Det stora julbaket.

Av olika anledningar väljer jag oftast bort att skriva om mat eller bakning i min blogg, förutom om det är friluftsrelaterat eller om det är något som betyder extra mycket för mig. I en av dessa kategorier passade lördagens mjukbrödsbakning in, bakning av tradition och som betyder mycket för mig. Vissa kallar det tunnbröd, vissa kallar det stut och i vår familj kallas det rätt och slätt för mjukbröd. Även det enligt tradition och något som jag inte ändrar på. Så här såg det ut i den lilla bagarstugan i Offerdal i lördags.

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

Andra år brukar det stora julbaket vara från arla morgonstund till sen eftermiddag. I år ändrades konceptet, vi började senare och slutade tidigare, allt annat än traditionsenligt. Men vet ni vad, det funkade det också. Oavsett om man bakar på 12 liter eller 6 liter, oavsett om man gör alla julkakor och julgodisar eller en sort och oavsett om man följer traditioner eller väljer bort några påtvingade måsten så blir det jul i alla fall. Det lovar jag!

Annonser

Tredje adventsäventyret.

Så var den då här, den tredje söndagen i advent och med det även ett efterlängtat äventyr i min adventsutmaning. Tidigare i veckan bestämdes det att söndagen skulle bjuda på en vertikal upplevelse i form av isklättring i Rise, Offerdal. Ett bra beslut!

Rise ligger cirka 4 mil från Östersund och strax nedanför Risberget kan man parkera bilen för att knata upp till isen. En lagom anmarsch genom skogsbranterna gör att pulsen höjs rejält innan man är framme vid bergets fot. Förutom en rolig is att klättra på så finns där även en storslagen utsikt. På håll syns både Frösön och delar av Jämtlands fjällkedja. Ett perfekt ställe att fira tredje advent på.

Isklättring är vansinnigt roligt, fysiskt krävande och optimal närvaro. Fokus på var isyxorna ska få bäst fäste och var jag ska sparka fast stegjärnen. Bitvis spräckte isyxan loss bitar av is som landade i mitt ansikte eller på marken nedanför. Vattnet från berget hade ännu inte frusit helt vilket gjorde att det droppade vatten på mig. På vissa ställen var det dubbelis med ett lager rinnande vatten mellan. Porlande vatten blandades med ljud från isyxans hugg i isen. Lugn och kraft i en skön blandning.

Givetvis blev det även adventsfika mellan turerna på berget. Glögg i termosen, clementiner och skinkstut, juligt som sig bör med mindre än två veckor kvar till julafton och helt i stil med adventsutmaningen.

När jag landade hemma igen var jag skönt trött i kroppen och härligt lugn i själen. Energipåfyllnad görs bäst ute i naturen och idag laddade jag rejält med energi, på alla sätt och vis. En bra söndag!

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

20151213_134710 (1)

 

SONY DSC

Kreativa samtal och inspiration.

Storslagna miljöer och äventyrliga dagar är inte mina enda energi- och inspirationskällor. Visst är det så att naturen är en stor och viktig del av mitt liv men det finns annat som också är viktigt. Lika viktig som naturen är för mig, lika viktiga är personliga möten för mig.

Personliga möten som ger inspiration genom kreativa samtal där allt mellan himmel och jord diskuteras. Drivkrafter, livsfunderingar och drömmar får fritt  spelrum, det finns ingen begränsning utan bara möjligheter. Samtal med djup som för den skull inte blir tunga eller dystra utan fyllda med skratt, glädje och inspiration. Efter sådana samtal kanske det inte finns något givet svar eller lösning på funderingarna men väl en känsla av energi. En känsla som är god nog och som räcker långt.

Likväl som jag behöver min dos av naturupplevelser så behöver jag också min dos av kreativa samtal för att känna att jag utvecklas och inspireras. Under hösten har jag ibland känt att dessa samtal dykt upp allt för sällan även om de funnits där. Av den anledning har den här veckan känts extra bra och välbehövlig då jag fått och får möjlighet till inspirerande och berikande möten. Igår vid en eftermiddagsfika och imorgon över förmiddagskaffe. Exakt såna samtal som inspirerar mig och som driver mig framåt!

image

Att resa ensam.

Otaliga är gångerna som jag rest ensam. Ibland bara inom Sverige men även flera gånger till USA och genom USA, en gång till Island och nu senast till Tromsö. Fler än en gång har jag önskat mig sällskap, framför allt på långresorna över Atlanten. Väl framme vid resmålet har saknaden av resekamrat inte känts så stark eftersom jag rest till vänner som mött upp vid flygplatsen eller tågstationen. Det har känts som jag är hemma trots att jag är borta.

Att resa ensam har varit naturligt för mig, det är så det har fallit sig och jag har anpassat mig efter det. Aldrig någonsin har jag känt mig otrygg i att resa ensam och det har varit en skön känsla. 

image

Med lite drygt en månad kvar till min skidresa till Alperna börjar resfebern göra sig påmind. Märkligt nog blandas resfebern med en lätt oroskänsla och lite otrygghet. En skum känsla som aldrig infunnit sig tidigare när jag varit ute och rest, oavsett om jag rest ensam eller med sällskap.

Ikväll funderade jag på vad det kunde bero på. För mig är svaret lika enkelt som självklart. Även denna gång gör jag resan ensam men det finns en stor skillnad mot mina tidigare resor. Den här gången möts jag inte av mina vänner när jag kommer till resmålet utan av okända människor som arrangerar skidresan. Under en hel vecka kommer jag att umgås och åka skidor tillsammans med personer som jag aldrig tidigare har träffat. Det är därför som en viss oro och otrygghet har dykt upp. Så enkelt är det och kanske också väldigt naturligt. Vem skulle inte vara lite pirrig över en sån grej?

image

Förutom att jag är aningen nervös över att umgås med helt nya personer så ser jag också fram emot att träffa resten av gästerna på den här skidresan. Oftast är det berikande att lära känna nya människor, alltid lär jag mig något nytt eller får nya infallsvinklar.

Det vore spännande att få läsa om dina erfarenheter kring att resa ensam så berätta gärna!

image

Adventsutmaningen – den andra söndagen.

I morse tändes det andra ljuset i fjällstugans adventsljusstake. Efter gårdagens premiäråk i slalombacken var längtan tillbaka till pisten stor. Men innan jag tänkte susa utför backarna väntade ett stilla adventsäventyr i min adventsutmaning. Egentiden, skogen och utsikten lockade, jag visste att det var på det sätt som jag ville börja min dag.

Efter frukost gick jag bortanför stugan och tog en tur in i skogen. Stigen var gömd i snö, jag gick på måfå och hittade egna vägar i skogen. Solen letade sig in mellan träden. Tystnaden och stillheten mina enda följeslagare. Efter en stund i skogen vandrade jag tillbaka till stugan.

Då jag hade ett behov av att njuta av storslagen utsikt valde jag att byta termosfika i skogen mot en kopp te på utsiktsplatsen vid stugan. En stubbe, en kopp varm dryck och Sonfjället i förgrunden, vad mer behövs?

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

Jag är så glad att jag drog igång adventsutmaningen, det är himla roligt att läsa vad andra hittar på, kolla gärna in hos Katta, Kari och Sara.  Inspirerande på många olika sätt. Känslan efter andra advent är lika skön som förra söndagen, julefriden börjar sakta men säkert att infinna sig.

Vinterns första pistdag.

Även utan väckarklocka vaknade jag tidigt imorse. Det var som att kroppen visste att det var roliga aktiviteter på gång. I skenet av stearinljus bjöds det på helgfrukost i fjällstugan och sedan fixades matsäck för en dag i skidbacken.

Strax efter 09.00 klickade jag i pjäxorna i skidorna för att därefter ta liften upp till toppen av backen. Efter en lifttur på några minuter väntade säsongens premiäråk. Alltid extremt härligt och ovant att lägga dom första svängarna i backen. Benen fick genast bekänna färg, mjölksyran kickade in långt innan backen tog slut. Känslan av frihet dök också upp. Att känna snö under skidorna och fartvinden i ansiktet är en enorm frihetskänsla. Oavsett var på berget det är.

Ett åk blev flera och ju fler åk, ju säkrare kände jag mig på skidorna. Pisterna var förvånansvärt bra för att vara tidigt på säsongen. Inte heller var det någon liftkö och folktomma backar gjorde att det blev en maxad skiddag. Precis som jag vill ha det.

För några veckor sedan premiäråkte jag med turskidorna. Nu är utförsåkningssäsongen äntligen igång, den har jag också längtat efter. Jag ser verkligen fram emot skidsäsongen 15/16. Skidaktivitet kommer variera utefter humör och möjligheter. Ett som är säkert är att det känns som jag kommer ha mer skiddagar än någonsin. Det är en bra känsla!

image

image

image

image

Inför andra advent.

Snart är det dags för ännu en söndag i advent, den andra i raden och med det kommer också fortsättningen på Adventsutmaningen. Under veckan har jag läst att det är fler som hängt med på utmaningen, superskoj. Bland annat har Malin varit ut på lantligt cykeläventyr och Nipe tog med familjen på utflykt till en sjö. Det som jag blir mest glad av att läsa när jag läser inlägg om Adventsutmaningen är att det verkar som att det är lugnet och närvaron som har prioriterats. Det var precis det som jag hade hoppats. Inför söndagens adventsutmaning hoppas jag att samma sköna känsla kvarstår och att förväntningarna inte skruvas upp för att hitta det mest storslagna äventyret. Den här veckan tror jag att bland annat att Katta kommer att berätta om sina upplevelser, det ser jag fram emot. Givetvis ser jag fram emot att läsa om vad ni andra hittar på också, det gör jag jämt även om jag kan bli bättre på att kommentera på era bloggar. Ha en fin adventshelg!20130112_120542

Vad ser du och vad lyssnar du på?

Gång efter annan träffar jag personer som på ett eller annat vis bidrar till kloka funderingar och egna reflektioner. Den senaste tiden har det dykt upp flera sådana möten som gjort att jag klurat på ett inlägg med tankar som dessa möten skapat.

För många personer går livet i racerfart men jag tror att det är otroligt viktigt att stanna upp då och då. Både för sin egen skull och för andra. Stanna upp för att lyssna och verkligen höra vad som sägs. Stanna upp för att verkligen se andra personer och för att kunna se hur andra mår. Lyssna på sig själv, kroppen och själen kan berätta mycket om an väljer att lyssna.

Jag tror att det är enkelt att fråga någon ”hur är det?” eller ”hur mår du?”. Man frågar lite sådär i förbifarten när man springer på varandra. Det svåra är att stanna kvar för att genuint lyssna på svaret istället för att redan vara på väg någon annanstans när svaret kommer. Att våga lyssna på svaret oavsett vad personen ifråga svarar. Det är viktigt att lyssna och ta reda på hur människor i ens omgivning mår. Det spelar ingen roll om det är en nära vän, en kompis som man bara träffar ibland, en kollega som man jobbar med varje dag eller om det är en kollega som man träffar då och då. Det handlar om att visa omtanke och medmänsklighet. Med det menar jag självklart inte att alla måste springa omkring och checka av hur exakt alla i ens närhet mår. Däremot önskar jag att, när en person faktiskt berättar något, bra eller dåligt, att man tar sig tiden att lyssna. Hur rackarnas stressigt det än är!

Förutom att lyssna till det som sägs så tror jag också vi kan se andra människor betydligt mer än vad vi gör. Det behöver inte alltid handla om mående utan mer om att se varandra genom bekräftelse. Det kan handla om ytliga saker som att säga till en person att den har en snygg tröja, vem blir liksom inte glad för en komplimang? En sådan enkel sak kan sprida glädje på oanade vis.

Än viktigare än ytlig bekräftelse är att se när andra gör bra saker och tala om det för just den personen.  Till exempel genom att berätta att jag uppskattar det jobb som görs, att jag tycker att dom är en god lyssnare eller när att jag saknar deras vänskap för att den betyder mycket för mig. Det kan tyckas som enkla och självklara saker att poängtera men tyvärr försvinner det enkla i allt annat som vi prioriterar att göra eller stressa runt i.

Se och lyssna, det kan man göra på många olika vis. Mest givande och värdefullt blir det om när man gör det på ett genuint sätt. Det kanske tar några minuter längre men jag lovar dig, det är väl värt varenda minut!

SONY DSC

 

SONY DSC

 

SONY DSC

 

Dags för skidsäsong!

Det kan knappast ha undgått någon att jag längtat efter snön och att all form av skidåkning tillhör mina favoritaktiviteter. Det är så fantastiskt roligt att åka slalom, vackert att skida på fjället med turskidorna och utmanande att gå på topptur. Jag har ibland svårt att välja vilken skidaktivitet som jag ska ägna mig åt. Angenäma val som jag med glatt hjärta ser fram emot i vinter.

För att utöka valmöjligheterna så har jag unnat mig ytterligare ett par skidor. Förvisso är skidorna begagnade men nya för mig. Skidorna är för off-piståkning och det är den del av min skidåkning som jag vill utveckla mest den här säsongen. Jag vet att det är lite riskabelt att köpa skidor som man inte testat men jag fick dom till ett grymt bra pris. Så även om jag inte synkar med skidan så gör det inget, har ju vanliga sneakers som är dubbelt så dyra som mina nya skidor!

Liftkortet för hela säsongen för alla Skistar-destinationer är inköpt. Backarna har öppnat. Skidorna förberedda och jag är laddad som tusan. Äntligen skidsäsong!

image