Många personer…

…stävar ständigt efter nya utmaningar i form av fysiska prestationer. Lika många är de personer som imponeras och hänförs över dessa personer som pressar sina kroppar till sitt yttersta. Jag erkänner att det ofta kommer tårar i mina ögonen när jag ser stora svenska idrottsliga framgångar, framför allt inom skidsporten. Johan Olssons 5-mils bragd eller Marcus Hellners insats under dubbeljakten i OS 2010 kan omöjligtvis ha lämnat någon svensk åskådare oberörd. Jag kan också inspireras av personer som har den mentala och fysiska förmågan att bestiga några av världens högsta berg, genomföra Iron-man eller flera dagars multisport-tävlingar.

Men nej, imponerad och hänförd blir jag nog inte. Många av dessa bedrifter sker i ett högst egocentriskt syfte, för att utmana sig själv och bevisa för sig själv eller andra att man klarar av det. Jag har inget emot det, tvärtom, jag tycker man ska göra det som man är intresserad av och som man brinner för. Jag tycker också att man ska utmana sig själv, både fysiskt och mentalt. Var och en på sitt sätt, huvudsaken att man utvecklas som person och lär sig något på vägen. Eftersom jag uppskattar äventyr och träning av olika slag vill självklart även jag ta mig an en större fysisk utmaning någon dag. Den dagen är inte just nu men den kanske kommer. Tills dess hejar jag på de omkring mig som tar sig an dessa utmaningar och inspireras av deras bedrifter.

Vad jag däremot imponeras av är när andra personer tar sig an olika projekt som verkar för att det ska komma andra till hjälp eller nytta. Jag tycker det är stort att bidra till att försöka förändra världen för andra och det är värt att imponeras över. Ett projekt som gör just detta är Juliaresan. Fyra unga jämtlandstjejer som till minne av sin förlorade vän samlar in pengar till Barncancerfonden. Snart har de nått sitt mål att samla in en miljon kronor, jag håller tummarna för att det lyckas.

Annonser

Tänk vilka modiga…

…och coola syskonbarn jag har. Vi har länge pratat om att kidsen skulle få testa att klättra utomhus med mig men av olika anledningar har det inte blivit av. Idag var det äntligen dags och det var tre förväntansfulla småttingar som studsade uppför stigen till klippväggen på Frösöberget. Jag blir alltid glad av att umgås med kidsen, se hur roligt de tycker det är att testa nya saker och hur de trivs med att hitta på äventyr. Det är inte alls så att jag på något vis försöker få dem att ta efter mig vad det gäller friluftsliv eller uteaktiviteter 😉

Vi hade en riktigt bra dag på klippväggen, kidsen var grymma på att klättra och jag blev imponerad av hur modiga de var. Mest imponerad blev jag dock av den höjdrädda kvinnan som klättrade hela leden, bara för att få firas ned…

 

 

Inför helgen såg…

…väderprognoserna helt fantastiska ut och det dök även upp en hel del fantastiska erbjudande om olika äventyr under helgen. Klättra i Sylarna, åka till Vallbo för att rida eller klättra i Stugun var några val som jag slets mellan. Givetvis lockade även en helt vanlig fjälltur, jag fick beslutsångest och det i sig är ju inget ovanligt.

Med tanke på att jag kom hem sent i torsdagsnatt insåg jag ganska snabbt att jag ville sova hemma och valde även bort de alternativ som låg utanför stadsgränsen. Jag kan ha sumpat en av höstens finaste tälthelger men jag är nöjd med mitt beslut. Jag kan även ha sumpat en av de finaste helgerna till fjälls eftersom jag valde att stanna på hemmaplan men inte heller det ångrar jag. Helgen har innehållit precis det som jag behövde och istället för en massa text får det bli några bilder från gårdagen.

Andersön, lika fina oavsett årstid.

Andersön, lika fint oavsett årstid.

Höstfärgerna är på gång men sommaren håller sig fast ett litet tag till.

Höstfärgerna är på gång men sommaren håller sig fast ett litet tag till.

Rofylld dag på Andersön, vi var i princip ensamma i skogen.

Rofylld dag på Andersön, vi var i princip ensamma i skogen.

Som vanligt lockar fjällen när jag ser dem i fjärran. Det bästa är att fjällen finns kvar hela hösten.

Som vanligt lockar fjällen när jag ser dem i fjärran. Det bästa är att fjällen finns kvar hela hösten.

Näst efter ÖSKs blåvita slinga är det här delar av min favoritstig att springa.

Näst efter ÖSKs blåvita slinga är det här delar av min favoritstig att springa.

 

Eftermiddagen avslutades med sen brunch på Jazzkökets uteservering.

Eftermiddagen avslutades med sen brunch på Jazzkökets uteservering.

 

 

 

 

 

I morse när…

…jag satt tåget imorse kunde jag inte låta bli att notera att nästan samtliga personer jämte mig knappade på sina mobiler eller läsplattor. Inte en enda person läste morgontidningen eller en bok. Tyvärr var inte jag bättre själv eftersom jag bloggade men efter mitt inlägg la jag bort telefonen och läste min bok istället.

Det känns som mobilen har blivit vuxna människors snuttefilt,den är med överallt och man tittar på den istället för att se människorna som finns omkring. Det är tryggare att stå på perrongen med ögonen på mobilen för då ser man upptagen ut och undviker på så sätt att,gud förbjude, bli besvärad av någon som behöver fråga om han har hittat rätt perrong. Tyvärr tror jag att de spontana samtalen mellan okända människor har försvunnit en del eftersom vi är uppslukade av våra mobiler. Lite sorgligt egentligen.

Jag erkänner att jag ofta fastnar i smsträsket eller låter timmar försvinna i meningslöst surfande på datorn. Jag gillar inte den utvecklingen, det känns som jag missar den personliga kontakt som jag gärna vill ha med mina nära och kära. Det är lätt att säga att det är enklare att skicka ett sms,dels för att inte störa den andra personen och dels för att det går fortare. Jag inser att det resonemanget inte riktigt håller för mig. Fler än en gång har jag hamnat i sms-konversationer som tar betydligt mer tid än det skulle göra att ringa. Dessutom tror jag att sms stör minst lika mycket eller lika lite som ett samtal.

Så med risk för att en viss vän kommer påtala för mig att det är 2013 så kommer jag försöka minimera mina sms framöver och ringa mina vänner istället. Det är en risk som jag gärna tar för att få höra era röster oftare 🙂

image

Back to old school....

En helt vanlig…

…onsdagskväll får man faktiskt lyxa lite extra om det är sista kvällen i Halmstad. Som tack för en bra vecka handlade jag lite godsaker på de lokala delikatessbutikerna.

image

Jag sitter återigen på tåget men denna gång norrut. Om nån timme möter jag upp chauffören,det blir spännande att se vilken väg vi kör hem.

En gammal damcykel…

…fanns i vännernas förråd och jag lånade den för att cykla ned till havet. Säga vad man vill men den äldre modellen av cyklar går verkligen att lita på. En helt annan känsla än att cykla på en nyare cykel med en hel drös med växlar. Lite stolt retro helt enkelt.

image

Väl framme vid stranden insåg jag att jag,återigen, packat helt fel kläder. Efter mitt misstag med för lite kläder när jag var på Bynäset hade jag sett till att ta med både en varm tröja och regnjackan idag. Givetvis ingen bikini,det är ju trots allt september! Strålande sol,vindstilla, sommarvarm luft och just bikini hade varit det optimala klädvalet. Som tur var gick det precia lika bra i alla fall och det blev en lugn,avkopplande dag på stranden. Bara jag och havet.

image

Idag började jag läsa Martina Haags bok,den har jag länge funderat på att läsa. Bra inspiration inför hösten löpträningar med traildojjorna. Sjukt sugen på att springa nu!

Det är onekligen lite stillsammare äventyr för mig för tillfället. Jag tror att det är bra för mig att bara ligga på en strand och läsa en god bok. Det är maximal avkoppling att höra havets vågor och slumra lite i solen. Var sak har sin tid, snart drar hösten igång med nya upptåg och tills dess njuter jag av stillheten.

Rapporter hemifrån…

…berättar att hösten har dykt upp med buller och bång. Äntligen är hösten här och jag ser fram emot vackra,kylslagna turer i de färgsprakande fjällen. Det är otroligt vackert när naturen skiftar från sommar till höst och på vissa ställen kan man även se hur vintern försöker vinna mark. Jag är en höstromatiker och tycker att det är den vackraste årstiden.

image

September och en liten reflektion är på sin plats. Med den inser jag att sommaren gick vansinnigt fort,igen! Trots en sommar i racerfart har jag hunnit med nästan allt det jag vill,både vad det gäller vila och aktivitet. Det enda som grämer mig är de uteblivna månadsutmaningarna. Jag har missat både den för juli och den för augusti. Förhoppningsvis lyckas jag få till utmaningarna i september istället. Det kommer dock bli ruggigt kallt med eskimåsvängen. Det fanns liksom en anledning att den skulle utföras just i juli…

Söndagkväll,dagen innan…

…höstens första älgjaktsmorgon var alltid speciell när jag växte upp hemma på landet. Innan helgen hade pappa laddat kylskåpet fullt med godsaker att ha i sin matsäck och på söndagskvällen brukade han fråga om vi skulle provsmaka det han handlat. Jag var sällan svårövertalad och det var nog i dessa stunder som min förkärlek till rökt fläsk skapades. Jag tyckte att det var mysigt att sitta vid köksbordet och mumsa på de godsaker som var tänkt för älgskogen. Det var en speciell stund,särskilt inför den första jaktdagen, och även när jag flyttat hemifrån passade jag gärna på att råka dyka upp dessa söndagar.

Hösten är den årstid som jag har starkast minnen från som barn och många är förknippade med jakten. För mig är jakt naturligt och en positiv upplevelse som är viktig i flera olika perspektiv. Jag har dock full respekt för att alla inte delar min åsikt. Jag tyckte att det var spännade att följa med på jakt,speciellt de gånger som vi gick som hundförare. Jag visste aldrig vad som skulle hända,jag gick på helspänn och försökte hänga med i pappas tempo genom skogen och över myrarna. Det var inte direkt läge att sacka efter när hunden fått upp vittringen från en älg. Då var det bara att pinna på så fort de små benen klarade av. Nu när jag tänker efter var det rätt coolt av pappa att ta med oss småttingar i skogen. Hur tusan visste han att vi skulle fixa det?

Även om jag inte alltid följde med pappa till skogen är minnena från jakttiden tydliga. Det här var innan mobiltelefonens tid. Om jag inte varit med ut i skogen satt jag spänd av förväntan för att få höra om det varit en lyckad dag i skogen. Köksbordet var ett perfekt ställe att vänta vid,antingen såg eller hörde jag bilen och kunde gå ut för att möta pappa. Det var speciell känsla som är svår att förklara. Tydligast var nog dofterna som omgav pappa. Det var en klar,rå doft från skogen,doften av blöta,trötta hundar och ibland lätt krutdoft. Än idag är det dofter som jag uppskattar,eller ja,inte blöta hundar såklart.

image

Givetvis har jag inga nytagna kort från älgskogen så min gode vän,den jakttokige Pontus fick bidra med bild. Tjuren är fälld av hans far vid fjolårets septemberjakt.

Som jag minns det hade pappa alltid Änges falukorv och rökt fläsk med sig i matsäcken. Om han inte hade ätit upp allt älgskogen brukade jag se till att få mumsa i mig det när han kom hem. Hans överblivna matsäck klådde oftast middagen med hästlängder. Undra om det var då som min tendens att äta mackor till middag istället för riktig mat skapades? Jag är i alla fall övertygad om att matsäcken som jag har med mig på mina äventyr i vuxen ålder har präglats av den matsäck som vi hade med oss i älgskogen. Helst vill jag ha med mig just rökt fläsk som jag kan skära upp vid fikapauserna och på mackorna får det gärna vara falukorv. Goda minnen och traditioner som är värda att vårda.

I Jämtland börjar älgjakten imorgon, för de inbitna jägarna är den första jaktveckan den viktigaste och det är få jägare som missar den. Det var länge sedan jag var ut i älgskogen och tyvärr finns pappa inte att dela matsäcken med men det är fortfarande något speciellt med första älgjaktsveckan. Det blir spännande att få höra hur det gått för min goda vän K i skogen imorgon. Hon kan jaga älg hon! Jag tror hon skulle platsa i min familjs jaktlag,det är ett gott betyg!