. Jag tycker dessutom att det är mysigt att plocka ihop sin egen korvwrap vid den öppna elden ute på fjället.

 

Höstvandring med tältnatt.

Höstdagarna blir vackrare för varje dag som går och min längtan till det orörda höstfjället är stark. Jag älskar höstfjäll och trivs så himla bra ute på tur. Eftersom jag tycker att fjällstationerna och fjällstugorna stänger på tok för tidigt är jag glad att det aldrig är för sent för en tältnatt eller två på fjället. 

Kruxet med tältnätter på hösten är min avsaknad av tält och ett ännu större krux för att sova i tält en kylslagen natt är att jag bara har en sommarsovsäck. Det har gjort att jag dragit mig lite för att planera en höstvandring just i år men för ett tag sedan såg Sara till att ändra på det genom att föreslå en tur till Helags tillsammans med två andra fjällälskare, Katta och Annie. Helags är en favorit som jag besökt några gånger men jag har ännu inte varit upp på toppen och det hoppas jag ändra på nu i helgen när vi är där. 

Ett förslag om att vandra till Helags löser ju inte direkt mina krux vad det gäller tält och sovsäck men såklart hade Sara ett förslag även för det genom att kontakta Rent-a-Plagg. 

Strax utanför Åre finns företaget, Rent-a-Plagg, som riktat in sig på att göra friluftslivet lite enklare genom att hyra ut olika friluftsprylar till oss som inte har alla saker. Det drar liksom iväg en hel del pengar om jag vill ha alla saker som jag behöver för en tältvandring och ibland har jag svårt att motivera ett köp av en vintersovsäck för ett par, tre nätter i tält per vinter. Då är det en himla tur att det finns företag som förstått detta och istället hyr ut friluftsprylar.

En av många bra saker med Rent-a-Plagg är att man själv väljer vad som behövs, det finns allt från färdiga vandringspaket till enstaka prylar som ryggsäckar eller långfärds. Jag tycker om när det är enkelt och min uppfattning är att just det här företaget förenklar för ett aktivt liv i fjället.

Jag tror att jag har längtat efter tältnatt på höstfjället ungefär hur länge som helst, eller i alla fall sen förra hösten. Det finns få naturupplevelser som slår känslan av att vakna upp på ett frostigt fjäll och se solen lysa in genom den frusna tältduken. Att titta ut genom tältöppningen och se fjället vakna upp till en ny, krispig dag är en magisk upplevelse som får min själ att bli vansinnigt lycklig. Oj, vad jag längtar till helgen och håller tummarna för stjärnklar himmel där norrskenet dansar. 

Fallmoran mellan Storhogna och Vemdalen.

Vilken höst det är! Vackra dagar avlöser varandra och jag njuter till max av härliga höstfjäll. I söndags hade jag och en god vän bestämt att vi skulle ses för en kortare fjälltur. Vi möttes vid Vemdalens spårcentral, lämnade min bil där och körde med hennes bil upp till Storhogna. Vi ville nämligen gå från Storhogna via Fallmoran till Vemdalens. Jag tycker bäst om att gå rundturer eller från A till B och just den här turen var en A till B-tur.

När vi kom upp till Storhogna möttes vi av varm höstluft och fjäll som såg ut som en stark färgpalett som dominerades av rött, orange och gult. Leden till Vemdalen startar precis vid Storhognas fjällhotell och efter en kort stigning var vi uppe på en platå där vi hade milsvid utsikt. Leden var lätt att vandra och ganska snabbt var vi framme vid Samevistet. Vissa dagar har Samevistet öppet och man kan fika där men i söndags var det stängt men det gjorde inget eftersom vi hade med egen matsäck.

Efter det att vi passerat Sameviset ändrade naturen karaktär ett tag. Från att ha varit kalfjäll blev det lite skogsvandring innan vi kom fram till Fallmorans fäbod. Vid fäboden visade träskyltar vägen till det nedre fallet av Fallmoran men vi valde att gå vidare till det övre fallet. Genom lummig skog snirklade stigen sig ned mot det stora fallet och på håll hörde vi forens brus.

Med solen i ansiktet och vattnet forsande några meter ifrån oss satte vi oss mot en klipphäll för att njuta av vår matsäck. Den här gången hade jag bara smörgåsar med mig och det passade jättebra den här varma dagen. Länge satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord. Till sist bröt vi upp för att leta oss vidare mot Vemdalen. Ovanför fallet kom fjällnaturen tillbaka. Gång på gång stannade vi upp och konstaterade att vi prickat in en helt perfekt fjälldag. Hösten är verkligen fjällets allra vackraste årstid och givetvis kommer jag säga samma sak när det är vårvinter.

Efter dryga milen och flera härliga timmar på fjället kom vi fram till Vemdalen. Jag körde min vän till hennes bil och sedan fortsatte jag vidare mot mitt nästa fjällmål, Gräftåvallen i Oviksfjällen där jag tillbringat några dagar. Fler än en gång fick jag sakta ned farten för att njuta av dom sanslösa vyerna på väg mot Gräftåvallen. Solen började gå ned över fjälltopparna och vid en sjö speglade solen sig i sjön. När jag kom fram till stugan hade det börjat skymma och solen försvann och istället dök månen upp. Jag satt en lång stund på altanen och med månen som sällskap njöt jag av tystnaden och vyerna.

Storslagen enkelhet på Åreskutan.

Det finns eftermiddagar och så finns det superenkla eftermiddagar som i sin enkelhet blir alldeles, alldeles fantastiska. Igår var det en sån eftermiddag, på det allra enklaste vis skapade Sara och jag en äventyrsupplevelse som räckte långt in på kvällskvisten.

Igår hade Sara och jag hade bestämt att vi skulle ses för att dra ut på fjälle. Det fanns några olika alternativ för var fjällturen skulle ta oss men det blev Åreskutan. Det var länge sedan jag var upp dit under barmarkssäsongen så jag var inte svårövertalad till att ta kabinen upp för att sedan gå ner till Åre by. Redan på väg upp med kabinbanan kände jag att det skulle bli en grym eftermiddag. Genom kabinens stora fönster såg jag större delen av Åredalen och långt borta tornade den svenska fjällkedjan upp sig. Jag önskar att jag kunde peka ut alla toppar som jag ser för det vore häftigt kunna berätta vilken topp som är Syltoppen eller Helagstoppen. Allt ser så nära ut och det känns lyxigt att ha en hel fjällvärld att upptäcka.

Inne i kabinen var det soligt och varmt men så snart som vi klev ut från toppstationen slog vinden emot oss. Enligt tjejen i kassan vid dalstationen blåste det 16 sekundmeter på toppen och det märktes. Den starka vinden blev en häftigt kontrast till solen som letade sig fram mellan molnen. Jag älskar väder och för min del gjorde det inget att det blåste så mycket, det fick mig bara att känna mig ännu mer levande. Från toppstationen kan man välja två vägar till Åreskutans topp, antingen den lite kärvare som går över bergsklipporna eller enklare stig utan klippor. Igår fick det bli den enklare stigen och ganska snabbt var vi uppe på toppen. På en topp där det blåste rejält och ibland hade jag svårt att hålla balansen i den starka vinden.

Fotokred: Sara Rönne

En av många saker som jag uppskattar med Åre är att det finns enkla kartor som beskriver vilka leder som finns i Åredalen. Sara hade med sig en riktig fjällkarta som vi då och då tittade på men vi följde leden på den lilla gratiskartan från Skistar. Igår valde vi led 215 från toppen via Totthummeln ner till byn. Den leden är markerad som svart och det beror nog på att den bitvis är rätt knölig med en massa klippor som ska passeras. Här och där är leden ganska brant så det gäller att ha koll på var man sätter fötterna. Jag tycker inte att man ska avskräckas av att leden är markerad som svart för den är väldigt fin med häftiga skiftningar i naturen. Den är inte alls jobbig att gå utan bara rolig och lite utmanande.

Efter en hel del rolig klippvandring hade vi kommit ner en massa höjdmeter. Vinden var fortfarande stark men vi hittade ett ställe på Lillskutan där det var lä och det fick bli vårt middagsställe. Med utsikt över Åredalen tillagades maten och jag njöt av att vara ute i det fria. Jag hade svårt att slita mig från middagspausen men till sist blev det lite för kyligt. En sak som är bra med att vara på fjället är att även om man lämnar ett fint ställe så dyker det upp ett nytt vackert ställe. Oavsett var vi gick fanns det mäktiga vyer.

Under tiden som solen började gå ner bakom berget letade vi oss ner mot byn. Samtidigt som vi nådde stigen vid Totthummeln blev det knäpptyst. Vinden hade helt försvunnit och det var som hela fjället lugnade ner sig inför natten. Skogsstigen vid Totthummeln var lummig och genom trädkronorna lyste solens kvällsstrålar. När vi nådde byn igen hade det hunnit bli kväll och vid kabinen sa jag hej då till Sara för att köra tillbaka till Östersund.

När jag körde hem till Östersund hade jag en skön känsla av att det varit en grym eftermiddag och kväll. Jag uppskattar när ett äventyr är storslaget genom sin enkelhet, precis som igår. Att sticka upp på Åreskutan är enkelt, att ha med sig mat för att äta utomhus är enkelt och att ta dagen som den kommer är enkelt. För mig är det innehållet i upplevelsen som räknas mer än något annat. Just gårdagen innehöll allt som jag uppskattar när jag är ut på tur; vackra vyer, kloka samtal med härligt sällskap, stressfritt och god mat. Ett äventyr helt i min smak och för att förstärka den grymma känslan jag tog med mig från Åre så möttes jag av ett sagolikt norrsken när jag klev ur bilen i Östersund. En fulländad dag!