Snart är det dags för höstfjäll!

På väg hem från min semester stannade jag till några dagar i stugan i Björnrike. Givetvis passade jag på att knata upp på lågfjället en sväng. Hösten ligger i luften och helt plötsligt fick jag feeling för fjällen igen. Höstfjäll kan vara bland det bästa som finns. Jag ser fram emot fjällets sprakande färger i höst och känna hur solen fortfarande värmer när jag är mitt i bland ljung och fjällbjörkar.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Annonser

Fjället och jag.

Om och om skriver jag hur mycket fjället betyder för mig. Och det gör det verkligen men just nu har vi en svacka, jag och fjället. Längtan efter fjället finns ständigt men sedan en tid tillbaka har jag inte känt lusten att dra till fjälls. Jag känner inte samma driv eller sug efter att vandra på fjällhedarna eller upp på topparna. Det är en märklig känsla som inte riktigt hör hemma hos mig.

Sedan den här känslan dök upp har jag försökt att lista ut var den kommer ifrån och jag tror att det är rätt enkelt. Delvis har mitt mentala fokus varit aningen splittrat vilket har gjort att jag medvetet valt bort längre utflykter för att jag behövt tiden till annat. Men en liten del handlar också om hypen som är just nu. För mig är fjället allt annat än prestation eller ”bocka av” men ju mer jag hör och ser omkring mig ju tydligare är det att, för vissa, börjar fjället förvandlas till ännu en plats för prestation. Från att ha varit en skön plats för avkoppling börjar mentaliteten delvis att förändras till vem som hittar den mest avlägsna toppen, det vackraste stället eller besöker flest fjällområden. Självklart gäller detta inte för alla och vi har alla olika anledningar till varför vi är i fjället. Inget är mer rätt än något annat men för mig, just nu, så blir jag lite avogt inställd till att haka på hypen. Jag vägrar stressa en fjälltur för att hinna med så mycket som möjligt, det är det inte värt. 20140906_134756

Jag vet att jag säkert bidrar till den här trenden genom att jag ofta är ute i naturen, det syns dels här på bloggen och dels på min instagram. Det jag visar upp kan säkert stressa vissa att tro att en bör göra mer och upptäcka mer. Det har aldrig varit min mening utan det jag vill är att inspirerar och visa enkelheten i äventyret, oavsett om det är nära eller långt borta.

Jag och fjället då? Att vi just nu inte drar jämt är en skum känsla men samtidigt så kan jag acceptera den. Jag vet att fjället alltid finns runt knuten och väntar på mig. Jag vet också att fjället ger mig så otroligt mycket, både energi och upplevelser. Precis som skogen, sjöarna och klipporna gör. Många av mina energikällor finns i naturen. Var sak har sin tid och tids nog kommer jag och fjället att hitta tillbaka till varandra. Det är snart höst och det är ju min favoritårstid på fjället.20140906_141553_1

Bilresan – transportsträcka eller upplevelsemöjligheter?

Även om jag ibland tröttnar på att köra bil så tycker jag oftast att det är rätt trivsamt att vara ute på vägarna, framför allt sommartid då vägarna är halkfria och dagsljuset räcker länge. Jag brukar sällan stressa över hur lång tid det tar att köra från en plats till en annan, det får ta den tid det tar. Många gånger kan en bilresa ta längre tid än enligt vägbeskrivningen på nätet eftersom jag stannar till på fina platser eller vid småbutiker längs vägen. Det är inte alla som uppskattar att en bilresa tar längre tid än beräknat. Därför blev jag glad när jag under helgens fjälläventyr med Katta och Sara insåg att jag har två likasinnade personer i Katta och Sara. Precis som jag är dom inte stressade över tiden som en resa tar utan ser det som en möjlighet till fina fotostopp eller upplevelser.

I lördags körde vi mellan Björnrike och Glen, rätt många mil som enligt vägbeskrivningen skulle ta 2 timmar och 10 minuter. Vår resa tog längre tid än så men å andra sidan fick vi se och njuta av en hel massa olika saker. Vi köpte mjukbröd och forbondekorv på en fäbod. Vi provade ostar hos Kullens gårdsmejeri i Klövsjö och köpte rökt fisk hos Börtnan Fjällfisk. På ett kalhygge betade frigående kor och där klev vi ur bilen en stund för att fotografera. Strax därefter dök det upp en fin sjö där himlen speglade sig och det var så himla vackert att vi stannade till igen. Bullarna från Bageriet i Vemdalen njöt vi av till ljudet av den brusande forsen vid en av dammarna längs Ljungan. På fler än ett ställe stannade vi för att vänta ut renarna som spatserade på vägen.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

När vi efter många mil kom fram till Hävvi i Glen var vårt bokade bord dukat för oss och vi beställde en god middag. Hur tajmat var inte det? En klart bra lördag med stort innehåll, precis såna dagar som jag uppskattar så mycket.

SONY DSC

 

Ridupplevelse de luxe – Trumvallens Fjällridning

Upplevelser är bland det bästa som finns i livet. Ibland passar upplevelserna bara för en själv, att man behöver få vara ensam för att verkligen kunna uppskatta just den upplevelsen. Men allt som oftast blir ett äventyr eller utflykt så mycket roligare om man får dela det med andra. Av den anledningen ger jag hellre bort upplevelsepresenter än saker och därför blev jag så himla glad att Katta delade samma uppfattning när vi i våras firade Sarahennes blogg hade tioårs-jubileum. Katta och jag hade tillsammans klurat ihop några bra upplevelser för Sara, varav en var Kattas förslag om att ordna en solnedgångsritt hos Trumvallens Fjällridning. I torsdags var det äntligen dags för oss att skapa nya, fina minnen tillsammans och tack vare Kattas förslag fick vi en fjällkväll som jag sent kommer att glömma.

Vi hade alltså bokat en solnedgångsritt och med tanke på fjällvädret var det en stor chansning. Hanna som äger Trumvallens Fjällridning hade koll på väderprognoserna under veckan och mailade uppdateringar inför torsdagen. Hanna hade också planerat tiden för ridturen så att det skulle vara största möjliga chans till solnedgång. Supergulligt av Hanna att vara engagerad och serviceinriktad, det är det som gör skillnaden mellan ett bra företag och ett riktigt bra företag.

När vi åkte ner till Härjedalsfjällen i torsdags eftermiddag avlöste regnskurarna varandra, molnen var mörka och jag trodde inte att vi skulle få uppleva någon solnedgång. Men efter en god middag på stugaltanen i fjällstugan började molnen att skingra sig och solen att lysa igenom regnmolnen. Då kände jag att det fanns stora chanser att få den upplevelse som vi alla hade sett fram emot. Vi hoppade in i den lilla blå bilen och körde iväg till Trumvallens Fjällridning. Längst in på en avlägsen grusväg finns Trumvallens ranch och det var där kvällens äventyr skulle börja.

Utanför stallet stod ett gäng stora hästar, sadlade och redo för vår tur ut på fjället. På Trumvallens Fjällridning är det westernridning och det är något som jag aldrig tidigare har prövat. Bara det gjorde att ridturen kändes extra spännande. Skillnaden mellan western och ”vanlig” ridning är bland annat att sadlarna är riktiga westernsadlar, dvs cowboy-style och att ryttaren använder andra sätt att jobba med hästen än den traditionella ridningen. Jag fick en stor, fin fux som jag bekantade mig med. På väg upp på fjället berättade vår guide att den häst som jag red var 30 år gammal men det märktes då rakt inte.

När alla kände sig redo så satt vi upp på hästarna. Så snart jag satt ner i sadeln så kom ett leende i mitt ansikte och det var kvar prick precis hela kvällen. Vi red ut genom hästhagen till en skogsbilväg som ledde upp mot fjället. Det var samma skogsbilväg som jag skidade tidigt i vintras. På en vändplan slutade skogsbilvägen och istället red vi längs en slingrig stig i skogen. Snart började naturen att skifta karaktär, vi vara nära fjället och plötsligt red vi ut bland ljung och fjällbjörkar. 

IMG_2189

Vår guide Camilla sa till oss att sprida ut oss på fjället för att spara på naturen och jag var inte sen att lyssna på henne. Jag älskar när jag får hitta egna vägar tillsammans med den häst som jag rider. Att sitta på en hästrygg på fjället och välja var vi ska gå är en sån maxad frihetskänsla. Den är beroendeframkallande och svår att förklara.

Efter en stund var vi framme vid kvällens lägerplats på Oxsjövålen med utsikt mot fjällkedjan. Hästarna fick vila vid varsin fjällbjörk. Vi njöt av utsikten och konstaterade nöjt att solnedgången var på gång. Camilla gjorde upp en eld för att koka kaffe och te till oss. Camilla bjöd på hembakade bullar och livet kändes oförskämt bra. Hon trollade även fram en liten flaska bubbel till Sara för att fira henne. Lyx och äventyr, ja det kan verkligen gå hand i hand. IMG_2146

IMG_2152

IMG_2157

IMG_2159

Precis som en välregisserad film började himlens skådespel just efter vi hade fikat klart och elden brunnit ut. Hästarna väntade på oss vid träden och bakom hästarna lyste solen stark bland fjälltopparna. Det var som om fjällen visade upp sig från sin allra vackraste sida. Där och då, var min känsla så otroligt starkt, vi är så otroligt lyckligt lottade som har naturen med alla dess upplevelser bara runt knuten. Jag satt upp på min häst och från hästryggen var det om än vackrare. Frihetskänsla de luxe!

IMG_2171

IMG_2182

IMG_2186
IMG_2192

Så började vi rida ned längs fjället, i skenet av solnedgången. Precis som i en cowboyfilm så red vi bort mot solnedgången och kvällen hade inte kunnat vara bättre. Det var precis den här upplevelsen som Katta och jag hade i tanke när vi gav den till Sara i våras. Det kändes lyxigt och ofattbart att vi prickade just den här kvällen för ja, den var verkligen magisk.

IMG_2196

Längtan till tältnätter och fjälläventyr. 

Rätt som det är omfamnas jag av en enorm längtan till olika platser eller upplevelser. Det kan vara allt från USA-längtan till enkla upplevelser i närområdet. Längtan känns tydligt och starkt.

Just ikväll överväldigades jag av en längtan efter fjälläventyr med tältnätter. Jag är medveten om att jag nyss tillbringade flera nätter i tält när jag firade midsommar i skärgården men oaktat det så är jag supersugen på att sova i tält. Jag vet inte vad som triggade längtan. Kanske var det att jag fick mersmak när jag var i skärgården eller kanske var det behovet av vidderna som kickade igång suget efter ett flerdagars fjälläventyr. Eller så var det kvällens tapasmiddag med goda ostar och charkuterier som påminde om hur lyxigt jag brukar ordna det på tältturerna. Mest troligt är det en kombination av flera saker. 

Jag tror det är dags att börja planera för en riktigt fjälltur, det var på tok för länge sedan. En sån där fjälltur som innehåller vackra vyer, goda samtal, lugn, energi och lite lyx. En riktigt härlig fjälltur som sätter sig i minnet och som en kan tänka tillbaka på med glädje. Undrar var jag ska vandra den här gången? 

Dromskåran, ett enkelt lördagsäventyr.

Ofta består livet av en hel del olika saker som tillsammans skapar ett komplext livspussel. Komplexitet är utmanande, utvecklande och bra. Hur mycket jag än gillar utmaningar och utveckling behöver jag ibland förenkla saker och ting. Det som då ligger närmast till hands är att göra enkla, energigivande äventyr eller upplevelser. Minimal planering och packning men maximal upplevelse. Exakt vad jag behöver just nu och det var därför som jag förenklade dagens fjälltur till max.

Tidigare i veckan hade jag och en kompis bestämt att vi skulle dra till fjälls. Vår första tanke var Skäckerfjällen, det orörda fjällområdet som ligger flera timmar bort. I torsdags insåg vi båda att det kändes för långt för en dagstur. Jag gav tre olika förslag på andra turer, alla rätt nära Östersund. Igår var en energikrävande dag och när jag kom hem hade jag noll energi. Struntade i att handla matsäck till idag och överlät till min kompis att bestämma var vi skulle åka. Sen hoppade jag i säng med en bok och tänkte att matsäcken gick att handla på ett bageri på väg till fjälls.

I morse när jag vaknade kände jag att jag gjorde helt rätt igår när jag valde bort att tokplanera lördagen. Min kompis hade valt en fjälltur som passade mig perfekt och som var alldeles lagom en dag som denna. Efter jag handlat mina mackor på bageriet åkte vi till Höglekardalen och parkerade bilen nedanför Drommen. Via myr, fjällbjörksskog och en fjällbäck letade vi oss upp till Dromskåran. En mäktig isälvskanjon som bildades i slutet av istiden. Dromskåran är karg, stenig, hård och helt fantastisk. Att gå där gör att jag känner mig liten, naturen är storslagen och den vanliga världen helt bortkopplad.

Idag var en sån där enkel dag med en mäktig naturupplevelse som finns väldigt nära. En dag som matchade det som jag behövde just idag. Mackorna då? Jo då, smörgåsar från bageri är minst lika bra som hemfixade mackor, det ska jag komma ihåg till en annan gång.

Klart bra dag!

Södra Sverige visar upp vårbilder och i Östersund cyklas det för fullt runt om på alla stigar som tinat fram. I vissa fjäll ligger det fortfarande snö. Det var just snön och fjällen som lockade den här helgen när jag besökte Ramundberget. Mitt fjällsällskap hade kollat med säkra källor som berättat att fjället var vintrigt och fint, det skulle finnas mycket snö kvar på kalfjället. Så, i lördagsmorse körde vi till Ramundberget för en skidtur på vårsnön.

Vår tanke var att skida upp på Mittådalsklumpen och då skulle vi utgå från parkeringen vid skidspårcentralen i Ramundberget. Den ligger precis bredvid husvagnsparkering och där höll flera personer på att göra klart sina husvagnar från vintersäsongen. Parkeringen var en stor grusplan och jag var faktiskt rätt tveksam till om det verkligen skulle gå skida på fjället. Rätt länge funderade jag på att börja turen i löpardojorna men i sista sekund bytte jag till pjäxorna, ett val som visade sig vara helt rätt eftersom vi kunde börja skida några hundra meter från parkeringsplatsen. 

Ramundberget och Bruksvallarna är kända för sina många välpreparerade längdspår och det tackade jag speciellt för igår. Det fanns fortfarande mycket snö på den led som i vanliga fall är längdspåret upp mot Mittådalskläppen och det underlättade gårdagens fjälltur mycket. Istället för att vandra i skidpjäxorna kunde vi nyttja skidorna mest hela tiden upp på fjället. Uppe på kalfjället fanns det mängder av snö kvar. Här och var syntes spår från andra skidåkare, främst skejtspår som ledde rakt ut i obanad terräng.

Målet för dagen var en topptur upp på Mittådalskläppen. Med Mittådalskläppen i sikte vek vi av från kryssleden och skidade genom fjällbjörksskogen. En stund senare nådde vi en dal med massa små bäckraviner och härliga sluttningar som var som gjorda för en lunchpaus. Någonstans bland fjällbjörkarna gjorde sig mina fötter påminda genom att påtala att jag nog valt fel strumpor. För varje skidsteg blev skavsåret tydligare och tydligare. Framme vid lunchstället kollade jag in dom och insåg att även med skavsårsplåster skulle toppturen inte bli bra för mina fötter. Så, valet var rätt enkelt, jag stannade i dalen medan mitt sällskap stack upp på toppen. Ett val som jag var mycket nöjd med. 

Under tiden som mitt fjällsällskap gjorde sin topptur passade jag på att bara ha det bra, bland snö och ljunghed. Fjället växlar mellan vinter och vår, i sänkan låg snön djup och på platån var marken helt varm från solen. Länge låg jag raklång på den framtinade marken utan att frysa, det var snarare tvärtom, att jag kände hur marken värmde. En stund av att bara vara, låta tankarna vandra och njuta av naturen. Då och då hördes en ripa eller isflak som släppte taget i fjällbäcken. Ibland ven vinden hårt för att sedan helt tystna. Jag reflekterade på att fast det fanns ljud under min ensamma stund så kändes det som att det var helt tyst. En tystnad som är fullkomligt närvarande och otroligt rofylld. 

Efter det att mitt sällskap gjort sin topptur möttes vi åter upp i dalsänkan för en fikastund. Solen lyste så där starkt som den bara gör en riktigt fin vårvinterdag. Dagen gick mot eftermiddag och när molnen dök upp knäppte vi på oss skidorna för att skida tillbaka till byn. På kalfjället bar snön fortfarande och långt bort såg jag någon som skejtade upp på fjället. När nedförsbackarna började plockades stighudarna av skidorna och då började en kort njutförsåkning. Skidorna skar lätt igenom den slushiga snön och det var löjligt roligt att kryssa mellan fjällbjörkarna. En kort stund senare dök det snart borttinade skidspåret upp. Där blev det lite mer utmanande att svänga eftersom det bitvis bara fanns en smal strimma snö. På två ställen fick vi plocka av oss skidorna men förutom det gick det att skida hela vägen tillbaka. Den 14 maj, 2016!

Igår var en sån där dag som går rakt in på pluskontot och som stannar länge i minnet. Jag lyckades inte göra den tänkta toppturen men vet ni, det gör inget. Topptur eller inte, jag var ute på fjället hela dagen och det är värt otroligt mycket. En klart bra dag!

Var rädd om naturen, den ska hålla länge.

När jag flyttade tillbaka till Jämtland för ganska många år sedan tog även friluftsintresset ny fart och då framför allt fjällaktiviteter. Då, för många år sedan, kunde jag känna mig rätt ensam på fjället. Det var inte så många andra fjällfarare, oavsett om det var barmarkssäsong eller vintersäsong. Det har förändrats. På bara några år har fjällturismen ökat rejält och aktiviteterna som besökarna tar sig an är mer än utförsåkning och den traditionella fjällvandringen.

Jag tycker att det är positivt att fler och fler hittar till naturen och till fjällen eftersom vi har ett sånt otroligt vackert land där naturupplevelserna är många. I Sverige har vi det renaste vatten som finns och en värdefull förmån genom att vi har allemansrätten. Kortfattat innebär den att det är lagstiftat att alla ska ha tillgång till naturen. Det är en riktigt förmånlig lag och jag tycker att det är viktigt att göra vad vi kan för att behålla den eftersom den är rätt unik. 

Att fler människor hittar ut till naturen och framför allt till fjällen innebär också en större påfrestning för den känsliga fjällvärlden och djuren som har fjället som sitt hem. Det är viktigt att vi som vistas där förstår att vi är gäster där och att vi inte bara har rättigheter utan även skyldigheter. Naturvårdsverket har sammanfattat allemansrätten med orden ”Inte störa – inte förstöra”. Så enkelt är det.

Jag kan bli något av en argbigga när jag är ute i naturen och ser hur vårdslöst vi far fram med vårt värdefulla arv, vår svenska natur. Hur svårt är det att ta med sig sitt skräp hem? Oavsett om det är i pisten, på stranden eller på fjället. Uppenbarligen orkade man bära det med sig i början av sitt äventyr men någonstans på vägen tyckte man att det var en god idé att lämna det ute i det fria. En logik som jag aldrig kommer att förstå. Det är som att vi inte förstår hur lång tid det tar för naturen att bryta ned saker som inte är naturliga. Längs Forsaleden finns det upplysande skyltar om hur lång tid det tar för olika föremål att förmultna. Väldigt lärorikt och förhoppningsvis tänker gästerna till innan man slänger saker vind för våg efter det att man läst skyltarna.

En av anledningarna till att jag började spåna på det här inlägget var att en artikel i den lokala tidningen om att Jämtlands läns Länsstyrelse beslutat om tillträdesförbud på Pyramiderna i Vålådalen. Pyramiderna är grusformationer som ser ut som pyramider och som har stått ute i fjällmarken sedan urminnestider. Pyramiderna är ett magnifikt naturfenomen och ett arv att vara rädd om. Tyvärr har fjällgäster farit ovarsamt fram med Pyramiderna och därför har Länsstyrelsen beslutat att om tillträdesförbud för att låta Pyramiderna återhämta sig. Ett bra beslut och jag hoppas att det efterföljs. 

Jag vet att jag låter som häxan surtant i mitt inlägg och att vissa saker kanske är självklara men tyvärr är det inte så. Gång efter gång ser jag spår efter hur vi människor är oaktsamma och respektlösa mot naturen, det gör mig otroligt frustrerad och förbannad. Jag skulle kunna göra en lång lista på hur mycket knasigt som jag sett genom åren men det skippar jag utan avslutar med en uppmaning:  Snälla ni som är ute i naturen, behandla vårt vackra Sverige med respekt och ta hand om det som ett hem.20120622_221016

Mäktiga Helags.

Förra helgen var det säsongsavslutning på STFs fjällstugor och fjällstationer. Ett av mina mål med vårvintern var att bo över i på någon av fjällstationerna eller fjällstugorna. Eftersom det varit en del flackande så har jag inte hunnit med det tidigare i år men förra helgen passade bra och jag bokade in en övernattning på Helags Fjällstation.

image

image

Tidigt på lördagmorgon fixades matsäck och sedan stuvade jag och miniäventyraren in oss i den lilla blå bilen. Efter några timmars bilkörning var vi framme i Kläppen, vid vägs ände och vid fjällets fot. Kläppen ligger cirka 6 kilometer från Ljungdalen och det är en bra utgångspunkt när man ska gå till Helagsstugorna. Man kan också börja vid Torkilstöten men det har jag aldrig gjort så jag vet inte vilken utgångsplats som är bäst. En sak som är himla bra med en skidtur eller vandring till Helags är att man är på fjället ganska direkt. Man behöver bara skida eller vandra en kort stund tills dess att man är omgiven av fjällvyerna.

Lördagens skidtur till Helagsstugorna gick över Kesusjön för att därefter följa kryssleden över det snötäckta landskapet. Längre fram på leden syntes andra fjällfarare men vi var förvånadsvärt ensamma på fjället. Inte mig emot eftersom jag trivs när det är lugnt och stilla på fjället. Vill jag ha folksamlingar så finns det andra platser att åka till. Skidturen upp till Helags gick i sakta mak, med fikapaus vid en fjällbjörk och många fotograferingsstopp. Vyerna är storslagna och den bästa är nog när Helagsmassivet visar upp sig. Få fjäll i Jämtland och Härjedalen är lika mäktiga som Helags, framför allt vintertid. Om man ska ha en lista på fjäll att besöka bör Helags finnas högt upp på den listan.

image

image

När vi kom fram till Helagsstugorna möttes vi av serviceinriktad personal som var lite vemodiga att det var säsongens sista helg. Jag kan förstå det, Helags visade upp sig från sin allra bästa sida. Fjällstationen låg inbäddad i vit härlig snö och solen sken från en klarblå himmel. Vårvintern när den är som bäst.

image

Fotokred:TW

image

Fotokred:TW

image

Fotokred:TW

Oftast när jag övernattar på fjällstationer har jag med mig middagsmat men köper frukosten. Jag tycker att det är lite svårt att ta med bra frukost och dessutom har fjällstationerna väldigt goda frukostar så den betalar jag gärna för. Lite lyx kan man alltid unna sig. Söndagsfrukosten var riktigt, riktigt bra och vi unnade oss att njuta av den länge. En skön start på en fin aprildag.

image

Skidturen tillbaka till Kläppen blev lika fin som lördagens tur. Jag brukar försöka göra rundor när jag är på fjället men den här gången blev det samma led båda dagarna. Det gjorde inget eftersom det blir nya vyer i alla fall och även om man sett vyn dagen innan så gjorde det inget, fjället är lika vackert oavsett hur många gånger innan jag sett det!

image

image

Söndagens lunch avnjöts i en solgrop som vi spanat in dagen innan. Någon hade byggt en riktigt bra solgrop och den passade vi på att låna. Solgropen var perfekt byggd, vi satt länge i den och njöt av solens försiktiga strålar som började titta fram mellan molnen.

image

Den sista biten från sjön till parkering gick riktigt långsamt eftersom jag kände att jag hade svårt att slita mig från vårvinterfjället. Snön låg fluffig i bland fjällbjörkarna, leden packad med snö och solen värmde.

image

image

Avslutningshelg….nej, jag kände mig inte alls redo att lämna vårvintern eller fjället. Det har gått på tok för fort och jag vill uppleva fler dagar som förra helgen, jag har inte fått nog än!

Ut på tur, aldrig sur!

Jag har ännu inte skrivit någon fysisk lista på utflyktsmål eller önskeupplevelser men det innebär inte att det inte finns någon. Istället för en lista på papper finns listan för tillfället i mitt huvud och den byggs på dag för dag. Det finns otroligt många platser och upplevelser som jag vill upptäcka. Jag funderar starkt på om jag borde sätta listan på pränt för att tydligare se det jag har att välja mellan men det bär mig lite emot, då känns det som att det blir ett krav och en ”bocka-av”grej. Hmm, det finns fördelar och nackdelarna med båda varianterna och jag tror att jag kanske ska omvärdera mitt val att bara ha en lista i huvudet. Vem vet, det kanske passar mig perfekt att ha en handskriven lista?

Hur som helst, länge har Hållfjällets fjällstation funnits bland mina utflyktsmål. Hållfjällets fjällstation är en privatägd fjällstation som byggdes på 40-talet och mycket av det gamla har behållits genom åren. Jag har varit dit på sommaren i samband med att jag var funktionär på AXA Fjällmaraton och det som slog mig då var att fjällstationen ligger väldigt vackert mitt ute på fjället. Att det dessutom inte finns någon vanlig elektricitet gör stället ännu lite mysigare. När jag var dit i somras var fjällstationen stängd och redan då bestämde jag mig för att jag skulle skida dit när den var öppet under vintersäsongen.

I söndags fanns det möjlighet att ta en tur på mina turskidor. Mitt sällskap överlät valet av utflyktsmål till mig och jag valde snabbt Hållfjällets fjällstation. Kruxet var att jag inte gjort tillräckligt bra efterforskningar gällande vägval och det visade sig senare påverka hur turen blev. För att komma till fjällstationen kan man antingen utgå från Ottsjö eller från Edsåsdalen. Från Ottsjö är det mer öppet och det innebär att turen blir mer väderutsatt medan turen från Edsåsdalen bitvis är genom skogen, det är mer skyddat från vind. Med den utgångspunkten valde vi att utgå från Edsåsdalen.

Under första delen av turen kändes vägvalet rätt eftersom skogen skyddade oss från den annalkande vinden. Men så fort vi hade gjort delen i skogen insåg vi att vi nog var ensamma om att skida från Edsåsdalen eftersom det inte fanns ett enda skidspår att följa. Jag kan ha gnällt om att det inte finns någon snö i år men tro mig, på kalfjället finns det snö och det blev till att spåra sig fram. Att spåra i mjuk, fluffig snö går långsammare än att skida fram på en välpistad led. Vi startade sent på dagen, skidåkningen tog längre tid än tänkt och flurvädret drog in bland fjälltopparna. När jag blickade bakåt mot Edsåsdalen och Renfjället var himlen mörk likt den är vid åskoväder. Jag fick erkänna att det hade varit smartare att utgå från Ottsjö där det sannolikt hade varit pistat och dessutom 3 kilometer kortare till fjällstationen.

När vi förstod att vi inte skulle hinna fram innan stängningsdags bestämde vi oss helt enkelt för att vända tillbaka mot Edsåsdalen. Vi hade tänkt äta lunch på fjällstationen eftersom deras trattkantarellsoppa är vida känd i Södra Årefjällen men som tur var hade jag i sista minuten slängt ned några mackor i ryggsäcken. Man vet aldrig när man behöver lite extra energi. Istället för lyxlunch på fjällstationen blev det en enkel fika i ett vindskydd och det var minst lika bra.

När jag kom hem på kvällen funderade jag lite på dagen. Borde jag vara besviken på att vi inte hann skida upp till Hållfjället? Borde jag vara frustrerad över att jag valde Edsåsdalen som utgångspunkt istället för Ottsjö? Borde jag ha dåligt samvete gentemot mitt fjällsällskap för att det blev en kortare tur än tänkt? Och det svar som jag kommer fram till är ett tydligt nej, det finns ingen anledning till besvikelse, frustration eller dåligt samvete. Alla tillfällen ute på fjället är bra tillfällen, oavsett väder. Gårdagen var bra på alla sätt och vis, en riktigt kvalitativ dag fylld med energi och kloka tankar. Ut på tur, aldrig sur!

SONY DSC