Grusvägen till Älvdalen.

Förra onsdagen packade jag in mina saker i min lilla blå bil för att ge mig ut på road trip till södra Sverige. Den första dagen kom jag inte så långt utan mellanlandade i stugan i Björnrike innan jag begav mig vidare. I några veckor har jag klurat på vägval och funderat på vad som blivit bäst. Även om tanke var att resan skulle vara så spontan som möjligt så kändes det bra att ha en grundriktning på färden, mest för att faktiskt komma söderut och inte hamna helt tokigt. På fredagsmorgonen när jag gjort min matsäck tittade jag återigen på den stora vägkartan och bestämde mig för att köra mot Sveg för att därefter vika av mot Lillhärdal och på så vis komma in i Dalarna. Den ”vanliga” vägen från Jämtland till Mora är annars E45 men den har jag redan kört många gånger och valde därför bort den.

Med matsäck i bilen och kartan på sätet bredvid så vinkade jag hej då till stugfolket och startade resan söderut. När jag kom ut på den riktiga vägen smög ett glädjerus och en förväntan på mig, att jag äntligen var på väg. På väg på road trip, helt ensam, utan krav eller förväntningar men med stora möjligheter att få uppleva Sverige på ett sätt som jag inte gjort på väldigt länge.

I Sveg märktes att semestrarna inte är slut och det var kö för att få tanka på bensinmacken så jag körde vidare. Husvagnar, långtradare och husbilar trängdes i korsningen med oss vanliga bilister men så snart jag svängt av E45:an blev jag ensam på vägen. Det verkade bara vara jag som skulle köra mot Lillhärdal och helt plötsligt kändes det ganska ensligt längs vägen men det var inget alls gentemot vad jag skulle känna om ett tag.

SONY DSC

SONY DSC

Utsikten längs den slingriga vägen varierade, det var vackra sjöutsikter, kalhyggen och en hel del skog. Rätt snabbt var jag framme i Lillhärdal och där var det dags för vägval. Jag kunde välja mellan att köra via Särna eller en kortare väg tvärs genom den djupa skogen i Dalarna. Jag valde den senare, den mindre och krokigare vägen. Om jag hade känt mig ensam längs Lillhärdalsvägen så var det inget mot vad jag nu kände mig. Jag mötte inte en enda bil tills dess att jag var nån mil från Älvdalen. Ganska snart förstod jag varför jag var den enda som valt den här vägen, det var ombyggnation av vägen. Grus, grus, grus och stora stenar var det som jag omgavs av under ett par timmar och bara då och då fanns det korta sträckor på fin asfalt. Mer än en gång ångrade jag mitt vägval men det var samtidigt så himla vackert och ensligt att jag inte ångrade mitt vägval för en sekund.

SONY DSC

SONY DSC

Jag stannade titt som tätt och njöt av den fina naturen och ödsligheten. En informationstavla berättade för mig att jag var i Dalarnas vildmark där både björn och varg huserade. Jag såg flera stigar som jag vill vandra någon gång när jag har sällskap. Dalarna är ett landskap som jag ser fram emot att utforska framöver, jag tror att det finns mycket fint att upptäcka där.

En av mina tankar med min resa var att svänga in på små fäbodar eller hembygdsgårdar för att fika eller handla mathantverk. Eftersom det är svårt att veta hur ofta dessa dyker upp hade jag för säkerhets skull packat matsäck. I fredags var jag glad för det eftersom fikaställena lyste med sin frånvaro. Men det gjorde inget utan istället valde jag platser för fikapauser med omsorg. Min lunch åt jag vid en ån medan gofikat avnjöts med utsikt över Dalälven. Just den här delen av dagen var jag supernöjd med, det är verkligen härligt att kunna välja var en pausar och njuta av vackra vyer.

SONY DSC

SONY DSC

Efter några timmar knagglig grusväg i Dalarnas vildmark var jag framme i Älvdalen och vägen till Mora. Trafiken tätnade, milen rullade på och plötsligt var jag framme i Mora. Det märktes att Mora är en populär semesterort, mängder av turistbussar och husbilarna var återigen många. Jag valde medvetet bort att strosa i Mora utan körde vidare söderut. Vid fikapausen innan Mora hade jag tittat på kartan och bestämt mig för att köra den södra sidan av Siljan mot Leksand. Avfarten för den vägen skulle vara strax efter Mora så döm av min förvåning när jag helt plötsligt insåg att jag var i Vansbro och helt missat Siljansvägen. Istället för en biltur läns Siljan med många chanser till olika utflyktsmål bjöds jag på skog och en och annan glimt av Vanån. Strax efter att jag förstått att jag missat Siljan, Kopparberg och Grängesberg så kände jag mig ganska besviken och dippade lite i motivation. Just där och då blev jag ganska sur och det höll tyvärr i sig ett bra tag. Dessutom blev eftermiddagens fortsatta val inte heller helt rätt men om det berättar jag en annan dag.

SONY DSC

Annonser

2 tankar om “Grusvägen till Älvdalen.

  1. Förstår att det känns surt längs vägen, det kan vara så svårt att vända humöret efter en irriterande miss. Men jag hoppas du får kompensation längs vägen!
    Synd på vandrarhemmet, det hade verkligen kunnat vara urmysigt ju!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s