Gårdagens frukost…

åt jag i Tyskland,lunchen blev på ett vägkrog i Schewiz och lagomt till middagstid hittade vi en camping i Chamonix,Frankrike. Tre länder på en dag,det händer inte allt för ofta 🙂
Natten på färjan gick bra men det blev inte allt för mycket sömn. Måndagen tillbringades till största del på Autobahn och det rullade på bra,förvånandesvärt enkelt att hitta. Igår,tisdag,körde vi till Chamonix och stannar ett par dagar. Grymt skönt att slippa bilen ett tag,fantastisk miljö och vädret är på topp. Idag passade jag även på att springa en sväng,aningen kuperat och det blev varmt som tusan men utsikten gick inte att klaga på. Nu är det dags att sova för imorgon ska vi upp på berget 🙂

Annonser

Bussterminaler och…

…färjeterminaler har väldigt många likheter. En av dem är att det oftast verkar samlas en hel del skumma typer på dessa ställen. Jag är inte helt övertygad om att jag tycker om färjor men jag får ge det en chans. Vi står precis och väntar på att få köra ombord på Stena Lines färja till Rostock.
På 48 timmar har vi inte bara kört 112 mil utan även tältat och badat vid Vanån. Igår bjöd vi in oss till goda vänner i Växjö som bjöd på grillat,gott vin och grym kvalitetstid. Idag började jag och S med en löprunda som gav en massa bra energi.Tack för er gästfrihet 🙂
Nu blir det en natt till sjöss. Jag kommer nog vara trött imorgon…

Egentligen är…

…det rätt konstigt att jag aldrig har rest i Europa. Jag har mellanlandat på flygplatserna i de flesta större europeiska städer men det räknas inte. Kos och London som 18-19-åring räknas inte heller, dock av helt andra skäl 😉

Det känns både spännande och overkligt att jag ska åka på bilsemester genom Europa för att sedan klättra och vandra i Frankrike. Jag tycker det är ovant att inte känna till språket eller kulturen och att inte veta exakt vart vi ska bo. Det är i och för sig en del av charmen med den här resan, det blir som det blir och jag tror att det blir bra.

Ikväll har jag försökt fokusera på att packa, de flesta av mina kläder är i tvättstugan så jag har mest packat andra saker. Vi tar med oss en del torrvaror för att slippa handla sådant. Som vissa kanske märkt tycker jag om när det är ordning och reda, därför finns numera alla köksprylar och matvaror i två olika backar. Det blir genast mycket enklare än en massa pappkassar. Förhoppningsvis får jag lika bra ordning på mina kläder. Jag har förvarnat klättersällskapet om att min väska kommer vara rätt stor. Det är trots allt nästan tre veckor som jag ska vara på resande fot och jag vet aldrig vilka kläder som jag behöver 🙂

I den andra backen ligger riktiga bestick, tallrikar och vinglas i hårdplast och min fina turkosa Rice mugg. Eftersom vi har bilen kan vi lyxa med "riktigt" porslin och spara kåsan till fjällvandringarna.

I den andra backen ligger riktiga bestick, tallrikar och vinglas i hårdplast och min fina turkosa Rice mugg. Eftersom vi har bilen kan vi lyxa med ”riktigt” porslin och spara kåsan till fjällvandringarna.

Ifjol när jag…

…skulle åka till Island på min ridresa insåg jag någon dag innan avresa att jag ridit på tok för lite. I år gör jag om samma misstag när jag tre dagar innan jag åker till Frankrike på klätterresa inser att jag klättrat på tok för lite. Eftersom jag lyckades riktigt bra på Island så bör jag lyckas lika bra med klättringen, jag får leva på gamla meriter helt enkelt!

På fredag bär det av mot södra Frankrike. Det kommer bli en hel del mil i bilen men jag har aldrig rest genom Europa och även om det blir mycket motorvägar så ser jag fram emot det. Jag väljer dock att inte utmana ödet för mycket genom att bila hem utan istället flyger jag hem den 24 juli. Nu ska jag hinna packa och gärna få med mig rätt saker. När jag åkte till Island glömde jag passet, tur att jag inte behövde det men innan jag fick det bekräftat var jag rätt nervös. För att undvika samma misstag ligger passet redan framme på köksbordet 🙂

Som bekant gillar jag kontraster i livet. Alltså får klackskorna följa med klätterskorna till Frankrike. Vissa i klättersällskapet hävdar att de klackskorna inte behövs. Han har fel....

Som bekant gillar jag kontraster i livet. Alltså får klackskorna följa med klätterskorna till Frankrike. Vissa i klättersällskapet hävdar att klackskorna inte behövs. Han har fel….

Alla människor…

…tycker nog om att få komplimanger och speciellt när någon säger det spontant. I fredags när vi sprang ner från Blåhammaren sa Ingela något i stil med ”fan, vad jag tycker du är bra, Katrin. Du har aldrig sprungit till fjälls och aldrig med ryggsäck men hakar på i alla fall, det är liksom inga problem”. Mitt bland stenar, ljung och nedförsbackar utbrister hon det helt spontant. Sånt gör mig glad 🙂

När Ingela föreslog att vi skulle springa till Blåhammaren var jag lite tveksam men tänkte att om jag aldrig utmanar mig själv kommer jag inte heller vidare. Dessutom tyckte jag att det kändes som ett skönt alternativ till att vandra med mycket packning och även hinna få in veckans träningspass.

Vi stack iväg onsdagskväll för att träffa ett par vänner på Broken i Åre. Redan där började våra grymma dagar, trots att byn kryllade av deltagare för Sankt Olofsloppet och Åre Extreme Challenge fick vi ett bord på en gång. Jag är löjligt förtjust i miljön och maten på Broken, helt klart ett favoritställe.

Strax innan vi stack iväg från Storulvån.

Strax innan vi stack iväg från Storulvåns Fjällstation.

Vi började i Storulvån och gick i raskt tempo den första kilometern, på så sätt kunde kroppen få komma igång och vi kom upp på höjd.  De nästkommande fem kilometerna var rätt flacka och jag försökte att springa det jag orkade. Tyvärr kände jag fortfarande av en segdragen förkylning och det märktes att orken inte riktigt fanns. Vid Ulvåtjärnen fick vi vada över Storulvån och därefter började det bli uppför igen.

Vadstället över Storulvån. När vi kom hit på fredagen var det inte lika grunt som på bilden. En hel natts regn hade fyllt på ån och det strömmade rätt rejält.

Vadstället över Storulvån. När vi kom hit på fredagen var det inte lika grunt som på bilden. En hel natts regn hade fyllt på ån och det strömmade rätt rejält.

Jag gillar verkligen inte att vara med på kort. Märks det?

Jag gillar verkligen inte att vara med på kort. Märks det?

I takt med att det blev uppför drog dimman in över fjället och tidvis kunde vi inte se sommarleden. Jag har verkligen respekt för fjällvädret, det var med skräckblandad förtjusning som vi fortsatte att springa. Vi följde vinterleden för att inte tappa bort oss. Ingela var något snabbare än mig och vid ett tillfälle såg jag bara hennes konturer i skuggan, jag hoppas i alla fall att det var henne jag såg, det hade lika gärna kunnat vara ett fjällväsen. Ungefär samtidigt som dimman lättade dök sommarleden upp och det blev flackare igen de sista kilometerna fram till fjällstationen. Flackt är ett relativt uttryck i det här sammanhanget, det är kuperat men inte tokbrant. Jag gillade att Ingela hade kraft nog att spurta när hon såg Blåhammarens fjällstation, hon är riktigt stark och jag är imponerad av henne.

12 kilometer och 370 höjdmeter senare.

12 kilometer och 370 höjdmeter senare.

Ingela är grym i fjällterräng och ständigt med ett leende i ansiktet :)

Ingela är grym i fjällterräng och ständigt med ett leende i ansiktet 🙂

I väntan på damernas bastu lyxade vi och delade på ett glas rött.

I väntan på damernas bastu lyxade vi och delade på ett glas rött.

Det sägs att Blåhammarens fjällstations trerättersmiddag är helt fantastisk men den här gången valde vi att laga vår egen mat. Jag tycker att det är skönt att ta eftermiddagen och kvällen som den kommer när jag är iväg på såna här turer. Vi sov över och på fredagsmorgonen lyxade vi med fjällstationsfrukost innan vi gav oss iväg ner mot Storulvån. På morgonen var det fortfarande dimma  och enligt väderprognosen skulle solen dyka upp klockan 10. Mycket riktigt, vid tiotiden kunde vi äntligen se den omtalade utsikten och vi påbörjade löpningen tillbaka.

Både jag och Ingela såg fram emot löpningen ner till Storulvåns fjällstation.

Både jag och Ingela såg fram emot löpningen ner till Storulvåns fjällstation.

Fredagens löpning kändes helt annorlunda och min kropp var piggare, det gick verkligen lätt utför. Det var otroligt roligt att springa och det är i den här miljön som jag trivs som bäst. Jag tycker om när det är skiftande terräng, det gör inget att jag blir lerig och smutsig för jag har hur roligt som helst i alla fall. Det som jag behöver träna på är uppförsbackar och att hålla reda på mina fötter, det var nära att jag skulle stuka min ena fot ett par gånger.

Hur kan man inte trivas att springa in den hör terrängen?

Hur kan man inte trivas att springa in den här terrängen?

Återigen var det de första 6 kilometerna som gick bäst. När vi kom till Ulvåtjärn gjorde jag misstaget att stanna till för energipåfyllning och efter det kom jag inte tillbaka till den sköna känsla som jag hade innan pausen. Det var först de sista kilometerna som jag kände att jag kunde springa på som vanligt och det gjorde mig aningen besviken. Jag får ta det som en lärdom och pröva mig fram till vilket typ av energipåfyllning som passar mig bäst och efter vilken tid som jag behöver fylla på energi.

Ibland undrar andra om jag inte blir stressad av att träna med personer som är mer tränad än vad jag är. Jag blir verkligen inte det. Ingela är helt klart snabbare än mig och det gör inget, vare sig för mig eller henne. Hon sprang iväg en stund, vände tillbaka och sprang en stund med mig för att därefter ta en terrängrunda utanför leden. Skönt när var och en tar ansvar för att få ut mesta möjliga av turen 🙂

När jag såg Storulvån Fjällstation blev jag kluven. Skönt att nästa vara framme men trist att äventyret var över.

När jag såg Storulvån Fjällstation blev jag kluven. Skönt att nästa vara framme men trist att äventyret var över.

Ingela spurtade även den här dagen medan jag nöjde mig med att springa på i min takt. Väl framme kunde jag konstatera att de här dagarna varit grymma, jag blev helt tagen av att springa i fjällmiljö och längtar tills nästa gång. Världsklass helt enkelt 🙂

Agdas kafé i Mattmar fick bli vårt lunchställe. Mysigt ställe där vi satt ute och var nöjda med de senaste dagarna.

Agdas kafé i Mattmar fick bli vårt lunchställe. Mysigt ställe där vi satt ute och var nöjda med de senaste dagarna.

Nu hoppas jag att det snart ges tillfälle till fler löpturer till fjälls, med eller utan sällskap 🙂