Alla människor…

…tycker nog om att få komplimanger och speciellt när någon säger det spontant. I fredags när vi sprang ner från Blåhammaren sa Ingela något i stil med ”fan, vad jag tycker du är bra, Katrin. Du har aldrig sprungit till fjälls och aldrig med ryggsäck men hakar på i alla fall, det är liksom inga problem”. Mitt bland stenar, ljung och nedförsbackar utbrister hon det helt spontant. Sånt gör mig glad 🙂

När Ingela föreslog att vi skulle springa till Blåhammaren var jag lite tveksam men tänkte att om jag aldrig utmanar mig själv kommer jag inte heller vidare. Dessutom tyckte jag att det kändes som ett skönt alternativ till att vandra med mycket packning och även hinna få in veckans träningspass.

Vi stack iväg onsdagskväll för att träffa ett par vänner på Broken i Åre. Redan där började våra grymma dagar, trots att byn kryllade av deltagare för Sankt Olofsloppet och Åre Extreme Challenge fick vi ett bord på en gång. Jag är löjligt förtjust i miljön och maten på Broken, helt klart ett favoritställe.

Strax innan vi stack iväg från Storulvån.

Strax innan vi stack iväg från Storulvåns Fjällstation.

Vi började i Storulvån och gick i raskt tempo den första kilometern, på så sätt kunde kroppen få komma igång och vi kom upp på höjd.  De nästkommande fem kilometerna var rätt flacka och jag försökte att springa det jag orkade. Tyvärr kände jag fortfarande av en segdragen förkylning och det märktes att orken inte riktigt fanns. Vid Ulvåtjärnen fick vi vada över Storulvån och därefter började det bli uppför igen.

Vadstället över Storulvån. När vi kom hit på fredagen var det inte lika grunt som på bilden. En hel natts regn hade fyllt på ån och det strömmade rätt rejält.

Vadstället över Storulvån. När vi kom hit på fredagen var det inte lika grunt som på bilden. En hel natts regn hade fyllt på ån och det strömmade rätt rejält.

Jag gillar verkligen inte att vara med på kort. Märks det?

Jag gillar verkligen inte att vara med på kort. Märks det?

I takt med att det blev uppför drog dimman in över fjället och tidvis kunde vi inte se sommarleden. Jag har verkligen respekt för fjällvädret, det var med skräckblandad förtjusning som vi fortsatte att springa. Vi följde vinterleden för att inte tappa bort oss. Ingela var något snabbare än mig och vid ett tillfälle såg jag bara hennes konturer i skuggan, jag hoppas i alla fall att det var henne jag såg, det hade lika gärna kunnat vara ett fjällväsen. Ungefär samtidigt som dimman lättade dök sommarleden upp och det blev flackare igen de sista kilometerna fram till fjällstationen. Flackt är ett relativt uttryck i det här sammanhanget, det är kuperat men inte tokbrant. Jag gillade att Ingela hade kraft nog att spurta när hon såg Blåhammarens fjällstation, hon är riktigt stark och jag är imponerad av henne.

12 kilometer och 370 höjdmeter senare.

12 kilometer och 370 höjdmeter senare.

Ingela är grym i fjällterräng och ständigt med ett leende i ansiktet :)

Ingela är grym i fjällterräng och ständigt med ett leende i ansiktet 🙂

I väntan på damernas bastu lyxade vi och delade på ett glas rött.

I väntan på damernas bastu lyxade vi och delade på ett glas rött.

Det sägs att Blåhammarens fjällstations trerättersmiddag är helt fantastisk men den här gången valde vi att laga vår egen mat. Jag tycker att det är skönt att ta eftermiddagen och kvällen som den kommer när jag är iväg på såna här turer. Vi sov över och på fredagsmorgonen lyxade vi med fjällstationsfrukost innan vi gav oss iväg ner mot Storulvån. På morgonen var det fortfarande dimma  och enligt väderprognosen skulle solen dyka upp klockan 10. Mycket riktigt, vid tiotiden kunde vi äntligen se den omtalade utsikten och vi påbörjade löpningen tillbaka.

Både jag och Ingela såg fram emot löpningen ner till Storulvåns fjällstation.

Både jag och Ingela såg fram emot löpningen ner till Storulvåns fjällstation.

Fredagens löpning kändes helt annorlunda och min kropp var piggare, det gick verkligen lätt utför. Det var otroligt roligt att springa och det är i den här miljön som jag trivs som bäst. Jag tycker om när det är skiftande terräng, det gör inget att jag blir lerig och smutsig för jag har hur roligt som helst i alla fall. Det som jag behöver träna på är uppförsbackar och att hålla reda på mina fötter, det var nära att jag skulle stuka min ena fot ett par gånger.

Hur kan man inte trivas att springa in den hör terrängen?

Hur kan man inte trivas att springa in den här terrängen?

Återigen var det de första 6 kilometerna som gick bäst. När vi kom till Ulvåtjärn gjorde jag misstaget att stanna till för energipåfyllning och efter det kom jag inte tillbaka till den sköna känsla som jag hade innan pausen. Det var först de sista kilometerna som jag kände att jag kunde springa på som vanligt och det gjorde mig aningen besviken. Jag får ta det som en lärdom och pröva mig fram till vilket typ av energipåfyllning som passar mig bäst och efter vilken tid som jag behöver fylla på energi.

Ibland undrar andra om jag inte blir stressad av att träna med personer som är mer tränad än vad jag är. Jag blir verkligen inte det. Ingela är helt klart snabbare än mig och det gör inget, vare sig för mig eller henne. Hon sprang iväg en stund, vände tillbaka och sprang en stund med mig för att därefter ta en terrängrunda utanför leden. Skönt när var och en tar ansvar för att få ut mesta möjliga av turen 🙂

När jag såg Storulvån Fjällstation blev jag kluven. Skönt att nästa vara framme men trist att äventyret var över.

När jag såg Storulvån Fjällstation blev jag kluven. Skönt att nästa vara framme men trist att äventyret var över.

Ingela spurtade även den här dagen medan jag nöjde mig med att springa på i min takt. Väl framme kunde jag konstatera att de här dagarna varit grymma, jag blev helt tagen av att springa i fjällmiljö och längtar tills nästa gång. Världsklass helt enkelt 🙂

Agdas kafé i Mattmar fick bli vårt lunchställe. Mysigt ställe där vi satt ute och var nöjda med de senaste dagarna.

Agdas kafé i Mattmar fick bli vårt lunchställe. Mysigt ställe där vi satt ute och var nöjda med de senaste dagarna.

Nu hoppas jag att det snart ges tillfälle till fler löpturer till fjälls, med eller utan sällskap 🙂

Annonser

En tanke på “Alla människor…

  1. Ping: Jämtlandstriangeln | Katrins Äventyr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s