Mindfullness bland snö och stjärnor

Det finns ställen där närvaron och lugnet är extra tydligt. Norra Skärvången är ett sådant ställe och hur mycket byn och människorna betyder har jag beskrivit i tidigare inlägg. Igår var jag där hela dagen, mitt ute i igenstans. Resten av världen helt bortkopplad, det blev en dag där gememskap och samtal var i fokus.

När jag körde hemåt hade det hunnit bli mörkt men mörkret lystes upp av snötygda träd och den stjärnklara himmlen. Eftersom det finns få byar längs vägen finns det inte heller några väglysen, biltrafiken obefintlig och vägkanterna var fyllda med djurspår. Titt som tätt dök det upp sidovägar, vissa plogade och andra snöfyllda.

Efter ett tag kunde jag inte låta bli att svänga in på en av skogsbilvägarna för att pausa en stund. Kanske helt galet med tanke på den stränga kylan men ibland gäller det att fånga ögonblicken. En bit in klev jag ur bilen, drog på mig täckbyxorna och tog fram liggunderlaget som alltid finns i bilen. Med pannlampan säkert i jackfickan gick jag bort från bilen för att nå stillheten och tystnaden.

In i tystnaden, det enda som hördes var knarrandet under skorna. I några minuter la jag mig raklång på liggunderlaget och tittade upp mot stjärnorna. Små snöflingor dinglade ned på min kind. Funderingar på oväsentliga saker motades bort och jag njöt fullkomligt av att vara där. Bland snöfyllda träd, bland stjärnorna och långt ifrån vardagens brus. Helt magiskt!

Kylen gjorde snabbt påmind och motvilligt reste jag mig upp för att promenera tillbaka till bilen. Även om det blev en kort stund i stillhet kändes det som en evighet, en evighet av komplett fokus inåt. Grymt härlig känsla. En känsla som jag tar med mig in i vardagen som väntar imorgon.

När jag kom hem läste jag om Saras uppmaning till mindfulness och det känns som min skogsstund är så nära mindfulness som jag kan komma. Bra uppmaning av Sara och jag ser fram emot att få klura på vad hur min mindfulness ska vara nästa helg.