För någon månad…

…sedan tyckte jag att jag var värd en liten present. Nåja, liten och liten men med tanke på vad jag åstadkommit det senaste året så fick det bli något som jag verkligen önskat mig länge, nämligen ett par toppturskidor med tillhörande stighudar och pjäxor. Ingen billig present till mig själv men vad tusan, jag är en friluftsnörd och då kostar det ibland. Vissa lägger pengar på skönhet och inredning, jag lägger pengar på saker som jag behöver i mina olika äventyr. Var och en väljer vad de lägger pengar på och jag är otroligt nöjd med att jag valde att shoppa min fina skidor på Fjellpuls här i Östersund.

Mina grymma skidor, Seven Summit från Dynafit.

Mina grymma skidor, Seven Summit från Dynafit. Jag gillar att snöleoparden som används som logotyp visar vad som är höger och vänster skida 🙂

Nu när jag har skidorna hoppas jag att det blir många chanser till fler fina toppturer. Till skillnad från vanlig turåkning krävs det sällskap när man kör toppturer men som tur är känner jag en hel del trevliga personer som gärna sticker ut. Förhoppningsvis lyckas jag och några av dom få till ett skidäventyr nu till helgen. Det snöar ute så det kommer bli fina förhållanden. Nu gäller det bara att välja fjäll, jag är nog mest sugen på Offerdalsfjällen eller på Skäckerfjällen. Vi ska klura vidare så får jag berätta senare vart skidorna styr. Jag har ju även lovat att skriva om toppturen på Åreskutan. Tids nog hinner jag med allt som jag vill 🙂

Offpiståkning på Åreskutan.

Offpiståkning på Åreskutan.

Annonser

Höstens kanske sista…

…fjälltur blev i ett av de mäktigaste fjällområden som jag har besökt, Skäckerfjällen. Igår var både jag och fjällkompisen Jenny lediga. Vi hade bestämt oss för att åka till fjälls. Eftersom vår senaste tur tillsammans var helt suverän kändes det som att det kunde bli tufft att toppa den, vi hade svårt att bestämma oss för vart vi skulle åka och under veckan hade vi tittat på olika turer.

Båda jag och Jenny har länge pratat om att vi vill vandra i Skäckerfjällen men det har inte riktigt passat, det tar trots allt nästan två timmar att köra dit. Igår morse när vi satte oss i bilen hade vi fortfarande inte bestämt oss, det enda alternativ som vi egentligen hade var en topptur på Mullfjället men ingen av oss var helt sålda på den idén. Jag vet inte vem av oss som sa det men den andra var inte svårövertalad när Skäckerfjällen kom på tal i bilen. Sagt och gjort, snabb omväg för att hämta rätt karta hos Jenny och sen bar det av mot Kallsedet, en kort bilfärd på någon timme.

En av anledningarna till att jag inte varit till Skäckerfjällen tidigare är just den långa bilresan men igår gjorde den verkligen ingenting. Det var en vacker höstdag och på vägen upp såg man fjäll efter fjäll. Jag tyckte lite synd om Jenny som körde och var tvungen att hålla ögonen på den bitvis slingriga vägen. Strax innan byn Anjan svängde vi av från den allmänna vägen och åkte någon kilometer på en skogsbilväg innan vi parkerade bilen. Strax innan vi klev ur bilen påtalade båda nästan samtidigt att vi kanske borde prata rätt mycket under turen. Inte för att vi var pratsjuka utan snarare för att hålla eventuella björnar på avstånd. Min förhoppning var dock att björnarna hade börjat leta sig till sina vinteriden.

Gårdagens tur blev fram och tillbaka till Strydalen. Nästa gång får det bli övernattning   så att vi kan nå fram till Sockertoppen.

Gårdagens tur blev fram och tillbaka till Strydalen. Nästa gång får det bli övernattning så att vi kan nå fram till Sockertoppen.

Under bilfärden upp hade jag också passat på att titta på kartan för att hitta en lämplig dagstur. I vanliga fall vill jag helst gå en runda istället för samma väg fram och tillbaka men igår fanns inte den möjligheten. Bara att gilla läget och just igår gjorde det inget eftersom vyerna var lika storslagna oavsett vilket väderstreck vi vände oss mot.

Fjäll, fjäll och åter fjäll.

Fjäll, fjäll och åter fjäll.

Vi började vandra strax innan kl.11.00 och då var det fortfarande frost på marken. Det knastrade härligt under kängorna.

Vi började vandra strax innan kl.11.00 och då var det fortfarande frost på marken. Det knastrade härligt under kängorna.

I vanliga fall brukar slutet av oktober och november var lite halvtråkiga fjällmånader eftersom det är för blött och kallt för vandring men den här hösten har verkligen bjudit på vackra höstdagar i fjällen. Igår var inget undantag, det var vindstilla och inte allt för kallt. Jag behövde bara en underställströja och jacka när vi gick. Det är väldigt ovanligt i oktober eftersom jag är en fryslort utan dess like. Det märktes att hösten sakta men säkert övergår till vinter och på vissa ställen börjar bäckar och sjöar att frysa till is.

Ju längre in i fjällvärlden vi vandrade ju mer is fanns det i bäckarna och sjöarna.

Ju längre in i fjällvärlden vi vandrade ju mer is fanns det i bäckarna och sjöarna.

Om någon månad kan man använda vinterleden över det här vattendraget.

Om någon månad kan man använda vinterleden över det här vattendraget.

Vår ursprungliga plan var att luncha vid Strydalens vindskydd, en sträcka på 6 km men av någon märklig anledning tog den första delen av turen rätt lång tid och vi blev hungriga innan vi ens var i närheten av Strydalen. Det är dumt att tjura på och gå bara för att man bestämt ett lunchställe när man istället kan stanna och njuta av utsikten precis vart som helst på fjället. Vi slog oss ned vid Silvertjärnarna och dagens lunch serverades. På meny fanns givetvis varm choklad, mjukstut och rökt fläsk.

Silvertjärnarna låg spegelblanka.

Silvertjärnarna låg spegelblanka.

Precis till vår fikapaus lyckades solen bryta sig genom molntäcket.

Precis till vår fikapaus lyckades solen bryta sig genom molntäcket.

Efter fikapausen fortsatte vi mot vindskyddet. Det var ganska blött och en hel del vattendrag efter den här delen av leden men vi gick upp på höjderna och klarade oss från att bli blöta. Inte nog med att vi slapp plumsa i vatten, vi fick även en, om möjligt, ännu bättre utsikt. Jag vet inte hur många gånger jag hörde Jenny tjoa något superlativ om vår fjälltur. Jag kan inte annat än hålla med henne, det här området är ett fantastiskt område. Öde och storslaget med enorma vyer. Ett fjäll helt i min smak.

Uppe på höjd var utsikten ännu bättre. Långt där nere syns ledkryssen.

Uppe på höjd var utsikten ännu bättre. Långt där nere syns ledkryssen.

Sista biten ner mot Strydalen. Dimman börjar lätta, fler och fler fjälltoppar syns. Ser ni ledkryssen?

Sista biten ner mot Strydalen. Dimman börjar lätta, fler och fler fjälltoppar syns. Ser ni ledkryssen?

Väl framme i dalen fikade vi lite igen och funderade på nästa tur i det här området. Nästa sommar hoppas jag på att göra en flerdagstur här och då gå vidare genom passet mellan fjälltopparna till nästa vindskydd.  Jag hoppas självklart på en vintertur här men det kräver betydligt mer utrustning än vad jag har i dagsläget. Det här är ett snörikt område, det blåser ofta här och vinterfjäll är respektingivande.  Jag tror inte att man ska vistas här på vintern utan lavinutrustning eller utan erfarenhet av vinterfjäll. Med andra ord behöver jag ha med mig någon som har denna kunskap.

Strydalens vindskydd. Strax nedanför rinner Styrån. Enligt tips är den en bra tur vintertid eftersom den är mer vindskyddad än  kalfjället. Givetvis gäller det sig att hålla sig på kanten om ån för att undvika ett ofrivilligt vinterdopp.

Strydalens vindskydd. Strax nedanför rinner Styrån. Enligt tips är den en bra tur vintertid eftersom den är mer vindskyddad än kalfjället. Givetvis gäller det sig att hålla sig på kanten om ån för att undvika ett ofrivilligt vinterdopp.

Vindskyddet är väl förankrat i marken. Det behövs säkert när det stormar som mest!

Vindskyddet är väl förankrat i marken. Det behövs säkert när det stormar som mest!

Gårdagens tur blev ungefär 12 kilometer, en lagom dagstur som bjöd på frisk luft och trevligt sällskap. Vi var helt ensamma på fjället, inte ens en lite lämmel ville göra oss sällskap. Klockan hann bli ganska mycket innan vi var nere tillbaka vid bilen och det var häftigt att se hur ljuset började förändras. Den sista bilden jag tog innan vi nådde bilen var nog även den finaste vyn på hela dagen. Tyvärr är det otroligt svårt att ta bilder med mobilkameran, bilderna blir inte alls lika bra som verkligheten. När vi körde tillbaka mot Järpen låg Kallsjön spegelblank och Åreskutan omgavs av en rosa solnedgång. Vare sig jag eller Jenny ville åka hem men förhoppningsvis får vi chans att göra en ny fjälltur snart igen.

20131016_154852

Eftermiddag i fjällen.

Kallsjön.

Kallsjön.

Efter en dag i delar av Skäckerfjällsområdet är jag såld, det här är mitt nya favoritfjäll och jag längtar redan tillbaka. Jag har svårt att förstå varför det är förhållandevis få vandrare i det här området och samtidigt är jag glad över det. En av de främsta anledningarna till att jag trivs i fjällen är känslan över att vara ensam i naturen och den känslan hittar jag inte i exploaterade fjällområden som Åre eller Helags. Å därför är jag glad att det fortfarande finns fjäll där man kan vara helt ensam om man vill. Precis lika glad är jag också att det finns turistvänliga områden som Åre och Helags så att även ovana fjällgäster får möjligheten att uppleva den fantastiska fjällvärld som vi har.