I tid till…

…första advent börjar det sakta men säkert se ut som vinter utomhus. Det känns lite konstigt att säga att jag är kluven till att det börjat snöa men jag har inte riktigt åkt färdigt på långfärdsskridskorna än. Undra om det är för mycket begärt att isarna kan vara snöfria och resten av marken täcks med härlig vit snö?

Idag var jag med på ett litet annat sätt att fira att det snart är adventstider. Tre tjejer som springer en hel del hade ordnat något som kallas för Adventståget. I morse klockan 07.00 möttes ett stort antal morgonpigga personer med mycket spring i benen vid Campus och därefter bar det iväg runt Brunfloviken. Den totala sträckan på löpturen Adventståget var ett maraton men man bestämde själv hur långt man sprang. Det fanns ett antal fika/rastställen efter vägen där man kunde ansluta. Jag håller fortfarande på att jobba upp mig i distans så jag valde att vara med på den sista sträckan.

Här kommer Adventståget.

Här kommer Adventståget.

Den sista delen av banan var 7.7 km och alldeles lagom för mig. Nästa år får jag se vilken sträcka det blir men ett som är säkert är att det inte blir hela sträckan. Jag tror inte att jag vare sig vill eller är redo för en så pass lång distans ännu. Jag tycker att tjejerna som fixat Adventståget hade gjort ett grymt bra jobb. Det var runt 70 deltagare och det var 10 stycken som sprang sin första maraton någonsin, häftigt! Alla deltagarna bidrog med matnyttigt, dryck och annan energi till de olika fikastoppen. En mycket bra idé att göra på det viset för då blir det inte lika mycket att göra för enskilda personer. Precis som vanligt, det går oftast enklare när man hjälps åt.

Jag är nöjd med min insats idag och Jämtland bjöd på en fin sista november. Nu ska det bli spännande att se vilka äventyr som december har laddat upp med!

Annonser

Jag trodde aldrig…

…att jag skulle säga att Tjurruset inte var lika jobbigt som jag trodde och att jag är lite besviken på banan i sig. Tjurruset har länge varit ett lopp som jag velat genomföra men tyvärr varit för otränad för. I år var det dock dags att utmana mig själv och således sprang jag loppet igår.

image

Herrarnas start.

Anledningen till att jag sneglat på just det här loppet är att Tjurruset är känt för att vara superjobbigt,smustigt,obanat och en massa oväntade hinder. Att springa ett vanligt terränglopp har aldrig tilltalat mig utan jag vill få bli lite smutsig och göra saker utöver det vanliga springandet.

I fredags kom banbeskrivningen ut på hemsidan. En vän rekommenderade att jag inte skulle läsa den och en annan vän ansåg att jag borde läsa den för att mentalt förbereda mig. Förslaget från vän nummer 2 vann och jag läste med skräckblandad förtjusning igenom informationen. Arrangörerna utlovade sjö, kuperat, lera, sand och bäverdamm. Den beskrivningen gjorde mig inte speciellt lugn men tillsammans med vännerna konsterade jag att banan knappast kunde vara mer kuperad än Åre Trail. Frågan var bara om resten av banan kunde vara jobbigare än Åre Trail.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös när vi anlände till Tullinge flygfält på lördag förmiddag. Tjurruset är ju trots allt känt för att vara grymt jobbigt. Väl på plats fanns det inte så mycket att välja på än att värma upp och ställa sig i startfållan. Att backa ur är som bekant inget alternativ…

Det blir ingen recension av hela loppet men en del av banan vill jag självklart berätta om. Första kilometerna var klassad som flack med mycket gyttja. På något magiskt vis måste jag ha missat all gyttja, såvida de inte syftade på den torra åkern som vi sprang över! Den första rejäla utmaningen var när banan helt plötsligt gick ut i en sjö och det resulterade i att vi fick vada i midjehögt vatten. Aningen, aningen kallt och jag som inte ens badar på sommaren. Väl uppe ur sjön var benen iskalla och det var tur att nästa utmaning var en slalombacke som gjorde att jag fick upp värmen igen.
Tyvärr blev nästa del av loppet tråkigare eftersom det blev mycket grusvägar innan det blev utmanande hinder igen. Självklart dök det upp mindre hinder efter vägen men tyvärr,jag tycker inte att meterlånga diken är någon större utmaning efter förra helgens myrlöpning. Arrangörerna hade dock hittat ett stort sandtag där vi fick springa några hundra meter uppför i sand. I slutet av backen dök mjölksyran upp som ett brev på posten. Väl uppe var det skönt att få fast mark under fötterna men strax efteråt dök det upp ännu mer sand så mjölksyran dök upp igen.

Kilometrarna hade tickat på och det var bara en kort bit kvar till mål. Vid det här laget var jag högst förundrad över att jag fortfarande var förhållandvis ren. Förundrad och aningen besviken på den uteblivna smutsen. Det dröjde dock inte speciellt länge innan dagens största och gyttjgaste hinder dök upp. Några hundra meter innan mål fanns det en stor bäverdamm som var fylld med iskallt vatten,gyttja och nedfällda träd. Det fanns inga andra alternativ än att hoppa i för att vada igenom dammen. Jag är glad att jag badat isvak tidigare eftersom jag visste hur kroppen reagerade på en hastig nedkylning av iskallt vatten. Givetvis var känslan densamma, kroppen fick en chock och det var svårt att andas normalt men det gick över ganska snabbt. Efter det var det bara att jobba vidare i dagens roligaste hinder. Titt som tätt försvann botten och innan jag kom upp ur dammen var jag täckt från topp till tå med lerigt vatten. Grymt roligt! Väl uppe var det bara att skaka igång benen igen och springa vidare in i mål några hundra meter bort.

image

Först ett litet kryphinder innan spruten in i mål.

Känslan i mål var tudelad. Det var skönt att jag genomfört loppet men samtidigt var jag besviken på att det inte var mer obanad terräng med kärvare hinder. Jag hade nog högre förväntningar på själva banan och i dagsläget är jag osäker om jag anmäler mig nästa år. Min tid var helt ok med tanke på att jag uppenbarligen lämnat mitt pannben hemma. Jag får ta och träna upp det mer tills nästa år. Någon som har några effektiva tips på pannbensträning?!

image

Väl i mål var jag rejält smutsig men det syns tyvärr inte på kortet.

image

Grymma skor gav en hyfsad tid och en medalj.

Av princip tycker…

…jag att det är smått otroligt att kanelbullen har en helt egen dag. Trots detta kunde jag inte låta bli att fira kanelbullens dag genom att ta en fika på ett av Stockholms bästa fik,Vetekatten. Deras bullar är riktigt bra men bästa bullarna i stan hittar man nog på 7-11.

I helgen är det dags för mig att genomföra årets mest fysiska utmaning i form av Tjurruset. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot morgondagens lopp. Enligt arrangörerna är det mer grus och kuperat än föregående år. Tusan också,hade hellre haft lera och vatten än just grus. Backar är inte direkt min starkaste sida men loppet kan knappast bli mer kuperat än förra helgens bana i Åre. Lördagens lopp blir spännande,jobbigt,smustigt och säkert väldigt roligt!

Det här blev ett aningen kort och osammanhängande inlägg. För tllfället har jag svårt att fokusera på skrivandet fullt ut och därför blir det lite färre och kortare inlägg. Tids nog hittar jag tillbaka till bloggflowet med utförligare texter och fler bilder. Givetvis hade jag kunnat arrangera en snygg kanelbullsbild från Vetekatten men där gick gränsen för hur mycket jag ville stödja kanelbullens dag. Någon hejd på hysterin får det allt vara!

Vid målgången på…

…Åre Trail väntade mina två tålmodiga vänner Elin och Maria trots att de hade kommit i mål betydligt snabbare än vad jag hade gjort. Förra årets motsvarighet till Åre Trail, Salomon Trail Tour var det första lopp som jag sprungit i vuxen ålder. Under många år har jag undvikit löpträning eftersom jag trott att jag inte gillade att springa. Efter ett år med PTn så tycker jag att det är riktigt roligt att springa och framför allt om jag springer i terräng som fjäll eller skog. Ett grisjobbigt backpass kan också var skoj!

Snabbast, snabb och lite långsammare :)

Snabbast, snabb och lite långsammare 🙂

Nu var det inte löpträning som jag skulle skriva om, det var ju lördagens lopp jag ville berätta om så att jag kan lägga upp några bilder från loppet. Som jag nyss skrev sprang jag ett lopp i fjol när vi var uppe på Höstmarknadshelgen men då valde jag den korta varianten, endast 4 km. Min spontana reaktion efter det loppet var att det var på tok för kort och att jag skulle springa 10 km nästa gång. Sagt och gjort, det blev att jag anmälde mig till lördagens lopp som jag trodde var 10 km.

När jag läste igenom informationen om loppet insåg jag att det inte alls var 10 km utan 10.8 km. Jag var inte helt nöjd när jag insåg att det var 800 meter längre än jag trodde. 800 meter är inte superlångt men det kändes helt plötsligt lite mer motigt än vad jag hade hoppats på. Att dra sig ur var dock aldrig ett alternativ eftersom jag inte hade någon som helst giltig anledning och vare sig Elin eller Maria hade tolererat det. Det var alltså bara att bita ihop och bege sig till starten för ett av de tuffare lopp som jag gjort. Maria har skrivit en utförlig redogörelse på sin blogg om loppet och jag länkar dit istället för att skriva om banan igen. Min upplevelse var lite annorlunda än Marias men banan var den samma.

Våra skor och ben var rejält smutsiga efter loppet. Precis som sig bör efter en stund på fjället.

Våra skor och ben var rejält smutsiga efter loppet. Precis som sig bör efter en stund på fjället.

Min spontana reaktion efter årets lopp var att det var sjukt tungt uppför, att jag var missnöjd med min tid men att det är förbaskat skoj att springa utför stigarna på fjället. Sällan har jag svurit så mycket på en löptur och sällan har det varit så omväxlande miljöer, underlag och vyer. Det är dock märkligt att jag fokuserade på min tid och kände mig missnöjd med den eftersom jag bestämt mig för att inte jaga tider utan springa för upplevelsens skull. En annan känsla som dök upp efter loppet var att det kändes som jag hade sprungit hur långt som helst. Förklaringen till den känslan kom lite senare när arrangörerna berättade att bansträckningen blev längre än tänkt, närmare bestämt 11.5 kilometer. Inte direkt 10 km som jag hade anmält mig till!

Jag bjuder på en mindre smickrande bild som får illustrera den första känslan efter loppet.

Jag bjuder på en mindre smickrande bild som får illustrera den första känslan efter loppet.

Jag var ett litet åskmoln och aningen sur precis när jag gick i mål. Det var dock svårt att vara sur när mina vänner läxade upp mig och satte min insats i perspektiv. Givetvis hade de rätt, jag hade inte tränat på det vis som krävs för ett lopp som detta och jag borde vara nöjd med att jag genomfört loppet. Efter en varm dusch, lite mat i magen och någon timmes distans till loppet försvann även åskmolnet. Jag kände mig ganska nöjd med förmiddagens insats,11.5 kilometer i fjällterräng, ett sånt långt lopp har jag aldrig sprungit tidigare!

Målgång efter 11.5 km, klart att jag ska vara lite nöjd!

Målgång efter 11.5 km, klart att jag ska vara lite nöjd!

Framemot mot…

…eftermiddag började Åre att bli sitt vanliga jag när det är höstmarknad. Sol och mycket folk.
Morgonen var inte alls lika mysig som vanligt eftersom det vankades löpartävling på fjället. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag anmälde mig till loppet och jag kan inte ens skylla på någon annan än mig själv!
Förvisso var det rätt roligt att springa på blötmyrarna och det var fina vyer när jag kommit upp för den första kärva stigningen. Det är dessutom sjukt spännande och skoj att springa utför de smala stigarna tillbaka ned mot byn. Dagens enda vurpa lyckades jag göra på en myr istället för nedförsbackarna. Helt klart smartare att ramla där än i utförslöpet eftersom jag landade ganska mjukt även om jag blev rejält smutsig.
Tids nog kommer det bilder på hur jag såg ut efter loppet! Tids nog kanske jag också anmäler mig till någon fler tävling men då ska det vara i den här typen av terräng och ha smutsgaranti 🙂
image

Nu ska jag…

…bara lära mig att slappna av lite, få till det rätta gunget så kommer jag snart vara lika grym på att dansa som Beyoncé. Kvällens timme av hip-hop gick sanslöst fort och det var superskoj. Jag hade gärna fortsatt någon timme till eftersom jag ville lära mig mer moves till den grymma musiken. Innan nästa veckas lektion behöver jag tjuvträna lite och även hitta lite sköna kläder, baggystyle. Hip-hop är mycket attityd, det gäller att ha rätt stil på kläderna. If you look good, you play good!

Just ja, har jag skrivit att sån här dans är långt, långt utanför min trygga box?! Dansen kommer dessutom ta mig ännu längre utanför boxen än vad som känns helt komfortabelt….

Exakt noll…

…personer finns det i min bekantskapskrets som kan meka med bilar. Det hade underlättat om jag i alla fall kände någon som kunde berätta för mig vad det är för fel på min bil. Jag tror inte att det är normalt att den hostar å har sig eller stannar i små uppförsbackar med ett stort avgasmoln bakom sig. Det är bara att bita i det sura äpplet, lämna in den på verkstad och hoppas att den går att laga. Tills dess får jag hitta andra färdmedel för mina äventyrsturer. Jag får säga som Elin sa efter hon varit med när bilen havererade, det är bra träning att inte ha bil…

Det får bli den pålitliga cykeln ett tag. Den är äldre än min bil men fungerar betydligt bättre!

Det får bli den pålitliga cykeln ett tag. Den är äldre än min bil men fungerar betydligt bättre!

Idag är…

…en annan dag, det regnar och som utlovat kommer fortsättningen om min kväll i Drommen, Bydalsfjällen. Ibland dyker det, som sagt, upp förslag som jag inte kan motstå, även om de är lite läskiga och verkligen utmanar mig. Förra måndagen dök det upp ett sådant när E förslog att jag skulle hänga med dem till Dromskåran. Under helgen hade jag och E pratat om mina månadsutmaningar och jag berättade att jag inte hunnit med den som jag skulle ha gjort i juli. E påtalade att jag kunde räkna Drommen som juliutmaningen.

Att följa med till Dromskåran är väl, i sig, ingen större utmaning men anledningen till att vi skulle dit var att de skulle ta professionella kort inför nästa lopp som AXA Fjällmarton ska lansera, Fjällmaraton Bydalsfjällen. Det var nu utmaningen dök upp, de ville att jag skulle vara med på bilderna eftersom de behövde fler personer som sprang banan under fotograferingen. De som känner mig vet att jag inte alls är bekväm framför kameran, oavsett vem som tar bilderna. De som känner mig vet också att löpning inte är min starkaste sida. Det faktum att jag skulle springa tillsammans med personer som studsar fram på fjället och att bilderna ska lanseras på en officiell hemsida gjorde inte utmaningen mindre läskig. Jag kände att jag verkligen var på väg utanför, långt utanför min box. Jag tvekade länge ifall jag skulle hänga med men eftersom ett av mina mål det här året är att utmana mig själv på olika sätt, att flytta gränserna för vad jag klarar, både fysiskt och mentalt så bestämde jag mig för att följa med. Sagt och gjort, mot Bydalen.

Innan vi gick upp till Dromskåran tog vi på oss nummerlapp och ryggsäck, allt för att bilderna skulle bli så autentiska som möjligt. Efter en stunds vandring rakt uppför var vi framme i Dromskåran och fotograf Johan Marklund påbörjade sitt arbete. Johan var otroligt duktig, lugn och kreativ. Johans lugn och de andra löparnas ödmjukhet gjorde att jag snabbt kände mig bekväm med att vara en del av teamet och att agera inför kameran. Jag trivdes kanon med de andra, vi skrattade mycket och jobbade bra tillsammans. En oväntad kväll som blev väldigt lyckad och jag är glad att jag följde med.  Det här inlägget skulle kunna bli nästan hur långt som helst men istället för en massa superlativ visar jag några av Johans bilder. Efter den här kvällen och efter jag sett alla bilder från kvällen inser jag, återigen, jag ska inte springa asfalt. Det är på fjället eller i skogen som jag hör hemma när jag ska springa!

Dynafit är en av AXA Fjällmaratons samarbetpartners och därför hade jag Dynafitskor.  Fotograf: Johan Marklund

Dynafit är en av AXA Fjällmaratons samarbetpartners och därför hade jag Dynafitskor.
Fotograf: Johan Marklund

På väg uppför, jag i täten.  Fotograf: Johan Marklund

På väg uppför, jag i täten.
Fotograf: Johan Marklund

När jag kollade igenom Johans bilder såg jag att han även smygfotograferat.  Fotograf: Johan Marklund

När jag kollade igenom Johans bilder såg jag att han även smygfotograferat.
Fotograf: Johan Marklund

Uppför Dromskåran.  Fotograf: Johan Marklund

Nedför Dromskåran, jag är återigen i täten. Inte på något sätt arrangerat på det viset…
Fotograf: Johan Marklund

Det är rätt brant uppför, det kommer bli en tuff och krävande tävling.  Fotograf: Johan Marklund

Det är rätt brant uppför, det kommer bli en tuff och krävande tävling.
Fotograf: Johan Marklund

Solnedgång och otroligt vackra fjäll runt omkring.  Fotograf: Johan Marklund

Solnedgång och otroligt vackra fjäll runt omkring.
Fotograf: Johan Marklund

Johan smygfotade igen.  Fotograf: Johan Marklund

Smygfotograferad när jag njuter av vyerna. 
Fotograf: Johan Marklund

Det finns några ännu vackrare bilder men de väntar jag med att lägga upp tills dess jag vet om de används på hemsidan.

Nog för…

…att det är viktigt med säkerhet men det kan omöjligtvis vara så att jag måste köpa en hjälm för varje friluftsaktivitet eller träningsform. Jag räknar till tre olika hjälmar här hemma och då har jag, tror det eller ej, ingen cykelhjälm. Jag har klätterhjälm, slalomhjälm och ridhjälm men just imorgon behöver jag en cykelhjälm! De andra hjälmarna funkar inte för att cykla ett par mil i. Som tur är har jag en god vän som lånade ut sin gamla cykelhjälm till mig. Det kanske är dags att jag biter i det sura äpplet och köper en egen, finns det snygga sådana??